Redaktionem -har fått från Sköfde emottag följande intresssanta anteckningar om den to tala solförmörrkelsen den 28 Juli 1851. Under sednare hälften af Juli månad var väderle sken här å orten regnig och knappast nägon klar da; sinträftade. Man hade derföre ringa hopp att den 2? Juli skulle skänka oss klarare himmel och renare luft. Dagen böjade äfven som de föregående dagarne med mohhöljd himmel, och ett fint daggregr bortskymde afläfsnare föremäl. Ehuru säledes föga utsigt var att fö skäda förmörkelsen, beredde sig likväl alla mennisor här i staden att med uppmärksamhet följa det stra fenomenet. Vidmiddagstiden började molnen dla sig, och en och annan solglimf gladde alla vänande sinnen. Redan på eftermiddagen hade himlear så klarnat att endast strömoln då och då bortskymde solen. Kl. half till 3 e. m. var en temmeligen hög kulle utanför staden med fri, obehindrad utsigt, uppfylld af menniskor, hvar: och en försedd med kikare eller et sotadt glas. Fråm denna kulle kunde man öfverskäda er betydlig landtstrräcka; endast mot vester der Billingsberget på s:dells mils afständ uppreste sig, var utsigten inskränkt, då deremot ät öster och söder landet på mer än 3 mils afständ läg öppet för blickarne. Vid pass 5 minuter före 3 märktes mänskifvan tangera solen. Större och mindre strömoln öfverforo sedermera solen och bortskymde den stundtals; men allt som förmörlkelsen fortskred började äfven himlen klarna, och en sstund förrän förmörkelsen blef total var kring solem ett betydligt fält af himlen klart och molnfritt, ethuru i öster och särdeles vid södra borisonten betydiliga molnmassor syntes hopade. När mänperiferien ööfverskridit ?,:delar af soldiametern började skymninngen inträda, aflägsnare föremäl blefvo dunklare, och ddä endast en liten rand af solskifvan syntes började hbimlahvalfvet och äfven jordiska föremål få en gråakktig i grönt stötande färg och den betraktande menniiskoskarans ansigten syntes nästan blys grä. En stjerna, . förmodligen Venus, litet i. vester om solen, framblickade.. De närmare föremälen syntes likväl tydlign ända tills den sista solsträlen försvann, då ett dyft sorl hördes bland de samlade menniskorna, som i ett ögonblick befunno sig i djupt mörker. De aflägsaare molnen syntes blygrå, den höga himladomen af en djup blägrä färg med nägra få stjernor lika ljusa punkter på den mörka botten, och midt uti detta fält den svarta mänskilvan omgifven af en, som det syntes, handbred krithvit strälgloria. Sycen var så sublim och herrlig att knappast ett och unnat Jdämpadt utrop af förvåning lät höra sig, och lä efter nägot mer än. 2. minuter den nyfödda solstråen äter bröt fram, helsades den med glädjerop och nan säg mer äm ett öga tärfyllt afhänryckning öfver lenna lika sällsynta som obeskrifligt sköna himlasyn, Nägra ögonblick förrän förmörkelsen blef total syn-! eg hela mänskifvan begränsad af en fin hvit rand, KE ES sf oa