rt, för 1846 ärs författning, är visst icke, såsom hr Vern tycks hafva antagit, en följd af belätenhet, tan snarare deraf, att författningen icke kan utätta något godt, kanske ej heller nägot tillräckli-, en skyndsamt ondt, för att i vissa delar frammana n snar förändring. Det vissa är, att Handtverksordingen icke bidrager till ökande af arbetsskicklighet; huru hon väl borde lifva den indifference, som rejan innan 1846 förefanns. Jag har ej heller, på ätt en annan värd talare synes antaga, medgifvit att id den tiden, handtverkerierna voro i det yttersta ägervall, hvari de kunde räka, utan egentligen anydt, att vådorna af handtverkens befintliga vanmakt ramträdde ännu skarpare under inflytandet af förattningens nu ifrägavarande stadganden. Hr Halling: Utan att inläta mig i den stora frågan m näringsfriheten, skall jag hälla mig inom områ let af ifrågavarande moment och i 1846 ärs förattning. I afseende deräå får jag förklara, att min rfarenhet säger, att alla sädana handtverk, i hvilka kickligheten skolat medelst mästareprof konstateras, ust varit de, som efter 1846 visat det största framkridande. Jag tror detta vara ett talande bevis derör att mästareprof icke äro öfverflödiga. En gamnal skomakare mäste exempelvis vid granskning af rof förklara, det han trott, att konsten aldrig skulle unna gå sä långt. Skomakare-, skräddareoch snicare-yrkena äro de som gätt längst framåt etter nemla är. De äro alla underkastade mästareprof. Om ag misstager mig i slutsatsen, att det bör utsträckas ill alla, torde det vara ursäktligt, då sädana exemel finnas, då erfarenheten så mycket talar derför. Vägot besynnerligt mäste det ock förefalla, att de om arbeta i jern, stål, messing och koppar, mer cke de som arbeta t. ex. i tenn, skola aflägga mätareprof. En ätergäång till skräväsendet är icke att efara. Allt skrätvang är och sannolikt blir borta för ultid. Den naturliga rättigheten att försörja sig med sgna händers arbete är erkänd i författningens 12 S. — 4 3 afser egentligen andras nyttjande och inlärande handtverk. Så länge sädan kunskap ej kan inhem. as i skolor, inskränker sig undervisningen till verktäderna. Den theoretiska kunskapen päskyndar viserligen den praktiska färdigheten, men denna mäste ikväl vinnas på verkstaden, och nägot mehn af den controllerande genom skicklighetsprof kan jag ej inse. Hr Lagergren: Jag har redan gifvit tillkänna, att jag instämmer med hr Boseus i denna fråga. Då ag säledes bifaller utskottets förslag, hvilket nämnde edamot med så stor skicklighet och grundlighet förrdat, behöfver jag endast med få ord antyda, hvaröre jag anser denna utgäng af frågan vara af vigt. ag gör det, då jag besvarar en föregående talares ttrande, att den fria konkurrensen är den säkraste saranti för handtverksskicklighet. Jag medgifver väl atsens rigtighet i allmänhet och ovilkorligen, mer cke att den eger full tillämpning i förevarande fall. Iy den arbetsskicklighet, som den fria konkurrensen istadkommer, beror at arbetets fördelning och blir en kicklighet i kapitalets tjenst och till dess fördel, men cke sådan, som kan grundlägga arbetarnes oberoende. Man har sett, att handtverkare, utan annat kapital, än det ideela, som bestär i flit, skicklighet och sod konduite, derigenom lyckas bereda sig en oberoende ställning samt till och med riklig utkomst. Det ir likväl endast möjligt genom den personliga arbetsskickligheten, som ensam förmär bereda den ordentliga handtverkaren trygghet för framtiden. Deremot, om den ide, som ligger till grund för stadgandet uti frågavarande moment fullföljes, och den förändring, om nu är föreslagen, icke införes, inträffar utan vifvel, att yrkena i längden komma att falla i hänlerna på kapitalister, som med sina öfvermägtiga föragstillgängar tillegna sig andras arbetsskicklighet, nen vägen blir stängd för alla, som med blotta skickigheten icke kunna konkurrera med kapitaler. Åtkilligt kunde visserligen tilläggas om