förmår er säga mig detta, hvaruti liksom sy-
nes ligga en hotelse., ;
Nej, men en sann, mycket djup smärta.
Hotelse eller smärta — det är föroläm-;
pande, och jag ber er förskona mig derifrån.
Ni har ingenting att fråga mig, och jag in-
genting att svara er; ni behagar erinra er
det. Jag kan väl förstå, att er far gör er till
sin förtrogne af sina inbillade sorger; men
att ni tillåter er misstänka mina ord och hand-
lingar... .
rJag svär, att min far aldrig ...
Ni lärer mig icke att bedöma verlden.
Jag bedyrar vid min heder.
Jag vill tro er; men tillåt mig säga er,
att era inspirationer äro hvarken lyckliga el-
ler passande.n
Då hon sagt detta, helsade madame Ber-
geval med hufvud och solfjäder några damer
på motsattta sidan af salongen,
Plötsligzt, som hade ingenting passerat mel-
lan hennee och Esteve, lutade hon sig leende
intill honaom och sade:
För alllt hvad ni nu sagt mig mer eller
mindre smickrande, borde jag straffa er; men
ni är ett så älskvärdt barn och jag förlå-
ter er.
gr Ett barn! sade han, höjande hufvudet. F
Han betraktade henne och syntes blidkad;
— så stort var det välde, som hon på ho-
nom utöfvade:.
Dessutomv, återtog hon med den älskligastc
vänlighet:, huru kan jag väl hysa agg till ej
i det ögonblick ni ämnar lemna Oss2
Dessa ord förmörkade den ljusning af glädje.
som ett iögonblick förklarat den unge mannens
ansigte. Han svarade:
Ni har rätt, då ni erinrar mig att jag mäste
resa; jemte er hadejag kunnat glömma det.
Madame Bergeval ämnade svara, då persi
ske konsuln kom och afbröt detta samtal.