pekar ät venstra sidan) äro
rne (les veritables conservateurs.)
er: Bravo, bravol!
vi (talaren
apprätthåälla:
a rö
skottets förs
sättande6. Han gjorde en Nflig kritik utaf den nya
inskränkande vallagen af den 31 Maj, denna lag,
bvilken man sagt vara en allmänna välfärdens lag, !
men som likväl redan fått ett dödligt sär, oaktadt de
loford som i utskottsbetänkandet tilldelas densamma.
Utskottet modifierar lagen af den 31 Maj i dess.
väsentligaste delar, och likväl lofordas den... Huru
vill man förklara en dylik motsägelse? Huru vill
man förklara den panegyrik, som referenten på 10
sidor af betänkandet häller öfver denna lag, då det
likväl erkännes att denna lags stiftare försummat att i
sin lag intaga grundprincipen för hvarje vallag.
Talaren utvecklade ytterligare den äsigt att valla-
gen af den 31 Maj vore helt och hållet stridande mot
de demokratiska principer, som konstitutionen gillat
och fastställt.
Vidare visade han inkonseqvensen hos decentralisa-
tionens förfäktare så till vida, som de yrkade att mä-
ren icke skulle utväljas af kommunen utan tillsättas
af centralregeringen. Ett sädant yrkande vore ju
tydligen ett bevis att de i grunden hyllade centrali-
sationssystemet.
Talaren slutade med det påstående, att kommunen,
sådan man nu föreslog församlingen att organisera
den, alldeles icke var en sådan kommun som passade
för en demokratisk stat. (Bravo, bravo.)
Kommunen, sade han, sädan som vi vilja ha den,
yr familjen, icke fäderneslandet. Täderneslandet, det
är Frankrike, det är republiken. (Lifligt bifall.)
Tinguy talade midt under mycket buller nägra ord
till försvar för utskottets betänkande.
Jag förklara herr Arago, sade han, att jag i
hans tal fåfängt sökt efter de anfall som han riktat
mot förslaget... (Skratt.)
Jag vet väl att han talat mot den punkten, att
verkställande makten skulle få rätt att utnämna mä-
rerna i departementets hufvudorter; men derpå kan
jag svara honom att förhällandet med dessa orter är
alldeles partikuliert. De stå, så att säga, i förbin-
delse med centralmakten. (Afbrott.) — Talarens röst
var så svag, att man icke vidare kunde höra mer än
följande stutord:
För öfrigt har utskottet nog många skickliga och
vältaliga män för att kunna besvara den hedervärde
hr Arago. Jag öfverlemnar detta bekymmer ät dem.
(Munterhet. — Utskottets ledamöter låta genom tec-
ken och gester förstå att de icke ämna begära ordet.)
Mathieu (de la Dröme) bestiger tribunen och yttrar:
Hr Tinguy har knappifändigt behandlat frågan . ..
killiga afbrott, sorl.)
Tinguay reklamerar.
Presidenten Dupin: Ni haricke behandlat frågan knapp-
händigt, ni sade att utskottets medlemmar skulle svara.
Mathieu (de ia Dröme): Om den sociala bygnaden
så ofta blifvit skakad, så kommer detta sig deraf att
de politiska byggmästarne satt ofvantill det som borde
vara nedtill (bifall). Man mäste återställa den natur-
a ordningen; man mäste äterlemna initiativet åt
ikommunen.
J kännen utskottets program. Jag skall i få ord
för eder utveckla mitt. J fån jemföra och döma.
Landet skall jemföra och döma.
Och till en början, hurudana böra kommunalrädens
attributer vara? Se der den första frågan. Under
hvilka garantier böra dessa attributer utöfvas? Se
der den andra frågan.
Hurudana böra konimunalrädens attributer vara?
Just de som ligga utom statens befogenhet.
Men drvilksertro dä statens ruter?
De äro, eoligt min äsigt, tre: att sörja öfver lan-
dets säkerhet i afseende på främlingen; att i detinre
1a den allmänna nyttans stora arbeten; och
slutligen att stifta lagar som beskydda alla medbor-
:gares fris och rättigheter. Utom dessa attributer fin-
nes från statens sida endast despotism och tyranni.
Jag har ofta hört talas om statens rättigheter, men
det är ganska tydligt att staten, som endast är ett
moraliskt väsende, icke kan hafva nägra rättigheter
om äro den egna; den kan icke, i förhållande till
nationen, vara en konkurrent, som kan begagna sig
af segrens rättigheter, — om man ock skulle med-
gifva ait segren kan skänka rättigheter, hvilket jag
för min del förnekar. — Medborgarne böra säledes
icke till staten öfverlemna andra rättigheter än dem
de sjelfva icke kunna använda.
