hagrin eller någon sömn. Jag bedrog nug på DeEbr e. Gräten pästod en half timme, andedrägten blettet itare, äfvensä hostan. Han steg ändtligen upp ochlrar örjade äter promenera sig. Imellertid tilltog inquie: uden, han gaf en hög attention ät den minsta knäpp, ans uppsyn och min voro gräsligen altererade, han öll mig både i hand och i kläderna, och som vi ommo till dörren, öppnade jag den hastigt och tillade Russa att komma in med ett glas vatten. Det kedde strax, och sedan han gjort tecken ät Russa tt gå ut, utan att säga något ord, oftererade jag enast vattnet, som accepterades, och vi satte oss äter ä en bänk. Jag rappellerade honom huru han i det ummet 1772 om våren tog emot den: stora deputaion med Konungaförsäkran, huru der då var städadt, uru allt gick till. — Nej, det gick intet. — Om len stora slottsbranden, då likväl det galleriet blef onserveradt. — Nej. — Ändtligen föll han sjelf på len iden att vi skulle förtälja hvarannan vär barnlom och första ungdom. Jag egayerade mina konessioner på allt möjligt sätt, och han förtäljde vissa aker med sin vanliga agrement; men det räckte ej — en tvärtystnad, häftig promenad, mattighet och gitation aflöste hvarandra. Jag uthärdade till kl.2, lå jag ändtligen i anledning af min erinran om ryka posten fick lof att tillsäga Russa att läta höra lerefter; men jag sade honom tillika i tysthet: bed 1. Ex. grefve Scheffer komma in utan anmälan, om van är derute, eller grefve Oxenstjerna. Grefve Scheffer kom genast, och förorsakade en stor embaras. Straxt efter kom grefve Oxenstjerna, för att begära ordres om middagen. Ja, svarade han, de som äro uppe äta väl här i matsalen; jag har lust att sätta mig att skrifva medan ni äten, eller att diktera för Schröderheim, om han ej är hungrig; men vi släppte ej förr än han gick att kläda sig, och han kom till bords, var mycket tyst, men ät litet likväl. Efter måltiden dröjde han uti pelarsalen; dit kom Kronprinsen mellan 5 och 6, sprang och lekte på golfvet. Muncken, som under hela middagen varit blek och tyst, tog mig dä afsides och föreställde mig möjligheten, att äfven Kronprinsen inom 14 dagarl:i kunde ligga kall i mun. Jag började då att mirstänka, och tror det ännu, att Muncken för sitt bestånd och att göra sig important vis åa vis af Armfelt, legat bakom med sina andar och upphettat Kungens imagination. Han ville säga mig mera om sinistra händelser; men som hans förtroende härutinnanp hvarken kunnat tjena mig eller nägon annan, qvitterade jag honom genast, och sade mig endast hoppas att vår Herre mätte bevara honom. Kungen, myc-ls ket stillatigande, men eljest temligen trankiliserad, gick att se Prinsen, men äterkom genast. Societeten hade imellertid skiljt sig ät. Jag tordes ej gå bort, utan stannade i pelarsalen. Dit kom Kungen och tycktes marquera en missnöjd förundran att finna mig qvar. Jag säg det genast, bad om ursäkt att han fann mig der, och sade mig endast vänta ett bud från min hustru, som gjorde visiter i slottet och lofvat föra mig hem. Simpliciteten af mitt föregifvande och kanske nägon marque af surpris frapperade, så att han genast slog om och sade sig förmoda, att jag ville passera det öfriga af dagen hos honom, ehuru det ej vore roligt, och om jag ville blifva uti bibliotheket, medan han retirerade sig till garderoben. Jag tackade derföre med en air af satisfaktion, och begaf mig genast till bibliotheket, dit Kungen efter 3,, timma kom, tyst, nedslagen, hade törst och hosta, men ingen attention till hvad jag sade. Imellertid hade han skickat att bjuda till afton den vanliga societeten. Qvällen gick med thevatten, litet lektyr och mera prat. Vid vanlig tid superades i bönkabinettet. Under andra -servisen uppkom inom bords äter en storm af oro; man skickade efter Dahlberg, för att få ett rigtigt besked om Hertigens belägenhet. Han kom; men i stället för att svara på frägan, brast han ut i en diatribe emot gubben af Acrel, på hvilken han skylde hela skulden af Prinsens