lade, vände han sig åt sidan och torkade en
tår ur ögat.
Tredion, min redlige och käre vän!s fort-
for han med djup rörelse; du bör under ti-
den hafva lärt att fullkomligt känna mig. I
ditt ansigte läser jag att vi förstå hvarandra.
Är det icke så? Jag tackar dig sålunda för
dina trogna tjenster och din vänskap.,
Vid dessa ord kunde Tredion ej längre be-
segra sina känsla: tårarne runno utför hans
kinder, utan att han förmådde yttra ett enda
ord.
;Jag förstår dig, min vän, sade Laignelet;
saftorka dina tårar och låtom oss tala om an-
gelägenheter. Mar du förtroende för mig?
Förtroende för er, min gode husbonde !
utropade Tredion; shuru vore det väl möjligt
att icke hafva det!:
Vill du sålunda, fortfor Laignelet, lyssna
till de goda råd, som jag, förr än vi skiljas
från hvarandra, har att gifva dig?
Med största nöje, min gode husbonde, och
jag lofvar att noga följa dem.,
Hvad skulle du säga om jag bad dig att,
i stället för de penningar jag är dig skyldig,
emottaga mina råd? Och om jag öfvertygade
dig, att du vid ddin hemkomst skall medgifva,
att du vunnit påi att hafva följt dem, är du
då icke nöjd? ILåt mig nu veta om du verk-
ligen har förtroende för mig: vill du, i stä-!
let för dina pemmingar, emottaga mina råd?.
Denna fråga satte i verksamhet hela Trö-
dions beräkningsförmåga. Han hade ofta hört!
den och den landtmannen berömmas fir de
goda råd, hvilka hans tjenare af honom er-
hållet; han kände att det var brukligt att till
sakförare erlägg. stora penningesummor, an-
tingen deras räc voro goda eller dåliga; han
hade vidare hört sägas, att hvarken konun-
garne eller drottningarna af Frankrike kunde
afgöra någon vigtig fråga, utan att förut råd-