Den logiska, nödvändiga följden
kommunens abseluta frihet. Staten
annat än ett band, ämnadt att upprätthälla den all-
männa säkerheten och denna stora enhet, som af 36
millioner menniskor gör en enda person, en enda kor-
poration, ett enda bröst för att göra motstånd mot de
barbarer, om hvilka man talat sä mycket för oss.
(Från venstra sidan: Bravo!)
Jag vill genast i början förekomma en invändning
mot kommunens frihet.
Huru!, säger man till oss; ni vill att kommunen
skall få atyttra sin förmögenhet och göra kommande
generationer arflösa?
Jag svarar, med stöd af nationalförsamlingens pre-
sidents ord, att kommunerna, som icke äro annat än
helt simpelt sådana, hvilka hafva nyttjanderätt (usu-
fruitisres), icke kunna afyttra hvad som alls icke till-
hör dem. :
Det finnes äfven en annan invändning och en vida
vigtigare invändning: Huru kunnen j tro, säger man
till oss, att kommunerna skulle vara nog upplysta för
ia sina intressen? — Jag vill vara
att sjelfva besörj
rättvis: Inom alla partier känner man behofvet att
göra nägot mer än man hittills gjort för kommunen.
Olyckligtvis finnas sädane som ätnöja. sig med att
söka nägot som skulle ligga midt emellan friheten
och det nuvarande förhållandet, midt emellan godt och
ondt 3ö bättre än en hel nation.
öch hvilka tro sig se
Jag ir lkens sunda
verk
af denna lära är:
är säledes icke
min del har mer förtroende för fo
förnutä, än för alla vetenskapsmäns lärdom.
Huru? J gifven en 21-ärig medborgare rättighet
att disponera öfver sin förmögenhet och j tilltron en
förening af äldre medborgare mindre förstånd, min-
dre upplysning! ;
Nå, om eder åsigt är sädan, då är det väl ocksä
så godt att afstå från det parlamentariska styrelse-
sättet; då är det bäst att tillsluta dörrärne till detta
rum och bära nycklarne till hr Louis Napoleon Bona-
parte, som deröfver sö
ledsen. (Munterhet.)
Men, säger man från ett häll: om kommunerna
skulle få förvalta sig sjelfva, så skulle de icke ut-
rätta nägot ting, de skulle ligga i overksamhet; de
kulle låta sina byggnader nedrasa, de skulle lemna
sina byvägar ät sitt öde.
Från ett annat håll skriker man: Om kommunerna
blifva öfverlemnade åt sig sjelfva, så skola de taga
nma arbeten, de sko:a ruinera sig, illa
sig för kostsan e e sk
använda, ja förskingra sina tillgångar.
kerligen skulle blifva mycket
ederläggas af hvar-
J sen, att dessa invändningar v
Å ena s ;
mycket; å andra sidan att de skola
Hvad är nu sanningen?
andra.
skola göra för
göra för litet.
Sanningen är,
idan befarar man att kommunerna
att kommunerna skola handla i sitt
Om det för närvarande
Sråxesse, i sitt eget bästa.
finnas overksamma,
indolenta kommuner,
derföre att de räkna på statens verksamhet;
så är det
om de
all sin kraft osplittrad; och j skolen inse att endast år
de verkliga at
ita;
va
mm. Arago kom vidare till 8:de artikeln af ut-;ko
lag, hvilken handlar om vallistornas upp- in
m
il
at
et
so
he
fö
gå
pe
er
di
ve
0
te
a DM Ne vt AR
och Ox
med öd AA CK
HH an
vw ND
AA
I
I
äro för slösaktiga, så är det derföre att de fått vänja!
sig vid att staten kalkylerar i stället för dem. Gif-
n dem frihet och varen obekymrade: Visheten är
d
i ens
Men om det icke är sannt att kommunerna sjelfva
nder statens förmynderskap, så frägar jag
till har detta förmynderskap tjenat? Gif!
on: om de i början begå fel, sä skola
cenom dessa fel. Ingenting upp-
Jommunalfrihet, kantonalfri-!
lyser så bra som fol. I . Å
departementalfrihet, frihet öfver allt! Den in-
ktiv frihet; friketen
friheten leder till kollek j
domens. och välmägans källa; men j, mina
j ären rädda för friheten! (Reklamationer ;
Vv 0 nde NV
u
wifvit si
eder: hv
ver dem
de söart vu
2 RT An nl rna fd Fiol lad kant OA 0 nN PAL ER RR