rt, för 1846 ärs författning, är visst icke, såsom hr
Vern tycks hafva antagit, en följd af belätenhet,
tan snarare deraf, att författningen icke kan ut-
ätta något godt, kanske ej heller nägot tillräckli-,
en skyndsamt ondt, för att i vissa delar frammana
n snar förändring. Det vissa är, att Handtverksord-
ingen icke bidrager till ökande af arbetsskicklighet;
huru hon väl borde lifva den indifference, som re-
jan innan 1846 förefanns. Jag har ej heller, på
ätt en annan värd talare synes antaga, medgifvit att
id den tiden, handtverkerierna voro i det yttersta
ägervall, hvari de kunde räka, utan egentligen an-
ydt, att vådorna af handtverkens befintliga vanmakt
ramträdde ännu skarpare under inflytandet af för-
attningens nu ifrägavarande stadganden. -
Hr Halling: Utan att inläta mig i den stora frågan
m näringsfriheten, skall jag hälla mig inom områ
let af ifrågavarande moment och i 1846 ärs för-
attning. I afseende deräå får jag förklara, att min
rfarenhet säger, att alla sädana handtverk, i hvilka
kickligheten skolat medelst mästareprof konstateras,
ust varit de, som efter 1846 visat det största fram-
kridande. Jag tror detta vara ett talande bevis der-
ör att mästareprof icke äro öfverflödiga. En gam-
nal skomakare mäste exempelvis vid granskning af
rof förklara, det han trott, att konsten aldrig skulle
unna gå sä långt. Skomakare-, skräddare- och snic-
are-yrkena äro de som gätt längst framåt etter nem-
la är. De äro alla underkastade mästareprof. Om
ag misstager mig i slutsatsen, att det bör utsträckas
ill alla, torde det vara ursäktligt, då sädana exem-
el finnas, då erfarenheten så mycket talar derför.
Vägot besynnerligt mäste det ock förefalla, att de
om arbeta i jern, stål, messing och koppar, mer
cke de som arbeta t. ex. i tenn, skola aflägga mä-
tareprof. En ätergäång till skräväsendet är icke att
efara. Allt skrätvang är och sannolikt blir borta för
ultid. Den naturliga rättigheten att försörja sig med
sgna händers arbete är erkänd i författningens 12 S.
— 4 3 afser egentligen andras nyttjande och inlärande
handtverk. Så länge sädan kunskap ej kan inhem.
as i skolor, inskränker sig undervisningen till verk-
täderna. Den theoretiska kunskapen päskyndar vis-
erligen den praktiska färdigheten, men denna mäste
ikväl vinnas på verkstaden, och nägot mehn af den
controllerande genom skicklighetsprof kan jag ej inse.
Hr Lagergren: Jag har redan gifvit tillkänna, att
jag instämmer med hr Boseus i denna fråga. Då
ag säledes bifaller utskottets förslag, hvilket nämnde
edamot med så stor skicklighet och grundlighet för-
rdat, behöfver jag endast med få ord antyda, hvar-
öre jag anser denna utgäng af frågan vara af vigt.
ag gör det, då jag besvarar en föregående talares
ttrande, att den fria konkurrensen är den säkraste
saranti för handtverksskicklighet. Jag medgifver väl
atsens rigtighet i allmänhet och ovilkorligen, mer
cke att den eger full tillämpning i förevarande fall.
Iy den arbetsskicklighet, som den fria konkurrensen
istadkommer, beror at arbetets fördelning och blir en
kicklighet i kapitalets tjenst och till dess fördel, men
cke sådan, som kan grundlägga arbetarnes oberoen-
de. Man har sett, att handtverkare, utan annat ka-
pital, än det ideela, som bestär i flit, skicklighet och
sod konduite, derigenom lyckas bereda sig en obero-
ende ställning samt till och med riklig utkomst. Det
ir likväl endast möjligt genom den personliga arbets-
skickligheten, som ensam förmär bereda den ordent-
liga handtverkaren trygghet för framtiden. Deremot,
om den ide, som ligger till grund för stadgandet uti
frågavarande moment fullföljes, och den förändring,
om nu är föreslagen, icke införes, inträffar utan
vifvel, att yrkena i längden komma att falla i hän-
lerna på kapitalister, som med sina öfvermägtiga för-
agstillgängar tillegna sig andras arbetsskicklighet,
nen vägen blir stängd för alla, som med blotta skick-
igheten icke kunna konkurrera med kapitaler. Åt-
killigt kunde visserligen tilläggas om nägra egenphe-
er i redaktionen af 1846 ärs författning, om de, ef-
er mitt omdöme, påtagliga inkonseqvenser uti ifrå-
rakomna och om der behöfliga bestämmelser, som
iteslutits af glömska eller obekantskap med ämnet.
