väl icke så omfattande som skäl varit att önska, haft
rätt lyckliga följder. Jag ber ständet lägga märke
dertill. I öfrigt är förevarande fråga af den art, attj
väsendtligen olika meningar derom röja sig bland stä-
dernas representanter sjelfva. De för Stockholm äro
sinsemellan betydligt skiljaktige. Representanten frän ?
den täcka provinsen Blekinges största stad är benä-ls
gen antaga utskottets förslag, dä deremot represen-i
tanten för Carlshamn t-ar deremot. Sistnämnde stad
var likväl under kontinentalsystemets period en tyr
för oinskränkt mederlags- och annan frihet. Dä fräga
är om en i näriringslifvet djupt ingripande ekonomisk
författning vänbtade jag i sanning icke, att Borgare--
ståndet skulle fiförorda en ätergäng till gamla förhål-li
landen, innan äännu den nya författningen hunnit visa
mognade frukteer. Sädana försök att rubba dennals
lagstiftning, somm de, hvilka motionären och andra le-ls
damöter af stånndet gjort, kunna omöjligt verka godt
för samhället. Någon garanti måste finnas för be-
ständet af högssta maktens lagstiftning. Eljest skulle
den ekonomiskia lagstiftningsrätten, nu uteslutande lj
tillhörande dem ena statsmakten, blifva i hög gradlj)
betänklig. Slutligen bör jag erinra, att det förnäm-
sta som med ifrågavarande förslag kan vinnas, en-
dast är att säta vapen i händerna på dem, som gerna lf
se Borgarestärdet inom sig söndradt. Och då herr
Bosxi motion ike länder till nägon redbar nytta för
borgerskaperne i allmänhet, eller handtverkerierna i
synnerhet, yrkar jag afslag ä deröfver afgifne betän-ls
kande. i
Hr Hallström: Frägan är redan så utförligt be-
bandlad, att kmappt nägot mer derom kan sägas. Jag
ämnar endast i korthet yttra min äsigt. Det synes
mig eget nog, att så mänga ledamöter af detta ständ
motsätta sig uutskottets förslag, då likväl till denna
ständsklass hörra en sä stor mängd handtverkare i stä-
derna. Det ärr omöjligt att nägon rimligen kan finna
sin heders- ocln rättskänsla förnärmad af mästareprofs
afläggande innan han får blifva handtverksmästare.
Med förslaget afses ju ej annat, än att med säkerhet
frän hvarannan skilja de skicklige och okunnige oeb
att rycka nya ämnen till stattorpare undan penninge-l.
menniskorna. Det förringar alltså ingalunda handt-
verksmästares ansvarighet hvar för sitt arbete. Mot-l
satsen deremot mäste leda till fullkomlig upplösning
af handtverk. Att förekomma sädant och befordra
omförmäldta ändamäl, ej för att öfvergå till skrävä-
sende, som härmed icke äsyftas, förenar jag mig med
dem, som rösta för bifall till utskottets förslag.
Hr Wings: Redan vid sista riksdagen talades ej
litet om den då nyss utkomna 1846 ärs författning.
Stora brister i densamma anmärktes och inom detta
ständ fästades särskildt uppmärksamhet ä det mindre
vårdade redaktionssättet. Också, om man till jem-
förelse med densamma uppställer 1720 ärs skräför- :
fattning, skall man finna en väsentlig skillnad. Uti
den af 1720 räder harmoni i föreskrifter, i förening
med klarhet occh bestämdhet i uttryck; i den sednare
äter, ehuru vacker syftningen är, gaf uppställningen
snart anledning till grundade klagomål. Emellertid
var ej annan råd, än att tacka för hvad vi fingo.
Att nu existerar en häftig brytning emellan det som
varit och det som skall blifva, kännes väl på mera
än ett häll. Uti yrken t. ex., der förr varit 4 å 5,
är nu blott 1 mästare. Man har visserligen sagt, att
täflan hädanetfter skall åstadkomma förbättring i handt-
verksarbeten. Jag får dock erinra, att redan före
är 1846 täflzade ett och annat yrke med utländska,
hvilket var tilllfälle att skåda vid slöjdexpositionen i
Stockholm under dessa är. Jag önskar uppriktigt,
att den svenska slöjden må gå framåt. Frihandels-
systemet har inom detta högtärade ständ blifvit rä-
dande och för sig haft pluralitet. Hr Hallström, som
yttrat sin förundran deröfver, huru det inom ståndet
kunnat gestalta sig så att ringa medhåll ådagalagts
för handtveri och slöjder, får denna knut löst, om
han endast riknar efter, huru mänga af ständets 1e-
damöter äro handtverkare, och huru mänga köpmän.
