AA rs illvaro än denna; och att det i allmänhet aldrig kan rara förtidigt att ändra det som behöfver ändras, så san jag icke finna att de värda talarne förebragt vägot giltigt skäl för afslag å denna del af utskottets etänkande, hvarföre jag bifaller detsamma. Diskussionen var härmed slutad och vid anställd otering bifölls med 25 ja mot 13 nej utskottets förlag i första punkten. (Forts.) Litteratur. Predikan vid filosofie magister-promotionen i Upsala den 16 Juni 1851 af C. H. Rundgren; 16 sid. oct. Denna predikan liknar sina föregående systrar vid promotionerna ganska mycket; man kan lätt se, att de höra till samma familj: många vackra drag; men också mycken enfor-l: mighet och likhet. De yngre systrarna hafva samma gång och hållning, som de äldre; blott smärre variationer på samma thema: här är illtid fråga om mörker och ljus, strid och seger, och slutligen om frid naturligtvis, Det hela är vanligtvis ett litet vältalighetsstycke, en andlig desert efter lagerfesten, och som således egentligen blott gör anspråk på goda ord och beröm. Det skulle icke heller nu ha fattats; herr Rundgren har samma förtjenster ungefär, som hans föregångare; men vi anse honom ha begått ett misstag i sin bibeltolkning, och det förtjenar en liten kritik; ty en promotionspredikan måste tillika vara ett lärdomsstycke, som måste ådagalägga skarpsinnighet och logisk klarsynthet, då den hålles för ett särdeles bildadt auditorium. Det är ur I Mose boks 32 kap:s 24—28 vers., som texten är hemtad. ÖOch Jacobl; blef allena; då brottades en man med honom. li till dess morgonrodnaden uppgick. Och dålhan såg, att han icke kunde öfvervinna honom, rörde han hans höftesena, och straxt förtvinade den. Och han sade: låt mig gå, ty morgonrodnaden går upp; men han svarade: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig. Han sade: huru heter du? Han svarade Jacob. Han sade: du skall icke mera heta Jacob, utan Israel; förty du hafver kämpat med Gud och menniskor, och hafver fått öfverhandenv. I an!edning häraf har herr Rundgren valt till ämne: En ung mans löfte inför Gudien helig stund: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig. Och ämnet utvecklas och behandlas i följande momenter: Utan strid ingen välsignelse; Ingen välsignelse i striden; I friden all välsignelse. Det är emot den andra afdelningen vi gå att göra några anmärkningar isynnerhet, eme-l, dan vi anse herr Rundgren här ha misstagit sig. Man måste göra väl skillnad mellan strid och strid; alla strider medföra visst icke välsignelse; men skulle ingen strid göra det, så fans också ingen välsignelse här i lifvet; ty der är icke och kan icke vara annat än strid, såsom herr Rundgren också riktigt anmärker, då han anför skriftens yttrande: J skolen icke mena, att jag är kommen att sända frid på jorden; jag är icke kommen att sända frid ulan svärdet. Men hörom herr Rundgren: En ung mans löfte inför sin Gud i en helig stund: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig, innebär den vissheten: ingen välsignelse i stri den. Då Herren prisar Jakob sägande: du hafver kämpat med Gud och menniskor och fått öfverhanden, är det icke striden han prisar, utan I segren i striden. Men hvad var det för en seger Jacob vann? lAtt detta ställe har en allegorisk och parabollisk betydelse är obestridligt; icke kunde Jacob fysiskt besegra gud, det är klart för hvar man; det bevisas ju också genom innehållet af sjelfva berättelsen; ty endast genom vidröringen af hans höftessena, så förtvinade den; Isammaledes skulle ju ha gått med Jacobs hela kropp, om den okände så velat. Men Jacob uppträdde fiendtligt emot Gud, det vill sägal emot hans lag; han hade alltid varit en sär-l I I deles egoist, det bevisar grynvällingen och förstfödslorätten, och dessutom aspkäpparna lete. ete.; den ifrågavarande striden var sålefdes tillika och isynnerhet en andlig strid, och elatt den menskliga friheten, då frågan är om ilonda begär och böjelser, icke får med våld besegras, så vida det goda skall vinna en : verklig seger, är ju gifvet. Dervidlag kunde Jacob således besegra Gud; men hans seger blef honom också en anledning till återgång inom honom sjelf; känslan af hans skuld vaknade i striden, och en längtan efter försoning och frid uppstod, som tvingade honom till bönen om välsignelsen. Och hela detta svåra ställe ligger klart för hvar och en, som will inse dess betydelse. Detnya namnet var tecknadt till hans förändrade sinnelag, och Jakob var och blef en ny menniska; han hade vunnit en stor seger öfver sig sjelf. Men härmed är icke herr Rundgrens sak vunnen; häraf följer ingalunda, att ingen välsigI nelse någonsin finnes inågon strid; långt derielfrån. En strid för Gud och det goda, huru är den beskaffad? Gå vi icke med friden och hoppet i vårt hjerta till denna kamp? Och -I kunna icke öfvertygelsen om en rättfärdig sak nloch en fast och orubblig vilja att uppoffra If sjetfva lifvet i striden, om så fordras, anses jsåsom en välsignelse? Hvad är det väl då, n som skulle kallas för en vä!signelse? Och när tt får menniskan någonsin frid med sig sjelf? j-IJu högre hon stiger i fullkomlighet, desto ibättre inser hon, hvad som brister, och att S hennes sinnen och begär äro starka, ännu på långt när icke besegrade makter, som hvarje y, ögonblick kunna begynna en ny strid. r-Och den vises vishet är väl icke heller en e-I fullkomlig vishet och insigt i naturens och 4 andens hela väsende och lif, utan blott en r. ändlig, relativ kunskap, som ofta mycket missmltager sig om det rätta, och är felaktig och ve BR 0 mh I SM 1 ror