etterkommarnde qvarstannat 2 SPEtSsctt vi MEN
eepublikanskka styrelsen, så skulle en stor slapp-
het i sederrna hafva inträdt..
LITTERATUR.
EFNADSITECKNINGAR ÖFVER SVERGES
MEST UTMÄRKTE BÖNDER, samlade
och utgjifne af Pehr Thomasson. Första häf-
tet; Clhristianstad 1851.
Få eller ingen gren af litteraturen kan för-
ena så stort intresse med så mycken praktisk
nytta, som lefnadsteckningen, då den är af-
fattad öfver värdiga föremål och väl framställd.
Inbillningen kan dikta ädla karakterer och göra
dem till mönster af fullkomlighet; likväl kunna
dessa aldrig så tillvinna sig vårt deltagande
eller så mana till efterföljd, som den enkla,
flärdlösa teeckningen af en ädel person, som
verkligen exiisterat. Den faktiska sanningen at
en berittelsse har nemligen en kraft, som dik-
ten aldrig vuppnår. Är detta sanning?- frå-
gar barnet, frågar naturmenniskan, om en be-
rättelse, till hvilken de lyssnat med begärlig-
het, och sucka liksom öfver en förlorad illu-
sion, ifall det upplyses att allt är dikt; in-
tresset för berättelsen är efter en sådan upp-
lysning till stor del försvunnet. Att fram-
ställa sanna händelser och sanna personlighe-
ter skulle derföre vara ett både rikt och tack-
samt fält för skriftställarens verksamhet. Il
stället för att uppdrifva sin inbillningskrafit
till förmåggsa att skapa oupphörligt nya före-
mål, att dilkta en tingens ordning, som slut-
ligen lätt ösfvergär till onaturlighet, skulle ett
studium aff verkligheten och bemödandet att
återgifva densamma sitta en författare på mera
rent mensklig grund och slutligen göra ho-
nom hemmastadd med en mängd förhållanden
i den s. k. rosaiska verkligheten, som äro rika
på den poei, hvilken man nu tror sig ensamt
finna i diken. Det finnes nemligen knappt
någon memiskas lif, som icke eger sina ro-
mantiska eler dramatiska elementer, af glädje
och sorg, strid, försoning eller undergång.
Isynnerhet är detta fallet med personer af hö-
gre själsförmögenheter, vare sig att de mer
eller mindre framträdt i det offentliga. Ju
djupare en karakter är, ju större äro dess inre
strider innan den hinner till en seger öfver
sig sjelf och de yttre händelserna, eller — innan
den går under. Det är egentligen blott de
förra, som blifva föremål för lefnadstecknin-
gar och kallas store män; dock erhålla
de sednare — de som gått under — äfven
någongång dessa äreminnen, ehuru de (ofta
affattade på vers, och kallade: sVisa om den
olycklige N. N.; ett varnande exempel för
hvarje yngling., c.) läsas af en helt annan
allmänhet. Det är liksom om massan af fol-
ket vore mindre främmande för alla sådana
olyckans biarn än för de i verldsligt afseende
lyckligare, store, männen.
Historien, som hufvudsakligen är en fram-
ställning af händelser och af de menskliga in-
dividerna endast i den mån de synbart inver-
kat på oct deltagit i tilldragelserna, täljer en-
dast deras namn, deras förtjenster celler fel,
som mötaunder berättelsen om händelserna.
Då och å tecknar hon i några korta drag
dessas kankterer och öden, men den närmare
utveckling af detta enskilda tillhör lefnads-
teckningen, biografien. Det inses dock lätt.
att denna är på det innerligaste förbunder
med historien, emedan man merendels i er
persons emskilda lefnadsförhållanden och öder
finner en myckel till hans offentliga verksam
het, och ofta en orsak till stora verldshändel
ser. Så berättas ett åskslag, som dödade han
följeslagare, hafva drifvit Luther i kloster
så lades fröet till Ricnzis politiska roll i et
vådadråp på hans broder; andra exempel at
förtiga. - Det enskilda och det allmänna stå
oupphörlig vexelverkan; individen bestämme
händelserna och de bestämma honom. I verlds
dramats trogna framställning böra säledes hvar
ken händelserna eller karaktererna saknas
ehuru man -ännu ej förmått ställa historien p
denna grumd.
Men lefinadstecknaren har icke blott att fram
ställa de egentligen s. k. store männens let
nadsöden, utvecklingen af deras karakter oc
de förhållanden, af hvilka den blifvit bestämc
samt det iinflytande de i sin ordning haft I
samtid och etterverld; han har äfven rika oc
värdiga föremål för sin uppmärksamhet oc
sin teckning uti många i yttre måtto ob
tydligare personer, hvilkas obemärkta verl
samhet mången gång ingjutit mera andligt :
uti ett tikhvarf, hvilka varit sannare uttryc
af sin tid och sitt land, än de framståenc
personligheterna.
Uti Sverges historia, likasom i de flesta Ii
ders, känner man hufvudsakligen endast kv
nungarnes, hjeltarnes, de förnäme männen
SEEDERS SBI SATIR TERS IFE SKL
RONNE SEE
Mm. mM U
Cr DM AA PY, 2
TT AA pr Ås AA ARN
fe As a Id harar tå lil cAm AM