hagrin eller någon sömn. Jag bedrog nug på DeEbr
e. Gräten pästod en half timme, andedrägten blettet
itare, äfvensä hostan. Han steg ändtligen upp ochlrar
örjade äter promenera sig. Imellertid tilltog inquie:
uden, han gaf en hög attention ät den minsta knäpp,
ans uppsyn och min voro gräsligen altererade, han
öll mig både i hand och i kläderna, och som vi
ommo till dörren, öppnade jag den hastigt och till-
ade Russa att komma in med ett glas vatten. Det
kedde strax, och sedan han gjort tecken ät Russa
tt gå ut, utan att säga något ord, oftererade jag
enast vattnet, som accepterades, och vi satte oss äter
ä en bänk. Jag rappellerade honom huru han i det
ummet 1772 om våren tog emot den: stora deputa-
ion med Konungaförsäkran, huru der då var städadt,
uru allt gick till. — Nej, det gick intet. — Om
len stora slottsbranden, då likväl det galleriet blef
onserveradt. — Nej. — Ändtligen föll han sjelf på
len iden att vi skulle förtälja hvarannan vär barn-
lom och första ungdom. Jag egayerade mina kon-
essioner på allt möjligt sätt, och han förtäljde vissa
aker med sin vanliga agrement; men det räckte ej
— en tvärtystnad, häftig promenad, mattighet och
gitation aflöste hvarandra. Jag uthärdade till kl.2,
lå jag ändtligen i anledning af min erinran om ry-
ka posten fick lof att tillsäga Russa att läta höra
lerefter; men jag sade honom tillika i tysthet: bed
1. Ex. grefve Scheffer komma in utan anmälan, om
van är derute, eller grefve Oxenstjerna. Grefve
Scheffer kom genast, och förorsakade en stor embar-
as. Straxt efter kom grefve Oxenstjerna, för att
begära ordres om middagen. Ja, svarade han, de
som äro uppe äta väl här i matsalen; jag har lust
att sätta mig att skrifva medan ni äten, eller att dik-
tera för Schröderheim, om han ej är hungrig; men
vi släppte ej förr än han gick att kläda sig, och han
kom till bords, var mycket tyst, men ät litet likväl.
Efter måltiden dröjde han uti pelarsalen; dit kom
Kronprinsen mellan 5 och 6, sprang och lekte på
golfvet. Muncken, som under hela middagen varit
blek och tyst, tog mig dä afsides och föreställde mig
möjligheten, att äfven Kronprinsen inom 14 dagarl:i
kunde ligga kall i mun. Jag började då att mirs-
tänka, och tror det ännu, att Muncken för sitt be-
stånd och att göra sig important vis åa vis af Arm-
felt, legat bakom med sina andar och upphettat Kun-
gens imagination. Han ville säga mig mera om si-
nistra händelser; men som hans förtroende härutinnanp
hvarken kunnat tjena mig eller nägon annan, qvitte-
rade jag honom genast, och sade mig endast hoppas
att vår Herre mätte bevara honom. Kungen, myc-ls
ket stillatigande, men eljest temligen trankiliserad,
gick att se Prinsen, men äterkom genast. Societeten
hade imellertid skiljt sig ät. Jag tordes ej gå bort,
utan stannade i pelarsalen. Dit kom Kungen och
tycktes marquera en missnöjd förundran att finna mig
qvar. Jag säg det genast, bad om ursäkt att han
fann mig der, och sade mig endast vänta ett bud
från min hustru, som gjorde visiter i slottet och lof-
vat föra mig hem. Simpliciteten af mitt föregifvan-
de och kanske nägon marque af surpris frapperade,
så att han genast slog om och sade sig förmoda, att
jag ville passera det öfriga af dagen hos honom, e-
huru det ej vore roligt, och om jag ville blifva uti
bibliotheket, medan han retirerade sig till garderoben.
Jag tackade derföre med en air af satisfaktion, och
begaf mig genast till bibliotheket, dit Kungen efter
3,, timma kom, tyst, nedslagen, hade törst och ho-
sta, men ingen attention till hvad jag sade. Imel-
lertid hade han skickat att bjuda till afton den van-
liga societeten. Qvällen gick med thevatten, litet
lektyr och mera prat. Vid vanlig tid superades i
bönkabinettet. Under andra -servisen uppkom inom
bords äter en storm af oro; man skickade efter Dahl-
berg, för att få ett rigtigt besked om Hertigens be-
lägenhet. Han kom; men i stället för att svara på
frägan, brast han ut i en diatribe emot gubben af
Acrel, på hvilken han skylde hela skulden af Prin-
sens sjukdom och hundrade fel uti hans skötsel ifrän l!1
början. Hela sällskapets indignation afbröt denna l
konversation, och när Dahlberg var utgängen, hadelh
han mera törst, än han förgäfves velat gifva gubben. I!