sjukdom och hundrade fel uti hans skötsel ifrän l!1 början. Hela sällskapets indignation afbröt denna l konversation, och när Dahlberg var utgängen, hadelh han mera törst, än han förgäfves velat gifva gubben. I! — Efter soupeen soutenerades konversation kort och I matt, och sedan de fleste blifvit congedierade, ön-h skade Kungen ändtligen grefve Oxenstjerna och mig: en rolig natt kl. half 2. Man har sagt mig att Kun-! Igen lade sig genast, och att han hade förbudit attl: väcka sig förr, än kl. 7, om än den befarade obeli Ihagliga händelsen skulle dessförinnan inträffa. Kl. half 6 om morgon, den 23 söndagen, fick jag budl: ifrån Armfelt att genast komma upp. Löparen be-l rättade att tillståndet mycket försämrat sig, och att man hvar minut väntade slut, Jag skyndade mig,l men hann ej upp förr än Kungen redan vaknat, och 1 i konseljrummet mötte jag Griberg, som kom med tidningen att Prinsen i det ögonblicket, kl. 3, 7, uppgifvit andan. Han hade blifvit skickad ifrån Kungen, och visste ej hvad han skulle svara. Jag badl bonom säga att ingen fick gå in, efter Drottningen ännu var qvar, och att man i förmaket ej visste nägot föränderligt. I samma moment kommo grefve Gyldenstolpe, grefve Oxenstjerna, baron Armfelt. Vi 3fverlade om sättet att anmäla olyckan och hvilken af oss borde göra det, när Griberg kom ut. Han :Ihade berättat att jag var uppe; jag blef inkallad och åtog mig naturligtvis kommissionen. Jag blef emottagen mycket vänligt, men med en affekterad tranquilite, hvilken blottj tjente att bekymra mig ännu mera. Har du varit, sade han, hos hertigen? ,Ja, svarade jag. Var Drottningen qvar ännu? ,Ja; Hennes Maj:t har varit der hela natten och sedan kl. 3 suttit på en pall vid sängen, så att hon nu med möda kunnat resa sig., Har hon nu gätt upp till sig? ,Jag supponerar det. Är Hertigen död?, Utan att svara tog jag vattenkarafin, slog hastigt uti ett glas, sade endast: var sä nädig och drick, och dervid kysste jag hans hand under tärar, som kanske bidrogo till samma lättnad för honom. Utan lof öppnade jag dörren, dä de trenne herrar, hvilka jag lemnat i konseljrummet, kommo in och aflade deras kondoleanser under repeterade famntag oeh tärar; men i en minut lade Kungen sig neder, sade sig vilja sofva, och böd oss farväl. Som jag fann huru otjenligt det blifvit att lemna honom ensammen, och jag ej kunde uppleta nägon säkrare ressurs till dissipation än uti de ceremonier, hvilka härvid fordrades, föreställde jag, att ehuru högligen jag önskade Kungen nägon hvila, ansäg jag dock min skyldighet fordra att pläga honom genast med nägra förfrågningar uti ämnen, som icke kunde medgifva dröjsmål. — Berättelsen slutar på följande sätt: En anekdot vid begratningen mäste jag nämna. Mademoiselle Baron, aktris af fransyska truppen, Celebre genom sin fägring, sina talents, men ännu mera det tycke hon vunnit bos Hertigen af Södermanland, hade dött tvenne dagar förut. Hon bodde vid Munkbron, i hörnet af Grämunkegränd, der hon, som man sade, ofta fått emottaga besök af sin höge amant. När hertigen kom utur kyrkan, föll detta hus honon genast i ögonen och ökade kanske sensibiliteten a den sorg, hertigen verkligen kände vid detta sorglig: tillfället. Han brast derunder i tärar, och allmänhe ten välsignade med suckar hans tillgifvenhet och tän kesätt för sin broders hus.s — -nr. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER — Qvinnspersonen Clara Josephina Norberg sam drängarne Söderberg och Malmlöf stodo i går infö rådstufvurättens 4:de afdelning, tilltalade för stöld a blommor, gurkor, stickelbär m. m. Enkan Söder berg, moder till drängen Söderberg, hördes först oc berättade, att Clara Norberg den 22 Juli mött Söder berg på Drottninggatan, då Norberg, som medha! en mängd blommor inknutna i ett förkläde, yttrat Tag för all del och skaffa bort dessa blommor, e! örljest blir jag olycklig. Söderberg hade mottagit kny afltet för att bära det utom tullen, men innan säda I — VV 1 Fes sr rp