göra sekreterare tjenst, föreläsa böner, kopiera stamträd
och vapenbödker och betjena hennes lilla familj. Detta
uppdrag var icke det lättaste, ty den lilla familjen bestod
af emellan tjugu och trettio foglar af allahanda slag.
hvilka voro placerade uti alla rum i huset, samt dessutom
en sex å sju kattor, för hvilka tiliträde till rummen var
förbjudet, med undantag af spiskammaren och hennes
nås sängkammare. At alla dessa hulda varelser skulle
der sorgfälligaste skötsel egnas. För att bibehålla min
tants gunst, hvars lynne var något ojemnt, skötte jag
med största ifver mina särskilda befattningar och kunde
slutligen med skäl säga att jag förtjente mitt bröd. Ba-
ronessan blef äfven genom mitt biträde i tillfälle att und-
vara en betjent, hvilken dessutom var en storätare, nå-
gonting som hon ansåg utmärka en rå sinlighet och alde-
les icke tyckte om.
Stundom tyckte jag väl att mina sysselsättningar voro
för mig mindre passande och till och med ovärdige, men
en tanke på det stora arfvet lugnade mig åter. Jag trö-
stade mig med den tanken att mången rättskaffens mar
måst sysselsätta sig med ännu större bagateller för att få
sig ett stycke band uti knapphålet eller en ordensstjerns
pås rocken, Dessutom syntes förlossningens stund närm
sig; ty den fromma baronessan som länge varit kraslig
bleef slutligen så svag, att hon icke en gång kunde gå
kyrkan. Hon talte med mig ofta om att dö, men endas
för att få höra mig försäkra henne om motsatsen, ty dö
den var henne än in i sista stund en högst ovälkommer
gist. Oaktadt hon ofta kallade verlden en jemmerda
och med mycken uppbyggelse talade om den himmelske
sdighetens ljufva glädje, ville hon likväl högst ogerne
siiljas från denna med så sköna fåglar och kattor begåf
vide jemmerdal,
Det var med verklig förskräckelse jag en gån gaf henne
e:höll uppdrag att tillkalla en notarie, med hvilken hon hade
åtskilliga ganska vigtiga och allvarsamma saker att afgöra
;Men, min nådiga tant, sade jag, ni ser ju alldele
icke sjuk ut. Ilvarföre då tänka på något testamente
Dermed har ni ju god tid. Ni bör söka att förströ er.
Te-sta-men-te?, stammade hon i högsta öfverrask
ming, helt långsamt, likasom det fatala ordet icke vill