ligen att litteraturen har ett stort infiytandel:
på ett folks sedliga lyftning; och ett bevis
derpå, att det varit ett misstag af förf. att vid,
teckningen af den sedeförderfvamde litteratu-:
ren nämna Emilie Carlens namn. Skall manl(
så af enstaka blad låta bestämma sitt omdö-l!
me, då få vi äfven ibland skandiallitteraturen ;
nämna sådana namn som: Stagnelius, fru
Knorring, ja sjelfva Tegnår, om ock denl;
sednare ej rådt för, att vinningslystnaden of-I,
fentliggjort stycken, som han sjelf sannolikt!
aldrig hade publicerat. Vi medgifva, att det!
finnes blad i t. ex. Ryktets och ännu mer il:
En natt vid Bullarsjön, hvars teckningar, il
synnerhet vid tanken på att de äro utförda afls
en fruntimmershand, förefalla ganska vidriga;le
men fru Carlens skriftstölleri i al: mänhet är?
af en Helt annan tendens och innehåller oftal:
teckningar af djup och gripande moralisk ochl.
af en innerligt religiös anda. (Vii citera ised-l,
nare fallet Enslingen på Johamnisskären,1
hvarest den gamle, olycklige tvifflaren, sedanl1
han förgäfves af andra menniskor och af forsk-:
ningar sökt ljus, finner det vid åhörandet af ;
den enfaldige Nisses fromma morgon- och af-4
tonböner.) Fru Carlns skrifter: utgöra der-ls
före en prydnad, och icke en vamära, för värl!
litteratur, med alla de brister, sorm kunna vid-
låda henne, liksom hvarje annam förf.; och!
hvad mera är, kon går framåt, undler det mångal.
andra gå tillbaka. Man bör icke: afhugga en
sådan verksamhet, utan hellre tsöka, genom l:
en skonsam och välvillig kritik, leda den tillls
högre fullkomlighet och tiil det gagn för sam- !!
hället, som den kan ernå och åsadkomma.
Hafva vi varit af något olika tnke med hr
Bergstedt i denna detalj, så äro vi så mycket
mera ense med honom i följandc yttrande:
Det finnes blott ett slags censur son kan afhjelpa
det onda hvaraf vi så synbart lida, nemligen den
som utöfvas af läsaren sjelf, och deröre strida vi,
likamycket af grundsats som af öfvertrgelse om dess
praktiska nytta, för en ohämmad och ohskränkt tryck-
frihet. Vi förbise ej dess möjliga olägenheter, men
ingen af dessa afhjelpes genom inskrärkning i denna
hvarje konstitutionellt samhälles oföryterliga rättig-
het, under det tusen vädor uppstå af vida betänkli-
gare beskaffenhet. Man -beklagar sig öfver de per-
sopliga injurierna i vära skandaltidningar. Mä man
genom en förnuftigare inrättning af juwy och snab-
bare rättegängsformer förbättra lagskipningen i afse-
ende på tryckfriheten, men aldrig försöka att med
tvängsätgärder åstadkomma ett sken af anständighet
utan inre kärna. Vi hafva haft tillfälle att se exem-
pel på vär sats i grannländerna. Aldrig har skan-
dallitteraturen i Preussen varit mera förödande än
veckorna närmast före Marsdagarne 1848, just dä
censuren var som strängast; och kunde vi lyfta enl.
flik af den slöja som döljer vär östra grannes sociala
tillständ, skulle vi utan allt tvifvel upptäcka en sädan
i hemlighet undergräfvande pamflettlitteratur, för hvars ,
intensiva gift vi skulle rysa tillbaka. Menniskor älska j:
det hemlighetsfulla, och intet rykte fortplantar sig så
underbart som det med bäfvan fråmhviskade. Dess-
utom gifves det en konst att i oskyldiga ord inlägga
häntydningar, som förstäs och behjertss af hvarje lä-
sare, medan de äro oåtkomliga äfven för den mest
inqvisitoriska censur. Den säkraste garantien för fre-
dandet af medborgerligt godt namn ligger i en all-
männare medbörgerlig odling. Hvilken låg stånd-
punkt i politiskt vett vi ännu innehafva, bevisas bäst
deraf, att vära politiska partiorganer ämnu ej lärt sig
att lifligt diskutera principer utan att ssönderslita mot-
ståndarnes enskilda personlighet. Vi skulle kunna
äberopa friska exempel af den mest medniska styg-
gelse. I Frankrike, centrålisationens, intrigens och
korruptionens beklagansvärda fäderneslsand, hafva vi
I detta, som i mänga andra fall, sökt vvåra förebilder.
