härtill är redan uppgjordt och uppräknar baler, para-
der, konserter, spektakler, fyrverkerier m. m., till
hvilka alla rikets stordignitärer med deras familjer
äro inviterade, äfvensom de sex cheferna för den kej-
serliga. lifvakten. En allmän amnesti kommer att af
kejsaren utfärdas för alla landsförvista och politiska
brottslingar. Bland befordringar, som skola törsiggå,!
är utnämnanilet af sex prinsar och hertigar samt tolf
grefvar och baroner, hvarjemte bland de trettiotvå
gzeneräler, som förefinnas, fyra skola upphöjas till
fältmarskalkar: tvenne af dessa äro mulatter, de an-
dra alldeles svarta och bestå af frigifna slafvar, som
genom sina militäriska talanger hafva avancerat till
generaler. Kejserliga lifgardet skall undfå en ny be-
klädnad; de härtill behöfliga persedlar äro uti Lon-
don förfärdigade och under förlidne månad afskickade.
till sim bestämmelse. Utom de sex kejserliga gardes-
regemtenten, hvaraf lifgardet bestär, har kejsaren ge-
nom eett dekret befallt uppsättandet af en sqvadronl!
lifgardie till häst, som skall beledsaga kejsaren på
hans reesor och promenader. Deras uniform är skar-
lakansiröd och försedd med talrika broderier. I stäl-
let för: den vanliga björnskinnsmössan bära de en hög
kask, snarlik den, som de franska karabiniererna
bruka. För att vinna anställniag vid denna elitcorps
fordras sex engelska fots längd. Utnämnandet af
kejsarinnans hofdamer har gifvit anledning till mänga
intriger mellan börs- och handelsbourgeoisien, emedan
båda vilja vara der representerade; hoffröknarne, till
aätalet tolf, äro negresser, utmärkte för sin skönhet
och sitt bebag. — I anledning af kröningen kommer
en dekoration, benämnd Kröningsorden,, att instif-
tas. Den bestär af en emaljerad krona, omgifven af
strälar med följande devis: Hon är god för miga.
— Man behöfver icke äga någon stor kän-
nedom om de politiska förhållandena, för att
inse att Europa, alltifrån början af året 1848,
befinner sig på en fullkomligt revolutionär
grund och att det lugn som för närvarande
synes råda, den v,ordning, som reaktionen
lyckatts åstadkomma, endast är ett lugn på
ytan. På djupet arbeta mäktiga rörelsekraf-
ter, icke blott en massa af enskilda passioner
— det enda ett visst politiskt parti vill se i
tiden — utan äfven stora tidehvarfstankar,
hvilk: förbereda en ny tingens ordning i mäng-
faidia samfundsförhållanden.
Ati en sådan rörelse verkligen existerar: att
en brytning, måhända svårare än verldshisto-
rien under flera århundraden skådat, förestår,
det börja nu så småningom äfven de fatta,
som förut envist förnekat tillvaron af alla rö-
relseelementer, som endast hånfullt bemött
hvarje varning i detta hänseende dermed, att
faran vore diktad, att allt tal härom vore
skrämskott, hvilka det vore politiskt fegt att
fråga efter, 0. s. v. Detta språk har nu blif-
vit mycket förändradt; de som förr djerfvast
förde det, hafva slagit öfver till en motsatt
ytterlighet. Nu se de röda spöken öfver-
allt; nu vädra de kommunism och socialism
hvarhelst en mera frisinnad politisk tanke ytt-
ras; nu se de samhällenas upplösning stå för
dörren och Euröpa hotadt med en fullständig
anarki. Med sammä sjelfviska blindhet som
förr, se de heller ingen annan hjelp emot det
hotande onda än det fysiska våldet, kanoner-
na och bajonetterna. Men icke nog härmed:
det onda måste qväflvas i sin rot, 1 sitt upp-
hof, och detta har man trott sig finna i hvarje
tanke, hvarje sträfvande, som afsett samhäl-
lenas befrielse undan godtycket, och återför-
värfvandet åt individerna af de rättigheter dem
såsom menniskor och samhällsmedlemmar till-
komma. Ganska följdrigtigt har man således
vändt sig emot alla dessa sträfvanden, hafva
de än framträdt aldrig så försonande och freds-
stiftande, stämplat dem såsom förbrytelser och
straffat deras upphofsmän lika hårdt som de
vildaste revoluticnärer, de mest förhärdade
brottslingar. En gång inkommen på denna
bana, har man förhärdat sig för hvarje känsla
af mensklighet. Barmhertighet kallas oförlåtlig
svaghet och rättvisa en galenskap. Eder och
ingårgna förbindelser behöfva icke hållas
emot revolutionärer., lika litet som fordom
emot ,kättare. — Dock är det icke nog med
att beherrska det yttre, menniskornas ord och
handlingar; man måste gå i grund med saken
och äfven lägga band på sjelfva själarne,sin-
nena, och framför allt qväfva den rigtning,
som måhända är vår tids djupaste rörelse,
nemlgen individens begär att sjelf söka fatta
sannngen och derefter bestämma den mora-
liska lagen för sitt handlingssätt, då han sjelf
är deför inför Gud ansvarig. Alla sådana
yttrirgar, hvilka man behagar kalla fritänkeri,
hyllande af låga passioner, m. m. skola i
grund tillintetgöras; såsom medel härtill an-
vändes — religionen och hvad mera är, kri-
stendomen. Kristendomen, som är det mest
lifgifvande, det mest frigörande undan alla
yttre menniskofunder, skall således sättas emot
andens frihet, d. ä. emot sig sjelf? — Nej,
det är icke denna slags kristendom man me-
nar. Man har en bättre art deraf, som pre-
dikar blind tro och lydnad - för hvarje myn-
dighet och för hvarje doktrin, som denna
mandighet behagat proklamera såsom sann,
hotande den -olydige icke blott med fängelse
och död på jorden, utan äfven med eld och
svafvel i evigheten. Det är ej nog med den
verldsliga terrorismen; man måste dertill lägga
äfven den andliga.
Denna skildring är ej det ringaste öfver-
drifven. På den ena arten afterrorism lemna
Rysslands, Tysklands och Italiens furstar dag-
liga bevis; på den andra det s. k. ultramon-
tana partiet i alla länder, hvilket i sjelfva
Frankrike höjt sitt hufvud så högt, att en af
dess erkända organer vågat öppet uttrycka sin
sorg öfver att icke kättaren Luther blifvit
bränd, och att detta öde icke drabbade Huss
långt förr än det skedde.
Vi hafva lyckligtvis i vårt land inga egent-
liga motsvarigheter- till de reaktionära öfver-
drifterna; lika litet som vi haft det till de re-
ENE EST SNETT ESR TSASRSAAO