nägra egenpheer i redaktionen af 1846 ärs författning, om de, efer mitt omdöme, påtagliga inkonseqvenser uti ifrårakomna och om der behöfliga bestämmelser, som iteslutits af glömska eller obekantskap med ämnet. Men tiden är redan längt framskriden, och jag inkränker mig derföre till yrkande af bifall ä betänandet i denna del. Hr Muren: Hura kapitalerna mera skulle kunna bemäktiga sig näringarne, på handtverkares bekostnad, ym dessa icke skulle behöfva aflägga mästareprof, än om dessa föreskrifvas, kan jag icke inse, lika litet som jag förmär fatta konseqvensen af ett dylikt resonnement. Att derigenom bereddes3 en återgäng till skrätväng, lärer deremot ingen kunna neka. Men har tillvitat den eller dem, som författat 1846 års författning, att icke hafva med tillräcklig reda deri framställt satser och föreskrifter. Jag kan väl förstå, hvarföre en del, men ej hvarföre andre göra en sädan beskyllning. Det är orsaken härtill hos de icke reaktionäre, som jag ej fattar. Redan före nämnde författning existerade undantag frän skyldigheten att aflägga mästareprof. I flera städer och köpingar, deribland Östersund och Döderhultsvik, erfordrades, för att blifva handtverksmästare med de vidsträcktaste rättigheter, hvarken mästareprof eller läroär. Utan tvifvel skulle säledes den föreslagna ändringen innebära en ganska reaktionär syftning. Jag vet också icke, af hvad orsak de handtverk, deri mästareprof fordras, skulle bättre lyckas än de andre. Erfarenheten frän alla tider lärer, att mästare, oaktadt de aflaggt prof, varit både gode och då lige i yrket, och att de förre tagit sig väl fram, men icke de dålige. Dä skråen voro slutna och hvarje handtverkssocietet egde bestämma, om flere mästare deri finge in tagas, voro mästareprof på sin plats. Numera, sedar skråen upphört och större näringsfrihet införts, tjens profren icke till annat, än att underlätta trakasserier Man har väl sagt att de icke förnärma nägon. Jo, de förnärma hela samhället, sävidt de innebära er förnekelse af den naturliga rättigheten att fritt be zagna sin menskliga förmäga till sjelfförsörjning Häri ligger äterigen en inkräktning på samhällsmed lemmarnes fullmyndighet. Den däliga arbetaren shal i allt fall komma att sakna kunder, som i stället vänd: sig till den duglige. Man har äfven uttalat sin förundran deröfver, at skräväsendet skall fupnit så mänga försvarare inon detta stånd, och en talare, hr Winge, har trott si finna en lösning af denna knut, då han räknar d handtverkare och köpmän, som tillhöra ståndet. Me jag tror att han glömt nämna äfven borgmästare Det är nödigt att hafva dessa i minne, om lösninge skall bero af nägon klassifikation utaf ständets med lemmar. En annan talare här framför mig har yttrat tide ou vara inne att återgå till det föreslagna stadgar det. Samma värde talare har annars alltid förr bru kat säga, att tiden icke vore inne. Skillnaden likväl den, att fräga då varit om framåtskridande men nu gäller det att gå tillbaka. Detta tal är så ledes icke inkonseqvent af hr Almgren. 1720 ärs författning har äfven lofordats af en t: lare. Ja, den var måhända god för sin tid. Me jag bemställer till den värde talaren, om han vill g inda derhän tillbaka i restriktiva föreskrifter. ÅA ständets majoritet icke vill det, hoppas jag, till de sammas heder. Oväntadt var det likvälicke att ino! borgareständet nu päträfla motstånd mot en fri hand serksordning. Man återfinner uti samma ständs pr tokoller under innevarande århundrade och äfve längre tillbaka samma inskränkningsbegär för säv fabriksoch handtverkssom handelsindustrien. Mö hade likväl med ledning utaf den lilla fläkt af c friare anda, som man trott sig varsna inom det r spektiva ständet, trott att nägot försök, vore det : iklädt de mest förblomerade former, till införande föräldrade skräinskränkningar, icke numera skul vinna ringaste gehör. Men mähända har man här misstagit sig; möjligen anser borgareständet nu tid