förmår er säga mig detta, hvaruti liksom synes ligga en hotelse., ; Nej, men en sann, mycket djup smärta. Hotelse eller smärta — det är föroläm-; pande, och jag ber er förskona mig derifrån. Ni har ingenting att fråga mig, och jag ingenting att svara er; ni behagar erinra er det. Jag kan väl förstå, att er far gör er till sin förtrogne af sina inbillade sorger; men att ni tillåter er misstänka mina ord och handlingar... . rJag svär, att min far aldrig ... Ni lärer mig icke att bedöma verlden. Jag bedyrar vid min heder. Jag vill tro er; men tillåt mig säga er, att era inspirationer äro hvarken lyckliga eller passande.n Då hon sagt detta, helsade madame Bergeval med hufvud och solfjäder några damer på motsattta sidan af salongen, Plötsligzt, som hade ingenting passerat mellan hennee och Esteve, lutade hon sig leende intill honaom och sade: För alllt hvad ni nu sagt mig mer eller mindre smickrande, borde jag straffa er; men ni är ett så älskvärdt barn och jag förlåter er. gr Ett barn! sade han, höjande hufvudet. F Han betraktade henne och syntes blidkad; — så stort var det välde, som hon på honom utöfvade:. Dessutomv, återtog hon med den älskligastc vänlighet:, huru kan jag väl hysa agg till ej i det ögonblick ni ämnar lemna Oss2 Dessa ord förmörkade den ljusning af glädje. som ett iögonblick förklarat den unge mannens ansigte. Han svarade: Ni har rätt, då ni erinrar mig att jag mäste resa; jemte er hadejag kunnat glömma det. Madame Bergeval ämnade svara, då persi ske konsuln kom och afbröt detta samtal.