det förnämsta af de hållna talen, nemligen H. M. Konungens afskedstal till Rikets Ständer, hvilket på ett annat ställe i bladet finnes meddeladt. I främsta rummezst taar Hans Maj:t om sina förhoppningar för cde förenade rikenas framtid, i anledning deraf att H. K. H. Kronprinsessan befinner: sig i välsignadt tillstånd. Följa härpå riketts angelägenheter, i hvilket afseende Rikets Stränder få erfara, att sedan de icke velat antaga det förslag till en förändrad representation, som H. M. bjudit dem, så få de nu sjelfva, bäst de gitta, taga den saken om hand. Denna punkt är utan tvifvel en af talets kärnpunkter, om kvilken mycket vore att säga. Regeringen lar härmed tydligen tillkännagifvit, att den gj ämnar taga nägot vidare initiativ i denna fö landet så vigtiga fråga, utan att den låter detta blifva ständernas ensak. Rigtigheten af.en sådan grundsats kan dock sättas mycket ifråga; isynnerhet med afseende på en regering, som har så stora lagstiftningsprerogativcer som vår. I länder, der ett verkligt parlamwentariskt styrelsesätt finnes, der således regerimgen hufvudsakligast utgör blott den exsekutivsa ech administrativa makten, måste likväl ministrarne framlägga lagförslag i alla frågor, och regeringen får icke undandraga sig att, derest ett förslag förkastas, framlägga ett nytt, der en reform är af behofvet påkallad. Ännu mindre kan rimligen en sådan neutralitet, som den i throntalet antydda, anses förerlig med svenska regeringens förbindelse vs å vis representationsfrågan, hvilken svårlgen lärer kunna, utan regeringens kraftiga mellankomst, bringas till en lycklig lösning. Det ligger nemligen just i den närvarande representationens inre väsende, och utgör just ett af de många bevisen på dess ofullkomlighet, att den svårligen lärer komma att rreformera sig sjelf, derest icke den dertilt alllvarligt tvingas genom den öfriga nationens och regeringens gemensamma påtryckning. Man kan så mycket mindre förklara den neutralitet regeringen proklamerat i denna fråga, som den kort förut fattat ett beslut i afseende å en grundlagsförändring, som strider tvertenot Rikets Ständers enhälliga beslut i frågan, nemligen förändringen rörande Bondeståndets rätt att sjelf utse sin sekreterare. Men vi öfvergå till de vidare punkterna i throntalet. Hans Maj:t tackar Rikets Ständer för den frikostighet, hvarmed de beviljat anslag till befrämjamde af fäderneslandets inre förkofran och ytttre försvar., hvilket anses utgöra m,bevis på en sann och ädel uppfattning af sambhäöllsvutvecklingens och sjelfständighetens fordringgsars; och tror H. M. att denna frikostighet: skall bära rika frukter i förbättrade inrättningar för lagskipning, uppfostran, välgörenhet; i nya och underlättade tillfällen till medborgerlig idoghet, handel och förvärf. Det vore önsklgt att Hans Maj:ts förhoppningar realiserade sig. För mången mera skeptisk blick vill det dock synas, som vore icke alltid ökade anslag för de allt mer stigande statsutgifterna just det rätta sättet att befordra ett lands utveckling och sjelfständighet, i synnerhet om, såsom vid denna riksdag varit fallet, stora nya anslag blifvit lemnade till föremål, hvilka synas dermed föga sammanhänga. . Mången är så mycket mer tvifvelsam i detta fall, som man just vid denna riksdag i den vigtiga angelägenheten om vårt sjöförsvar, af sjöministerns egen mun erfarit, att de anslag, hvilka härför blifvit under många år beviljade, varit använda förgäfves. Värderande uppriktigheten hos den som uttalat denna bedröfliga sanning, hafva Rikets Ständer icke tvekat att åtaga sig utomordentliga bördor, för det ondas afhjelpande; men erfarenheten deraf har ännu mer ökat de farhågor, som påtvingat sig mången fosterlandsvän, att anslagen äro icke tillfyllestgörande, derest de icke ändamålsenligt användas och med största omsorg och sparsamhet förvaltas. Huruvida dessa farhågor varit grundade, skall vid nästa riksmöte visa sig, då man erhåller del af Kongl. Maj:ts proposition rörande statsverkets tillstånd och behof. H. Maj:t vidrör härefter det hufvudsakliga, ja snaft sagdt, utom jernvägsfrågan, enda ärende af vigt, som vid denna riksdag blifvit afgjordt, d. ä. grundräntornmas förenkling och förändringen i afseende å sättet för deras utgörande. Tillfredsställelsen öfver att denna fråga blifvit bragt till en länge eftersträfvad lösningn, minskas dock tyvärr något deraf, att först vid nästa riksdag de särskilda förslag kunna framläggas, hvarigenam verkställighet kan beredas åt denna så allmänt nyttiga åtgärd. EmelJlertid må man vira glad åt hvad som blifvit gjordt, äfven om detta skulle vara endast en ringa del af hvac som borde göras. I fråga om rikets ständers beslut, att garantera jernvägsanläggningen mellan Hult och Köping, yttrar H. M. sig vilja vid ärendets närmare pröfning åt detsamma egna den sorgfälligaste omtanke,; hvilket yttrande bör innebära en borgen derför, att regeringen, wid uppgörande af de närmare vilkoren för anläggningens utförrande, skall iakttaga all den försigtighet , som sakens vigt otvifvelaktigt kräfver. Innehållet af H. Maj:ts tal har icke kunna vara särdeles rikt, då riksdagen dertill icke gifvit anledning. Den djupa tystnaden i af. seende å en mingd vigtiga samhällsfrågor hvilkas lösning lifver ett alltmer tvingande behof för hvarje land, som vill i lugn ut veckla sig till lyckligare förhållanden, bevisar sannolikt ingenting annat än att vår regering,