Men tiden är redan längt framskriden, och jag in-
kränker mig derföre till yrkande af bifall ä betän-
andet i denna del.
Hr Muren: Hura kapitalerna mera skulle kunna be-
mäktiga sig näringarne, på handtverkares bekostnad,
ym dessa icke skulle behöfva aflägga mästareprof, än
om dessa föreskrifvas, kan jag icke inse, lika litet
som jag förmär fatta konseqvensen af ett dylikt re-
sonnement. Att derigenom bereddes3 en återgäng till
skrätväng, lärer deremot ingen kunna neka.
Men har tillvitat den eller dem, som författat 1846
års författning, att icke hafva med tillräcklig reda
deri framställt satser och föreskrifter. Jag kan väl
förstå, hvarföre en del, men ej hvarföre andre göra
en sädan beskyllning. Det är orsaken härtill hos de
icke reaktionäre, som jag ej fattar.
Redan före nämnde författning existerade undantag
frän skyldigheten att aflägga mästareprof. I flera
städer och köpingar, deribland Östersund och Döder-
hultsvik, erfordrades, för att blifva handtverksmästare
med de vidsträcktaste rättigheter, hvarken mästare-
prof eller läroär. Utan tvifvel skulle säledes den fö-
reslagna ändringen innebära en ganska reaktionär
syftning.
Jag vet också icke, af hvad orsak de handtverk,
deri mästareprof fordras, skulle bättre lyckas än de
andre. Erfarenheten frän alla tider lärer, att mästa-
re, oaktadt de aflaggt prof, varit både gode och då
lige i yrket, och att de förre tagit sig väl fram, men
icke de dålige.
Dä skråen voro slutna och hvarje handtverkssocie-
tet egde bestämma, om flere mästare deri finge in
tagas, voro mästareprof på sin plats. Numera, sedar
skråen upphört och större näringsfrihet införts, tjens
profren icke till annat, än att underlätta trakasserier
Man har väl sagt att de icke förnärma nägon. Jo,
de förnärma hela samhället, sävidt de innebära er
förnekelse af den naturliga rättigheten att fritt be
zagna sin menskliga förmäga till sjelfförsörjning
Häri ligger äterigen en inkräktning på samhällsmed
lemmarnes fullmyndighet. Den däliga arbetaren shal
i allt fall komma att sakna kunder, som i stället vänd:
sig till den duglige.
Man har äfven uttalat sin förundran deröfver, at
skräväsendet skall fupnit så mänga försvarare inon
detta stånd, och en talare, hr Winge, har trott si
finna en lösning af denna knut, då han räknar d
handtverkare och köpmän, som tillhöra ståndet. Me
jag tror att han glömt nämna äfven borgmästare
Det är nödigt att hafva dessa i minne, om lösninge
skall bero af nägon klassifikation utaf ständets med
lemmar.
En annan talare här framför mig har yttrat tide
ou vara inne att återgå till det föreslagna stadgar
det. Samma värde talare har annars alltid förr bru
kat säga, att tiden icke vore inne. Skillnaden
likväl den, att fräga då varit om framåtskridande
men nu gäller det att gå tillbaka. Detta tal är så
ledes icke inkonseqvent af hr Almgren.
1720 ärs författning har äfven lofordats af en t:
lare. Ja, den var måhända god för sin tid. Me
jag bemställer till den värde talaren, om han vill g
inda derhän tillbaka i restriktiva föreskrifter. ÅA
ständets majoritet icke vill det, hoppas jag, till de
sammas heder. Oväntadt var det likvälicke att ino!
borgareständet nu päträfla motstånd mot en fri hand
serksordning. Man återfinner uti samma ständs pr
tokoller under innevarande århundrade och äfve
längre tillbaka samma inskränkningsbegär för säv
fabriks- och handtverks- som handelsindustrien. Mö
hade likväl med ledning utaf den lilla fläkt af c
friare anda, som man trott sig varsna inom det r
spektiva ständet, trott att nägot försök, vore det :
iklädt de mest förblomerade former, till införande
föräldrade skräinskränkningar, icke numera skul
vinna ringaste gehör. Men mähända har man här
misstagit sig; möjligen anser borgareständet nu tid