Mätte vi engång börja att lära nägot aaf England och:
Nordamerika. Det förstnämnda landet: har äfven haft
sin tid af skandal, och det var med remsning af denna l,
förpestade atmosfer som för omkring femtio är till-l,
baka Edinburgh Review började sin ärorika och frukt-
bringande båna. Sedan den tiden har Storbritanniens
folk, med styrelsen i spetsen, gått framät på den I
sanna humanitetens och den kärnfriska sedlighetens r
bana. Derföre är ingenstädes ordets och hanlingens
fribet större, och derföre har detta samhälle, fastän
aldrig så belamradt med traditionella oformligheter,
stått lugnt och fast under tryckningen af tidsomstän-
digheter, för hvilka de andra gamla samhällena darra
i sina innersta fogningar.s
Den yrkesfördelning hr B. föresslår i sjelfval:
bokhandeln till dess den hunnit märmare spe-
cialisera sig, nemligen i den an:ständiga bok-
handeln och den smutsiga bokhandeln, är sagdl
till hälften på satir, men är mera utförbar änl
mången synes ana. Låt hvarje samvetsgrann ,
bokhandlare begynna att visa ifrån sig allal
smutsiga litterära produkter, eller, rättarel
sagdt, låt den allmänna opinionen begynna
att tvinga honom att göra det, så skulle så
småningom dessa produkter tvinggas att skaffa
sig sin särskilda marknad, till dess, i brist
på afsättning, äfven denna måste :stängas. Ty,
ännu en gång, på afsättningen beeror det. Så
länge skandalen älskas kommer : det alltid att
finnas producenter, som på denasamma vilja
förtjena penningar. Derom böraa isynnerhet
de påminnas, som, under det dde offentligen
fördöma skandalen, i smyg undderstödja den.
Blott några få ord ännu, innaan vi sluta.
Om vi ej uppfattat hr Bergstedtss skriftställeri
orätt, så går hans sträfvande wt på att hos
alla sina läsare framkalla en väckelse till kraf-
tig, sedlig handling. Derföre äro England och
Amerika de länder, dit han med den största
förkärlek vänder blicken; derföre fördömer han
denna pjunkiga känslosamhet, denna overk-
samma subjektivitet, som i grunden är egoism,
hvilken utgjorde fosforismens väsende och
hvaraf vi ännu hafva lemningar i vår littera-
tur. Derföre hänför han till de ssamhällsfarliga
klassernas alla dessa unga män, hvilka hafva
sin vederqvickelse i den cyniska romanen,
hvilket kan tagas såsom bild för den all-
männa, mer eller mindre förfinade njutnings-
lystnaden, hvari ty värr flertalet af vår tids
ungdomvp är fången. : Vi kunna ej annat än
lyckönska oss, att en författare med denna rikt-
ning, i förening med hr Bergstedts talang,
framstått. Det är sannerligen hög tid, att de
som något förmå uträtta genom inre eller
yttre ressurser — och det kan hvar och en, i
mer eller mindre mån — vakna till insigt och
känsla af att lifvet har en högre betydelse,
än den njutningen ger det,y att det endast är
den nyttiga verksamheten, som kan gifva det
sitt rätta innehåll, sin outtömligt tillfredsstäl-
lelse, Kan detta föreställningssitt något all-
männare göra sig gällande, så skall den usla
litteraturen fly med de dåliga sedernav,
MA RA AA ee
a a
4
:
i
;
NORGE vr
Lagthinget har förkastat Odellsthingets be-
elnt. att norska hanken som är förlagd 3