Icke utan grund har anmärkts, att i sednare ären
sällan förmöjgnare mäns söner egna sig till handt-
verk. Efter min erfarenhet är någon gäng orsaken
dertill, att maästare ej synnerligen vårda sig om sina
lärlingar; meen undantag gifvas dock, och mästare
finnas till ooch med ännu, hvilka göra sina mältider
vid samma lbord som deras gesäller och lärjungar.
Likaledes finnnes exempel uti vär tid och i flera än
en stad, attt rika mäns söner ingått säsom lärlingar
i åtskilliga yrken. Att den ekonomiska lagstiftnin-
gen skall tilllhöra regeringen uteslutande, anser jag
icke lyckligt... Rikets Ständer gjorde ej något däligt
rof genom 11720 ärs författning, som utgafs vid bör-
jan af frihetstiden, dä de styrde i bäde ett och an-
nat afseende. Hr Sundblads reservation har mycket
omtalats. Sjelf är han nu borta på permission; kan-
hända verkade hos honom modesti och grannlagen-
het, till undvikande att närvara vid detljudeliga upp-
läsandet af hans väl författade reservation och emot-
taga det beröm reservationen skördat. Jag tillstyrker
bifall till utskottets förslag.
Hr Wetterberg: Jag kan icke dela hr Bosgi åsigt
om nödvändligheten af mästareprof, utan anser föga
eller ingen garanti för hvad som sökes ligga i sädana
prof; men ern väsentlig anledning till anmärkning vid
mom. b utii ifrägavarande 4 3 i fabriks- och handt-
verksordningsen finnes i den misslyckade lagstiftning,
hvarigenom medborgare inom samma kategori ställas
olika inför lagen. Ett försvar derför har ännu ingen
försökt, förmodligen derföre att försöket skulle blifva
nog matt. Jag vore böjd att bifalla borttagande af
alla mästareprof, hvarigenom steget toges fullt ut.
Men dä fräga derom ej är väckt, tillstyrker jag bi-
fall till utskottets förslag, endast för undanrödjande
af anmärkta olikheten inför lag, som, olidlig i lag-
skipning, miäste vara det ännu mer i lagstiftning.
Hr Bahrman instämde.
Hr Almgren: Den förste talarenoch flera med ho-
nom hafva anmärkt, att antagandet af utskottets för-
slag skulle innebära en återgång. Ja, om än så vore,
kan jag ieke inse att man derföre borde skjuta ifrån
sig en verklig förmän, eller underlåta att lyssna till
rättmätiga fordringar af en talrik och nyttig samhälls-
klass. Tiden att göra den föreslagna förändringen
är ock fullt inne. Ty om vi fortsatte den redan be-
trädda banan, finge man väl se hvad det toge vägen.
Jag instämmer fullkomligt uti hrr Bosgei och Norin:
sakrika anföranden.
Hr Boseus: Då jag redan varit alltför vidlyftig
med mitt förra anförande i denna fräga, borde jag
mähända icke vidare taga tid och tälamod i anspråk
Jag utbede:r mig fördenskull öfverseende dermed, at
jag äter tager mig friheten yttra nägra ord i anled
ning af Imvad andra talare anmärkt. I detta afse
ende erkämner jag visserligen, att det i allmänhet ä
riktigt, att icke snart insistera på förändringar i eko
nomiska författningar. Jag har likväl icke försport
att sådana konsiderationer gjort sig gällande i en de
andra frågr af vida yngre dato, än den förevarande,
och tror emväl, att detta är ett fall, då undantag
mäste görs och dylika konsiderationer mäste vika fö
det allmäma bästa.
Ehuru hg icke smickrar mig med förhoppning at
kunna, gemom hvad jag ytterligare har att andraga
inverka pi olika tänkandes opinioner inom detta ständ
uti denna fräga, anser jag mig likväl äfven böra upp
taga till besvarande den af hr Wern uttalade sats
att endast den fria täflan eller konkurrensen är e
tillförlitlig och den bästa kontroll ä arbetsskicklighe
hos handtverkare. Det kan jag väl under andra för
hållanden, men icke i dem, hvari handtverk hos os
befinna sig, obetingadt medgifva. Jag kan det oc
nu destomindre, då jag förer mig till minnes de
värma, som här i ständet lyckligtvis röjdes dä fräg
var om -:ytterligare anslag till slöjdskolor. Sädan
synas likwväl kunna umbäras, om den fria täflan vor
en så tillräcklig garanti för och sporre till arbet:
skickligheet, som under behandlingen af förevarand
fråga förirmenats. Staten skulle då alldeles icke bt
höfva träda emellan. Men just det erkända beho
vet af näämnde slags inrättningar, för arbetsskicklig
hetens ffullkomnande, utgör ett ytterligare stöd få
mitt väckkta, af utskottet förordade förslag. Jag äte;
kallar öffven i ständets minne, hurusom under disku
sionen om berörda undervisningsanstalter ifrågasatte