väl icke så omfattande som skäl varit att önska, haft rätt lyckliga följder. Jag ber ständet lägga märke dertill. I öfrigt är förevarande fråga af den art, attj väsendtligen olika meningar derom röja sig bland städernas representanter sjelfva. De för Stockholm äro sinsemellan betydligt skiljaktige. Representanten frän ? den täcka provinsen Blekinges största stad är benä-ls gen antaga utskottets förslag, dä deremot represen-i tanten för Carlshamn t-ar deremot. Sistnämnde stad var likväl under kontinentalsystemets period en tyr för oinskränkt mederlagsoch annan frihet. Dä fräga är om en i näriringslifvet djupt ingripande ekonomisk författning vänbtade jag i sanning icke, att Borgare-ståndet skulle fiförorda en ätergäng till gamla förhål-li landen, innan äännu den nya författningen hunnit visa mognade frukteer. Sädana försök att rubba dennals lagstiftning, somm de, hvilka motionären och andra le-ls damöter af stånndet gjort, kunna omöjligt verka godt för samhället. Någon garanti måste finnas för beständet af högssta maktens lagstiftning. Eljest skulle den ekonomiskia lagstiftningsrätten, nu uteslutande lj tillhörande dem ena statsmakten, blifva i hög gradlj) betänklig. Slutligen bör jag erinra, att det förnämsta som med ifrågavarande förslag kan vinnas, endast är att säta vapen i händerna på dem, som gerna lf se Borgarestärdet inom sig söndradt. Och då herr Bosxi motion ike länder till nägon redbar nytta för borgerskaperne i allmänhet, eller handtverkerierna i synnerhet, yrkar jag afslag ä deröfver afgifne betän-ls kande. i Hr Hallström: Frägan är redan så utförligt bebandlad, att kmappt nägot mer derom kan sägas. Jag ämnar endast i korthet yttra min äsigt. Det synes mig eget nog, att så mänga ledamöter af detta ständ motsätta sig uutskottets förslag, då likväl till denna ständsklass hörra en sä stor mängd handtverkare i städerna. Det ärr omöjligt att nägon rimligen kan finna sin hedersocln rättskänsla förnärmad af mästareprofs afläggande innan han får blifva handtverksmästare. Med förslaget afses ju ej annat, än att med säkerhet frän hvarannan skilja de skicklige och okunnige oeb att rycka nya ämnen till stattorpare undan penninge-l. menniskorna. Det förringar alltså ingalunda handtverksmästares ansvarighet hvar för sitt arbete. Mot-l satsen deremot mäste leda till fullkomlig upplösning af handtverk. Att förekomma sädant och befordra omförmäldta ändamäl, ej för att öfvergå till skräväsende, som härmed icke äsyftas, förenar jag mig med dem, som rösta för bifall till utskottets förslag. Hr Wings: Redan vid sista riksdagen talades ej litet om den då nyss utkomna 1846 ärs författning. Stora brister i densamma anmärktes och inom detta ständ fästades särskildt uppmärksamhet ä det mindre vårdade redaktionssättet. Också, om man till jemförelse med densamma uppställer 1720 ärs skräför: fattning, skall man finna en väsentlig skillnad. Uti den af 1720 räder harmoni i föreskrifter, i förening med klarhet occh bestämdhet i uttryck; i den sednare äter, ehuru vacker syftningen är, gaf uppställningen snart anledning till grundade klagomål. Emellertid var ej annan råd, än att tacka för hvad vi fingo. Att nu existerar en häftig brytning emellan det som varit och det som skall blifva, kännes väl på mera än ett häll. Uti yrken t. ex., der förr varit 4 å 5, är nu blott 1 mästare. Man har visserligen sagt, att täflan hädanetfter skall åstadkomma förbättring i handtverksarbeten. Jag får dock erinra, att redan före är 1846 täflzade ett och annat yrke med utländska, hvilket var tilllfälle att skåda vid slöjdexpositionen i Stockholm under dessa är. Jag önskar uppriktigt, att den svenska slöjden må gå framåt. Frihandelssystemet har inom detta högtärade ständ blifvit rädande och för sig haft pluralitet. Hr Hallström, som yttrat sin förundran deröfver, huru det inom ståndet kunnat gestalta sig så att ringa medhåll ådagalagts för handtveri och slöjder, får denna knut löst, om han endast riknar efter, huru mänga af ständets 1edamöter äro handtverkare, och huru mänga köpmän. Icke utan grund har anmärkts, att i sednare ären sällan förmöjgnare mäns söner egna sig till handtverk. Efter min erfarenhet är