pekar ät venstra sidan) äro rne (les veritables conservateurs.) er: Bravo, bravol! vi (talaren apprätthåälla: a rö skottets förs sättande6. Han gjorde en Nflig kritik utaf den nya inskränkande vallagen af den 31 Maj, denna lag, bvilken man sagt vara en allmänna välfärdens lag, ! men som likväl redan fått ett dödligt sär, oaktadt de loford som i utskottsbetänkandet tilldelas densamma. Utskottet modifierar lagen af den 31 Maj i dess. väsentligaste delar, och likväl lofordas den... Huru vill man förklara en dylik motsägelse? Huru vill man förklara den panegyrik, som referenten på 10 sidor af betänkandet häller öfver denna lag, då det likväl erkännes att denna lags stiftare försummat att i sin lag intaga grundprincipen för hvarje vallag. Talaren utvecklade ytterligare den äsigt att vallagen af den 31 Maj vore helt och hållet stridande mot de demokratiska principer, som konstitutionen gillat och fastställt. Vidare visade han inkonseqvensen hos decentralisationens förfäktare så till vida, som de yrkade att mären icke skulle utväljas af kommunen utan tillsättas af centralregeringen. Ett sädant yrkande vore ju tydligen ett bevis att de i grunden hyllade centralisationssystemet. Talaren slutade med det påstående, att kommunen, sådan man nu föreslog församlingen att organisera den, alldeles icke var en sådan kommun som passade för en demokratisk stat. (Bravo, bravo.) Kommunen, sade han, sädan som vi vilja ha den, yr familjen, icke fäderneslandet. Täderneslandet, det är Frankrike, det är republiken. (Lifligt bifall.) Tinguy talade midt under mycket buller nägra ord till försvar för utskottets betänkande. Jag förklara herr Arago, sade han, att jag i hans tal fåfängt sökt efter de anfall som han riktat mot förslaget... (Skratt.) Jag vet väl att han talat mot den punkten, att verkställande makten skulle få rätt att utnämna märerna i departementets hufvudorter; men derpå kan jag svara honom att förhällandet med dessa orter är alldeles partikuliert. De stå, så att säga, i förbindelse med centralmakten. (Afbrott.) — Talarens röst var så svag, att man icke vidare kunde höra mer än följande stutord: För öfrigt har utskottet nog många skickliga och vältaliga män för att kunna besvara den hedervärde hr Arago. Jag öfverlemnar detta bekymmer ät dem. (Munterhet. — Utskottets ledamöter låta genom tecken och gester förstå att de icke ämna begära ordet.) Mathieu (de la Dröme) bestiger tribunen och yttrar: Hr Tinguy har knappifändigt behandlat frågan . .. killiga afbrott, sorl.) Tinguay reklamerar. Presidenten Dupin: Ni haricke behandlat frågan knapphändigt, ni sade att utskottets medlemmar skulle svara. Mathieu (de ia Dröme): Om den sociala bygnaden så ofta blifvit skakad, så kommer detta sig deraf att de politiska byggmästarne satt ofvantill det som borde vara nedtill (bifall). Man mäste återställa den natura ordningen; man mäste äterlemna initiativet åt ikommunen. J kännen utskottets program. Jag skall i få ord för eder utveckla mitt. J fån jemföra och döma. Landet skall jemföra och döma. Och till en början, hurudana böra kommunalrädens attributer vara? Se der den första frågan. Under hvilka garantier böra dessa attributer utöfvas? Se der den andra frågan. Hurudana böra konimunalrädens attributer vara? Just de som ligga utom statens befogenhet. Men drvilksertro dä statens ruter? De äro, eoligt min äsigt, tre: att sörja öfver landets säkerhet i afseende på främlingen; att i detinre 1a den allmänna nyttans stora arbeten; och slutligen att stifta lagar som beskydda alla medbor:gares fris och rättigheter. Utom dessa attributer finnes från statens sida endast despotism och tyranni. Jag har ofta hört talas om statens rättigheter, men det är ganska tydligt att staten, som endast är ett moraliskt väsende, icke kan hafva nägra rättigheter om äro den egna; den kan icke, i förhållande till nationen, vara en konkurrent, som kan begagna sig af