— Efter soupeen soutenerades konversation kort och I
matt, och sedan de fleste blifvit congedierade, ön-h
skade Kungen ändtligen grefve Oxenstjerna och mig:
en rolig natt kl. half 2. Man har sagt mig att Kun-!
Igen lade sig genast, och att han hade förbudit attl:
väcka sig förr, än kl. 7, om än den befarade obe- li
Ihagliga händelsen skulle dessförinnan inträffa. Kl.
half 6 om morgon, den 23 söndagen, fick jag budl:
ifrån Armfelt att genast komma upp. Löparen be-l
rättade att tillståndet mycket försämrat sig, och att
man hvar minut väntade slut, Jag skyndade mig,l
men hann ej upp förr än Kungen redan vaknat, och 1
i konseljrummet mötte jag Griberg, som kom med
tidningen att Prinsen i det ögonblicket, kl. 3, 7,
uppgifvit andan. Han hade blifvit skickad ifrån Kun-
gen, och visste ej hvad han skulle svara. Jag badl
bonom säga att ingen fick gå in, efter Drottningen
ännu var qvar, och att man i förmaket ej visste nä-
got föränderligt. I samma moment kommo grefve
Gyldenstolpe, grefve Oxenstjerna, baron Armfelt. Vi
3fverlade om sättet att anmäla olyckan och hvilken
af oss borde göra det, när Griberg kom ut. Han
:Ihade berättat att jag var uppe; jag blef inkallad och
åtog mig naturligtvis kommissionen. Jag blef emot-
tagen mycket vänligt, men med en affekterad tran-
quilite, hvilken blottj tjente att bekymra mig ännu
mera.
Har du varit, sade han, hos hertigen?
,Ja, svarade jag.
Var Drottningen qvar ännu?
,Ja; Hennes Maj:t har varit der hela natten och
sedan kl. 3 suttit på en pall vid sängen, så att hon
nu med möda kunnat resa sig.,
Har hon nu gätt upp till sig?
,Jag supponerar det.
Är Hertigen död?,
Utan att svara tog jag vattenkarafin, slog hastigt
uti ett glas, sade endast: var sä nädig och drick,
och dervid kysste jag hans hand under tärar, som
kanske bidrogo till samma lättnad för honom. Utan
lof öppnade jag dörren, dä de trenne herrar, hvilka
jag lemnat i konseljrummet, kommo in och aflade
deras kondoleanser under repeterade famntag oeh tä-
rar; men i en minut lade Kungen sig neder, sade sig
vilja sofva, och böd oss farväl. Som jag fann huru
otjenligt det blifvit att lemna honom ensammen, och
jag ej kunde uppleta nägon säkrare ressurs till dissi-
pation än uti de ceremonier, hvilka härvid fordrades,
föreställde jag, att ehuru högligen jag önskade Kun-
gen nägon hvila, ansäg jag dock min skyldighet for-
dra att pläga honom genast med nägra förfrågningar
uti ämnen, som icke kunde medgifva dröjsmål. —
Berättelsen slutar på följande sätt:
En anekdot vid begratningen mäste jag nämna.
Mademoiselle Baron, aktris af fransyska truppen, Ce-
lebre genom sin fägring, sina talents, men ännu mera
det tycke hon vunnit bos Hertigen af Södermanland,
hade dött tvenne dagar förut. Hon bodde vid Munk-
bron, i hörnet af Grämunkegränd, der hon, som man
sade, ofta fått emottaga besök af sin höge amant.
När hertigen kom utur kyrkan, föll detta hus honon
genast i ögonen och ökade kanske sensibiliteten a
den sorg, hertigen verkligen kände vid detta sorglig:
tillfället. Han brast derunder i tärar, och allmänhe
ten välsignade med suckar hans tillgifvenhet och tän
kesätt för sin broders hus.s
— -nr.
RÄTTEGÅNGS- och POLISSAKER
— Qvinnspersonen Clara Josephina Norberg sam
drängarne Söderberg och Malmlöf stodo i går infö
rådstufvurättens 4:de afdelning, tilltalade för stöld a
blommor, gurkor, stickelbär m. m. Enkan Söder
berg, moder till drängen Söderberg, hördes först oc
berättade, att Clara Norberg den 22 Juli mött Söder
berg på Drottninggatan, då Norberg, som medha!
en mängd blommor inknutna i ett förkläde, yttrat
Tag för all del och skaffa bort dessa blommor, e!
ör- ljest blir jag olycklig. Söderberg hade mottagit kny
afltet för att bära det utom tullen, men innan säda
I — VV 1 Fes
sr rp