AA rs
illvaro än denna; och att det i allmänhet aldrig kan
rara förtidigt att ändra det som behöfver ändras, så
san jag icke finna att de värda talarne förebragt
vägot giltigt skäl för afslag å denna del af utskottets
etänkande, hvarföre jag bifaller detsamma.
Diskussionen var härmed slutad och vid anställd
otering bifölls med 25 ja mot 13 nej utskottets för-
lag i första punkten. (Forts.)
Litteratur.
Predikan vid filosofie magister-promotionen i Up-
sala den 16 Juni 1851 af C. H. Rundgren;
16 sid. oct.
Denna predikan liknar sina föregående sy-
strar vid promotionerna ganska mycket; man
kan lätt se, att de höra till samma familj:
många vackra drag; men också mycken enfor-l:
mighet och likhet. De yngre systrarna hafva
samma gång och hållning, som de äldre; blott
smärre variationer på samma thema: här är
illtid fråga om mörker och ljus, strid och
seger, och slutligen om frid naturligtvis, Det
hela är vanligtvis ett litet vältalighetsstycke,
en andlig desert efter lagerfesten, och som
således egentligen blott gör anspråk på goda
ord och beröm.
Det skulle icke heller nu ha fattats; herr
Rundgren har samma förtjenster ungefär, som
hans föregångare; men vi anse honom ha be-
gått ett misstag i sin bibeltolkning, och det
förtjenar en liten kritik; ty en promotions-
predikan måste tillika vara ett lärdomsstycke,
som måste ådagalägga skarpsinnighet och lo-
gisk klarsynthet, då den hålles för ett särde-
les bildadt auditorium.
Det är ur I Mose boks 32 kap:s 24—28
vers., som texten är hemtad. ÖOch Jacobl;
blef allena; då brottades en man med honom. li
till dess morgonrodnaden uppgick. Och dål-
han såg, att han icke kunde öfvervinna honom,
rörde han hans höftesena, och straxt förtvi-
nade den. Och han sade: låt mig gå, ty
morgonrodnaden går upp; men han svarade:
Jag släpper dig icke, med mindre du välsig-
nar mig. Han sade: huru heter du? Han
svarade Jacob. Han sade: du skall icke mera
heta Jacob, utan Israel; förty du hafver käm-
pat med Gud och menniskor, och hafver fått
öfverhandenv.
I an!edning häraf har herr Rundgren valt
till ämne: En ung mans löfte inför Gudien
helig stund: Jag släpper dig icke, med mindre
du välsignar mig. Och ämnet utvecklas och
behandlas i följande momenter:
Utan strid ingen välsignelse;
Ingen välsignelse i striden;
I friden all välsignelse.
- Det är emot den andra afdelningen vi gå
att göra några anmärkningar isynnerhet, eme-l,
dan vi anse herr Rundgren här ha misstagit
sig. Man måste göra väl skillnad mellan strid
och strid; alla strider medföra visst icke välsig-
nelse; men skulle ingen strid göra det, så
fans också ingen välsignelse här i lifvet; ty
der är icke och kan icke vara annat än strid,
såsom herr Rundgren också riktigt anmärker,
då han anför skriftens yttrande: J skolen icke
mena, att jag är kommen att sända frid på jor-
den; jag är icke kommen att sända frid ulan
svärdet.
Men hörom herr Rundgren: En ung mans
löfte inför sin Gud i en helig stund: Jag släp-
per dig icke, med mindre du välsignar mig,
innebär den vissheten: ingen välsignelse i stri
den. Då Herren prisar Jakob sägande: du haf-
ver kämpat med Gud och menniskor och fått öf-
verhanden, är det icke striden han prisar, utan
I segren i striden.
Men hvad var det för en seger Jacob vann?
lAtt detta ställe har en allegorisk och parabo-
llisk betydelse är obestridligt; icke kunde Jacob
fysiskt besegra gud, det är klart för hvar
man; det bevisas ju också genom innehållet
af sjelfva berättelsen; ty endast genom vidrö-
ringen af hans höftessena, så förtvinade den;
Isammaledes skulle ju ha gått med Jacobs hela
kropp, om den okände så velat. Men Jacob
uppträdde fiendtligt emot Gud, det vill sägal
emot hans lag; han hade alltid varit en sär-l
I
I
deles egoist, det bevisar grynvällingen och
förstfödslorätten, och dessutom aspkäpparna
lete. ete.; den ifrågavarande striden var såle-
fdes tillika och isynnerhet en andlig strid, och
elatt den menskliga friheten, då frågan är om
ilonda begär och böjelser, icke får med våld
besegras, så vida det goda skall vinna en
: verklig seger, är ju gifvet. Dervidlag kunde
Jacob således besegra Gud; men hans seger
blef honom också en anledning till återgång
inom honom sjelf; känslan af hans skuld vak-
nade i striden, och en längtan efter försoning
och frid uppstod, som tvingade honom till
bönen om välsignelsen. Och hela detta svåra
ställe ligger klart för hvar och en, som will
inse dess betydelse. Detnya namnet var teck-
nadt till hans förändrade sinnelag, och Jakob
var och blef en ny menniska; han hade vun-
nit en stor seger öfver sig sjelf.
Men härmed är icke herr Rundgrens sak vun-
nen; häraf följer ingalunda, att ingen välsig-
I nelse någonsin finnes inågon strid; långt deri-
elfrån. En strid för Gud och det goda, huru
är den beskaffad? Gå vi icke med friden och
hoppet i vårt hjerta till denna kamp? Och
-I kunna icke öfvertygelsen om en rättfärdig sak
nloch en fast och orubblig vilja att uppoffra
If sjetfva lifvet i striden, om så fordras, anses
jsåsom en välsignelse? Hvad är det väl då,
n som skulle kallas för en vä!signelse? Och när
tt får menniskan någonsin frid med sig sjelf?
j-IJu högre hon stiger i fullkomlighet, desto
i- bättre inser hon, hvad som brister, och att
S hennes sinnen och begär äro starka, ännu på
långt när icke besegrade makter, som hvarje
y, ögonblick kunna begynna en ny strid.
r-- Och den vises vishet är väl icke heller en
e-I fullkomlig vishet och insigt i naturens och
4 andens hela väsende och lif, utan blott en
r. ändlig, relativ kunskap, som ofta mycket miss-
mltager sig om det rätta, och är felaktig och
ve BR 0 mh I
SM 1
ror