segrens rättigheter, — om man ock skulle medgifva ait segren kan skänka rättigheter, hvilket jag för min del förnekar. — Medborgarne böra säledes icke till staten öfverlemna andra rättigheter än dem de sjelfva icke kunna använda. Den logiska, nödvändiga följden kommunens abseluta frihet. Staten annat än ett band, ämnadt att upprätthälla den allmänna säkerheten och denna stora enhet, som af 36 millioner menniskor gör en enda person, en enda korporation, ett enda bröst för att göra motstånd mot de barbarer, om hvilka man talat sä mycket för oss. (Från venstra sidan: Bravo!) Jag vill genast i början förekomma en invändning mot kommunens frihet. Huru!, säger man till oss; ni vill att kommunen skall få atyttra sin förmögenhet och göra kommande generationer arflösa? Jag svarar, med stöd af nationalförsamlingens presidents ord, att kommunerna, som icke äro annat än helt simpelt sådana, hvilka hafva nyttjanderätt (usufruitisres), icke kunna afyttra hvad som alls icke tillhör dem. : Det finnes äfven en annan invändning och en vida vigtigare invändning: Huru kunnen j tro, säger man till oss, att kommunerna skulle vara nog upplysta för ia sina intressen? — Jag vill vara att sjelfva besörj rättvis: Inom alla partier känner man behofvet att göra nägot mer än man hittills gjort för kommunen. Olyckligtvis finnas sädane som ätnöja. sig med att söka nägot som skulle ligga midt emellan friheten och det nuvarande förhållandet, midt emellan godt och ondt 3ö bättre än en hel nation. öch hvilka tro sig se Jag ir lkens sunda verk af denna lära är: är säledes icke min del har mer förtroende för fo förnutä, än för alla vetenskapsmäns lärdom. Huru? J gifven en 21-ärig medborgare rättighet att disponera öfver sin förmögenhet och j tilltron en förening af äldre medborgare mindre förstånd, mindre upplysning! ; Nå, om eder åsigt är sädan, då är det väl ocksä så godt att afstå från det parlamentariska styrelsesättet; då är det bäst att tillsluta dörrärne till detta rum och bära nycklarne till hr Louis Napoleon Bonaparte, som deröfver sö ledsen. (Munterhet.) Men, säger man från ett häll: om kommunerna skulle få förvalta sig sjelfva, så skulle de icke uträtta nägot ting, de skulle ligga i overksamhet; de kulle låta sina byggnader nedrasa, de skulle lemna sina byvägar ät sitt öde. Från ett annat håll skriker man: Om kommunerna blifva öfverlemnade åt sig sjelfva, så skola de taga nma arbeten, de sko:a ruinera sig, illa sig för kostsan e e sk använda, ja förskingra sina tillgångar. kerligen skulle blifva mycket ederläggas af hvarJ sen, att dessa invändningar v Å ena s ; mycket; å andra sidan att de skola Hvad är nu sanningen? andra. skola göra för göra för litet. Sanningen är, idan befarar man att kommunerna att kommunerna skola handla i sitt Om det för närvarande Sråxesse, i sitt eget bästa. finnas overksamma, indolenta kommuner, derföre att de räkna på statens verksamhet; så är det om de all sin kraft osplittrad; och j skolen inse att endast år de verkliga at ita; va mm. Arago kom vidare till 8:de artikeln af ut-;ko lag, hvilken handlar om vallistornas uppin m il at et so he fö gå pe er di ve 0 te a DM Ne vt AR och Ox med öd AA CK HH an vw ND AA I I äro för slösaktiga, så är det derföre att de fått vänja! sig vid att staten kalkylerar i stället för dem. Gifn dem frihet och varen obekymrade: Visheten är d i ens Men om det icke är sannt att kommunerna sjelfva nder statens förmynderskap, så frägar jag till har detta förmynderskap tjenat? Gif! on: om de i början begå fel, sä skola cenom dessa fel. Ingenting uppJommunalfrihet, kantonalfri-! lyser så bra som fol. I . Å departementalfrihet, frihet öfver allt! Den inktiv frihet; friketen friheten leder till kollek j domens. och välmägans källa; men j, mina j ären rädda för friheten! (Reklamationer ; Vv 0 nde NV u wifvit si eder: hv ver dem de söart vu 2 RT An nl rna fd Fiol lad kant OA 0 nN PAL ER RR