lade, vände han sig åt sidan och torkade en tår ur ögat. Tredion, min redlige och käre vän!s fortfor han med djup rörelse; du bör under tiden hafva lärt att fullkomligt känna mig. I ditt ansigte läser jag att vi förstå hvarandra. Är det icke så? Jag tackar dig sålunda för dina trogna tjenster och din vänskap., Vid dessa ord kunde Tredion ej längre besegra sina känsla: tårarne runno utför hans kinder, utan att han förmådde yttra ett enda ord. ;Jag förstår dig, min vän, sade Laignelet; saftorka dina tårar och låtom oss tala om angelägenheter. Mar du förtroende för mig? Förtroende för er, min gode husbonde ! utropade Tredion; shuru vore det väl möjligt att icke hafva det!: Vill du sålunda, fortfor Laignelet, lyssna till de goda råd, som jag, förr än vi skiljas från hvarandra, har att gifva dig? Med största nöje, min gode husbonde, och jag lofvar att noga följa dem., Hvad skulle du säga om jag bad dig att, i stället för de penningar jag är dig skyldig, emottaga mina råd? Och om jag öfvertygade dig, att du vid ddin hemkomst skall medgifva, att du vunnit påi att hafva följt dem, är du då icke nöjd? ILåt mig nu veta om du verkligen har förtroende för mig: vill du, i stä-! let för dina pemmingar, emottaga mina råd?. Denna fråga satte i verksamhet hela Trödions beräkningsförmåga. Han hade ofta hört! den och den landtmannen berömmas fir de goda råd, hvilka hans tjenare af honom erhållet; han kände att det var brukligt att till sakförare erlägg. stora penningesummor, antingen deras räc voro goda eller dåliga; han hade vidare hört sägas, att hvarken konungarne eller drottningarna af Frankrike kunde afgöra någon vigtig fråga, utan att förut råd