täende; jag såg redan så mänga för mig vigtigal
lokumenter, att jag icke kunde afhälla mig frän vi-
are forskningar. Trettioäriga kriget med sina väl-
liga män trädde lefvande för min själ och jag vå-
sade mig att ösa ur dess källor. Dock här gick det
nig, likasom den, hvilken anar en öfversvämning,
nen dock tror den vara i ett fjerran. Han utrymmer
in hotade hydda, drager härutur hvad som stär bäst
ill hands, vigtigt eller ovigtigt, i den meningen, att
nnan vattuflödet kommer hafva räddat allt. Dä
lir han plötsligt öfverraskad och mäste blott inskränka
sig till det nödvändiga. Äfven mig öfverraskade vä-
gorne, och min forskning mäste sammanfatta sig inom
trängre gränser.
Blott tre momenter, tre episoder af det storartade
30-äriga krigets epos kunde jag med nägra kraftiga
venselstreck uppfriska, äter väcka dem till lif, och
sifva dem deras ursprungliga färg med alla deras
;gendomliga ljus- och skuggsidor. Jag utvalde mig
len obegripliga Waldstein), under ären 1633 och
1634, den milde Torstenson, från 1645, och den väl-
oeräknande Königsmark, från 1648; — Wrangel med
iret 1647 skulle blott säsom stoff upplifva bakgrun-
len. Konturerna till dessa taflor, synnerligast af Tor-
stensson, lemnade mig Chemnitz och tryckta original-
arbeten, för hvilka jag vann en säl mycket större
iktning, som jag kunde jemföra dem med samtida
offentliga dokumenter, och derutur erkänna deras tro-
värdighet. Königsmarks och Wrangels porträtter, sä-
som de för 200 är tillbaka blefvo för mina landsmän
framställda, visa originalbref från denna tid. — Ett
ör mig fröjdefullt arbete — att nemligen tillintetgöra
örut fattade meningar, gamla villfarelser, att för-
lomsfritt skildra stora personligheter efter sanna
Mor, oeh att rädda en tapper nations ära i hennes
epresentanter, det är den sanna lönen för den mö-
losamma historiska forskningen, der finner tanken det
rätta ordet, känslan den sanna prägeln. Men skall
man bryta stafven öfverj stora män, hvilkas ställ-
ning varit exceptionell och svär att förstå, då häm-
mas ordet, och känslan uppreser sig att uttala ordet
skyldig, och den blir först lugn, sedan alla grunder
samvetsgrannt blifvit pröfvade. Waldsteins gätlika
personlighet har redan kallat i dagen en massa at
böcker, och nu skall jag äfven öka deras antal, och
det säsom en anklagare, — ett smärtfullt arbete!
Sjutton bref, hvaribland fjorton obekanta för Törster,
vittna emot honom. Huruvida dessa bref nägonsin
varit kände af de svenska historieskrifvarne, det vet
jag ej, men att de ej blifvit af dem begagnade, det
känner jag. I öfrigt forskar jag icke efter det, som
ir obekant för de svenske lärde, — jag söker blott
lugliga grundstenar för mitt lands historia. Huru-
vida det af mig funna äfven för Sveriges Klio är dug-
ligt eller icke, det må tiden lära.
Ett annat fält, som jag blott i förbigående be-
trädde, var det af tyska och latinska hand-
skrifter, hvilka hade afseende på Österrikes historia.
Äfven här fann jag månget guldkorn hittills obegag-
nadt. En österrikisk krönika af är 1396, en annan
för den tyska riddareorden, mänga skrifter öfver kyrko-
mötet i Öonstanz, en traktat öfver en ultraquintisk
synod i Mähren, samt verk, som i början af 14:de
århundradet blefvo afskrifna af i Prag studerande
svenskar, och hvilka gifva mig vittnesbörd om vet-
tenskapernes dävarande tillständ i Prag etc., har jag
närmare undersökt och bestämt deras värde för mitt
fäderneslands historia.
Detta är det allmänna omfånget af mina 3 måna-
ders forskningar. Jag tackar Gud att han härtill
gifvit mig kraft och tillfälle, jag tackar äfven inam-
net af mitt lands regering den svenska nationen, och
dess upphöjda regering, som upptog mig så gästvän-
ligt och så beredvilligt öppnade för mig dess litterära
skatter; jag tackar slutligen de männer, som länat
mig deras tid och kraft, för att snarare uppnå målet,
nemligen herrarne Klemming, Styffe, Rappe och fri-
herre Thure Cederström, som äfven gjorde mig upp-
märksam på mänga kostbara handskrifter, samt brin-
gade dem till mig, och jag är lycklig att, enligt
en dessa dagar frän mitt lands regering mig till-
handakommen offentlig skrifvelse, kunna försäkra de
svenska historieskrifvarne om ett lika understöd i mitt
hemland, som här i så rikt mätt blifvit mig bevisadt.
Stockholm den 1 Sept. 1851. D:r B. Dudik,
0.5. B.
) Sä heter mannen egentligen, ehuru genom Schiller
namnet Wallenstein, kommit mest i bruk.