ligen att litteraturen har ett stort infiytandel: på ett folks sedliga lyftning; och ett bevis derpå, att det varit ett misstag af förf. att vid, teckningen af den sedeförderfvamde litteratu-: ren nämna Emilie Carlens namn. Skall manl( så af enstaka blad låta bestämma sitt omdö-l! me, då få vi äfven ibland skandiallitteraturen ; nämna sådana namn som: Stagnelius, fru Knorring, ja sjelfva Tegnår, om ock denl; sednare ej rådt för, att vinningslystnaden of-I, fentliggjort stycken, som han sjelf sannolikt! aldrig hade publicerat. Vi medgifva, att det! finnes blad i t. ex. Ryktets och ännu mer il: En natt vid Bullarsjön, hvars teckningar, il synnerhet vid tanken på att de äro utförda afls en fruntimmershand, förefalla ganska vidriga;le men fru Carlens skriftstölleri i al: mänhet är? af en Helt annan tendens och innehåller oftal: teckningar af djup och gripande moralisk ochl. af en innerligt religiös anda. (Vii citera ised-l, nare fallet Enslingen på Johamnisskären,1 hvarest den gamle, olycklige tvifflaren, sedanl1 han förgäfves af andra menniskor och af forsk-: ningar sökt ljus, finner det vid åhörandet af ; den enfaldige Nisses fromma morgonoch af-4 tonböner.) Fru Carlns skrifter: utgöra der-ls före en prydnad, och icke en vamära, för värl! litteratur, med alla de brister, sorm kunna vidlåda henne, liksom hvarje annam förf.; och! hvad mera är, kon går framåt, undler det mångal. andra gå tillbaka. Man bör icke: afhugga en sådan verksamhet, utan hellre tsöka, genom l: en skonsam och välvillig kritik, leda den tillls högre fullkomlighet och tiil det gagn för sam!! hället, som den kan ernå och åsadkomma. Hafva vi varit af något olika tnke med hr Bergstedt i denna detalj, så äro vi så mycket mera ense med honom i följandc yttrande: Det finnes blott ett slags censur son kan afhjelpa det onda hvaraf vi så synbart lida, nemligen den som utöfvas af läsaren sjelf, och deröre strida vi, likamycket af grundsats som af öfvertrgelse om dess praktiska nytta, för en ohämmad och ohskränkt tryckfrihet. Vi förbise ej dess möjliga olägenheter, men ingen af dessa afhjelpes genom inskrärkning i denna hvarje konstitutionellt samhälles oföryterliga rättighet, under det tusen vädor uppstå af vida betänkligare beskaffenhet. Man -beklagar sig öfver de persopliga injurierna i vära skandaltidningar. Mä man genom en förnuftigare inrättning af juwy och snabbare rättegängsformer förbättra lagskipningen i afseende på tryckfriheten, men aldrig försöka att med tvängsätgärder åstadkomma ett sken af anständighet utan inre kärna. Vi hafva haft tillfälle att se exempel på vär sats i grannländerna. Aldrig har skandallitteraturen i Preussen varit mera förödande än veckorna närmast före Marsdagarne 1848, just dä censuren var som strängast; och kunde vi lyfta enl. flik af den slöja som döljer vär östra grannes sociala tillständ, skulle vi utan allt tvifvel upptäcka en sädan i hemlighet undergräfvande pamflettlitteratur, för hvars , intensiva gift vi skulle rysa tillbaka. Menniskor älska j: det hemlighetsfulla, och intet rykte fortplantar sig så underbart som det med bäfvan fråmhviskade. Dessutom gifves det en konst att i oskyldiga ord inlägga häntydningar, som förstäs och behjertss af hvarje läsare, medan de äro oåtkomliga äfven för den mest inqvisitoriska censur. Den säkraste garantien för fredandet af medborgerligt godt namn ligger i en allmännare medbörgerlig odling. Hvilken låg ståndpunkt i politiskt vett vi ännu innehafva, bevisas bäst deraf, att vära politiska partiorganer ämnu ej lärt sig att lifligt diskutera principer utan att ssönderslita motståndarnes enskilda personlighet. Vi skulle kunna äberopa friska exempel af den mest medniska styggelse. I Frankrike, centrålisationens, intrigens och korruptionens beklagansvärda fäderneslsand, hafva vi I detta, som i mänga andra fall, sökt vvåra förebilder. Mätte vi engång börja att lära nägot aaf England och: Nordamerika. Det förstnämnda landet: har äfven haft sin tid af skandal, och det var med remsning af denna l, förpestade atmosfer som för omkring femtio är till-l, baka Edinburgh Review började sin ärorika och fruktbringande båna. Sedan den tiden har Storbritanniens folk, med styrelsen i spetsen, gått framät på den I sanna humanitetens och den kärnfriska sedlighetens r bana. Derföre är ingenstädes ordets och hanlingens fribet större, och derföre har detta samhälle, fastän aldrig så belamradt med traditionella oformligheter, stått lugnt och fast under tryckningen af tidsomständigheter, för hvilka de andra gamla samhällena darra i sina innersta fogningar.s Den yrkesfördelning hr B. föresslår i sjelfval: bokhandeln till dess den hunnit märmare specialisera sig, nemligen i den an:ständiga bokhandeln och den smutsiga bokhandeln, är sagdl till hälften på satir, men är mera utförbar änl mången synes ana. Låt hvarje samvetsgrann , bokhandlare begynna att visa ifrån sig allal smutsiga litterära produkter, eller, rättarel sagdt, låt den allmänna opinionen begynna att tvinga honom att göra det, så skulle så småningom dessa produkter tvinggas att skaffa sig sin särskilda marknad, till dess, i brist på afsättning, äfven denna måste :stängas. Ty, ännu en gång, på afsättningen beeror det. Så länge skandalen älskas kommer : det alltid att finnas producenter, som på denasamma vilja förtjena penningar. Derom böraa isynnerhet de påminnas, som, under det dde offentligen fördöma skandalen, i smyg undderstödja den. Blott några få ord ännu, innaan vi sluta. Om vi ej uppfattat hr Bergstedtss skriftställeri orätt, så går hans sträfvande wt på att hos alla sina läsare framkalla en väckelse till kraftig, sedlig handling. Derföre äro England och Amerika de länder, dit han med den största förkärlek vänder blicken; derföre fördömer han denna pjunkiga känslosamhet, denna overksamma subjektivitet, som i grunden är egoism, hvilken utgjorde fosforismens väsende och hvaraf vi ännu hafva lemningar i vår litteratur. Derföre hänför han till de ssamhällsfarliga klassernas alla dessa unga män, hvilka hafva sin vederqvickelse i den cyniska romanen, hvilket kan tagas såsom bild för den allmänna, mer eller mindre förfinade njutningslystnaden, hvari ty värr flertalet af vår tids ungdomvp är fången. : Vi kunna ej annat än lyckönska oss, att en författare med denna riktning, i förening med hr Bergstedts talang, framstått. Det är sannerligen hög tid, att de som något förmå uträtta genom inre eller yttre ressurser — och det kan hvar och en, i mer eller mindre mån — vakna till insigt och känsla af att lifvet har en högre betydelse, än den njutningen ger det,y att det endast är den nyttiga verksamheten, som kan gifva det sitt rätta innehåll, sin outtömligt tillfredsställelse, Kan detta föreställningssitt något allmännare göra sig gällande, så skall den usla litteraturen fly med de dåliga sedernav, MA RA AA ee a a 4 : i ; NORGE vr Lagthinget har förkastat Odellsthingets beelnt. att norska hanken som är förlagd 3