någon gäng orsaken dertill, att maästare ej synnerligen vårda sig om sina lärlingar; meen undantag gifvas dock, och mästare finnas till ooch med ännu, hvilka göra sina mältider vid samma lbord som deras gesäller och lärjungar. Likaledes finnnes exempel uti vär tid och i flera än en stad, attt rika mäns söner ingått säsom lärlingar i åtskilliga yrken. Att den ekonomiska lagstiftningen skall tilllhöra regeringen uteslutande, anser jag icke lyckligt... Rikets Ständer gjorde ej något däligt rof genom 11720 ärs författning, som utgafs vid början af frihetstiden, dä de styrde i bäde ett och annat afseende. Hr Sundblads reservation har mycket omtalats. Sjelf är han nu borta på permission; kanhända verkade hos honom modesti och grannlagenhet, till undvikande att närvara vid detljudeliga uppläsandet af hans väl författade reservation och emottaga det beröm reservationen skördat. Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag. Hr Wetterberg: Jag kan icke dela hr Bosgi åsigt om nödvändligheten af mästareprof, utan anser föga eller ingen garanti för hvad som sökes ligga i sädana prof; men ern väsentlig anledning till anmärkning vid mom. b utii ifrägavarande 4 3 i fabriksoch handtverksordningsen finnes i den misslyckade lagstiftning, hvarigenom medborgare inom samma kategori ställas olika inför lagen. Ett försvar derför har ännu ingen försökt, förmodligen derföre att försöket skulle blifva nog matt. Jag vore böjd att bifalla borttagande af alla mästareprof, hvarigenom steget toges fullt ut. Men dä fräga derom ej är väckt, tillstyrker jag bifall till utskottets förslag, endast för undanrödjande af anmärkta olikheten inför lag, som, olidlig i lagskipning, miäste vara det ännu mer i lagstiftning. Hr Bahrman instämde. Hr Almgren: Den förste talarenoch flera med honom hafva anmärkt, att antagandet af utskottets förslag skulle innebära en återgång. Ja, om än så vore, kan jag ieke inse att man derföre borde skjuta ifrån sig en verklig förmän, eller underlåta att lyssna till rättmätiga fordringar af en talrik och nyttig samhällsklass. Tiden att göra den föreslagna förändringen är ock fullt inne. Ty om vi fortsatte den redan beträdda banan, finge man väl se hvad det toge vägen. Jag instämmer fullkomligt uti hrr Bosgei och Norin: sakrika anföranden. Hr Boseus: Då jag redan varit alltför vidlyftig med mitt förra anförande i denna fräga, borde jag mähända icke vidare taga tid och tälamod i anspråk Jag utbede:r mig fördenskull öfverseende dermed, at jag äter tager mig friheten yttra nägra ord i anled ning af Imvad andra talare anmärkt. I detta afse ende erkämner jag visserligen, att det i allmänhet ä riktigt, att icke snart insistera på förändringar i eko nomiska författningar. Jag har likväl icke försport att sådana konsiderationer gjort sig gällande i en de andra frågr af vida yngre dato, än den förevarande, och tror emväl, att detta är ett fall, då undantag mäste görs och dylika konsiderationer mäste vika fö det allmäma bästa. Ehuru hg icke smickrar mig med förhoppning at kunna, gemom hvad jag ytterligare har att andraga inverka pi olika tänkandes opinioner inom detta ständ uti denna fräga, anser jag mig likväl äfven böra upp taga till besvarande den af hr Wern uttalade sats att endast den fria täflan eller konkurrensen är e tillförlitlig och den bästa kontroll ä arbetsskicklighe hos handtverkare. Det kan jag väl under andra för hållanden, men icke i dem, hvari handtverk hos os befinna sig, obetingadt medgifva. Jag kan det oc nu destomindre, då jag förer mig till minnes de värma, som här i ständet lyckligtvis röjdes dä fräg var om -:ytterligare anslag till slöjdskolor. Sädan synas likwväl kunna umbäras, om den fria täflan vor en så tillräcklig garanti för och sporre till arbet: skickligheet, som under behandlingen af förevarand fråga förirmenats. Staten skulle då alldeles icke bt höfva träda emellan. Men just det erkända beho vet af näämnde slags inrättningar, för arbetsskicklig hetens ffullkomnande, utgör ett ytterligare stöd få mitt väckkta, af utskottet förordade förslag. Jag äte; kallar öffven i ständets minne, hurusom under disku sionen om berörda undervisningsanstalter ifrågasatte