set och å la cour des Deux Ponts, så tog sluproddaen honom för en galen komediant, hvilken det justpä e nte kunde vara sä nyttigt att släppa ut. Baroplrumr Mörner, som saknade sin chef, uppsökte honom ändt-tion igen, och han hann att infinna sig i tid. buru Doktorerna fingo anledning att icke förvänta en sålden nar förlossning och Konungen retirerade sig för att)kons söra en toilett till Te Deum; men efter nägon stund Iden ullbordades förlossningen lyckligen kl. 5. Doktorernaldom opade in de tillkallade. Madame Enström, en slags fessi täderska, som äfven var tillstädes, sade mig: det är sake n pojken. Jag gick att säga det ät grefvinnan Höp-— e cen, men kungen hade placerat utposter i alla dörrar agite ch kom, redan averterad, med stora skutt igenomdå j ummen. Kungen ville, liksom 1778, knappast lemna ska id till barnets första och nödvändigaste skötsel; mendere sedan damerna ändtligen förmätt honom dertill ochH. I illa herrn blifvit någorlunda presentabel, njöt Konunsen ändtligen dem tillfredsställelsen, att pä sina egna Sch wrmar bära uthomom till audiensrummet och lemna ho-ras. om till fru gresfvinnan Rosen. Det kongl. husetsbeg: smma lyckönskniingar itererades oupphörligen, ochlsom kunde ej afbrytass af annat än dem, hvilka tillstaddesfatt trogne undersätarre att få aflägga. En frukost serve-tera rades ändtligen, för att nägorlunda remettera eftervi s en så stor fatiguee, och kungen slöt emellertid toiletkom ten 4 2 för deni dagen uti en demineglige, som likEfte väl resenterade siig af sorgen. Kammarjunkaren BorKro genstjerna skickaddes till Stockholm kurir, med en bil-golf jett ifrån konunggen till öfverstäthållaren, som averteblek rade om den lyckliga händelsen, och han medfördelmöj äfven ordres om tacksägelse uti alla stadens kyrkorkun under högmessan. Borgenstjerna fick sedermera en tänk dyrbar present af borgerskapet igenom öfverstäthålla-stän ren, till glädjebetygelse öfver tillfället och erkänsla I felt, af konungens näliga attention för sin hufvudstad. gen Efter dejeungen afsjöngs Te Deum uti slottskapel-lnist let vid Drottningholm. All etiquette iakttogs vid pro-Jnva eession, placering och akten. Ordensbiskopen baronlrad Taube höll talet vid altaret, ett nonsens; men utilatt önskningarne var det uppfylldt af de mystiska fraser,ket som den tiden ockuperade många sinnen. Han regic) peterade trenne jgänger t. ex. att elementernas herre lhad mätte bevara dem nyfödde för det menliga, som kring-luta far i vädret, attt i det ögonblick, hans lungor hem-ltycl tade den: första lluft, en god ande mätte hafva öfver-lqva skyggat honom 0. 8. v., och jag behöfver väl ickelfan säga huru han bolef appläderad eller rättare admire-fräl rad, och man repeterade hela dagen prediko-ord ålvat tort et å travers. de Sedan man efter Te Deum äterkommit, retireradeså sig alla samtlige till hvila och toilette. Couren midjag dagstiden medförde nya gratulationer och nya fatihu guer. Under högmessan, hvilken konungen på vanligt sätt likväl bevistade, under syndabekännelsen, Fader vär och Välsignelsen, arbetade kungen pä de ordres, som skulle expedieras., Den 13 Mars följande året afled det barn hvars ankomst till verlden blifvit firadt medhig så stor högtidlighet. Alla omständigheter vid llel dess död beskrifvas af Schröderheim lika utförligt som födelsen, jemte en liten kulisscenbo mellan Armfelt och Munck. Konungen röjde be vid detta tillfälle djup sorg. Då den berättelse Schröderheim härom afgifver kastar ettl.Ac ljus öfver Gustaf III:s karakter, som man el-åse jest icke ofta finner, vilja vi citera S:s egnalbö ord: Kungens gamle trogne kammartjenare Griberg 2 kom till mig, ooch med tärar berättade att inquietu-lpm; derna (öfver prinsen) varit grufliga, att man bäddat och bäddat om, druckit vatten och tagit in, och som han alltifrån kl.. 5 börjat fråga efter mig, hade Griberg kommit för att öfvertala mig att genast komma lyx upp. Det var min egen dessein; jag tog Griberg ilpa min vagn, allt hvad han sade mig ökade mitt bekymmer, och j:g tog mitt beslut att fermt attaquera Kungens amour propre på sidan af hans själsstyrka. Så snart jag kam upp blef jag införd, och började då en dag, hvirs besynnerlighet är svär att beskrifva, men kanske svärare att tro. Jag bör likväl blifva trodd, dä hvarken vanite eller annan interet möj: ligen kunna föra mig ifrån sanningen, och jag finner mig böra gifva en berättelse, som mer än mycket annat tecknar Inonom i de ögonblick, han öfverlem-I he nade sig ät sig: sjelf. Visade han under dem endast la, för en trogen tjjenare huru svag han möjligen kunde blifva, så tjenarr denna svaghet att relevera hans mod i andra, dä dett senare så förundransvärdt segrade öfver den förra. Jag blef obeskrifligen väl och ömt emottagen, och han bekände sig ej mä alldeles väl.lp, Jag teg och betraktade honom med fixerade ögon, 3; till dess han sade mig: Är hertigen död? . — Nej, Ia svarade jag, tvertom, han har haft litet ro emot pmorgon. Jag eftergifver ingen i tillgifvenhet för hertigens person och i förböner för hans retablisvsement; men en större objet konsternerar mig. Jag pkan och bör ej dölja den, och jag väljer ej mina termer. Jag är av desespoir att finna Ers Maj:t så psvag, så modfälld, och så nära att alldeles succombera under sin chagrin. Om Hertigen dör, sä blifver denna olyckliga händelse det första verkliga prof saf Ers Maj:ts sinnesstyrka i motgängen. Huru har icke verlden väntat att finna E. M. snarare öfver ssina öden än kullstött af det första. Huru skall en ssensibilite, öfvrerdrifven hos hvar enskild far, förklaras ihos en Kionung, och ännu mera hos Gustat. Lefver icke Kironprinsen. Ännu kan ju E. M. fa flere söner. Jag inser hundrade tillfällen för illasinnade att profitera af denna svaghet, och för Ers Maj:ts reputation. — Häll nu, sade han, säg vicke mera, fö mig ej till humör, lemna mig i erpkönsla af dinupprigtighet. Jag skall stiga upp, och vi skola formra oss projekter för vär dag., — Han gjorde det äfven, sedan han tagit sin frukost, hvarunder jag läst och parafraserade dagpapperen. Han J klädde sig likräl blott en matin, och tog mig med sig neder i biblioteket. Der äterkom all beåröfvelsen. Der utbrast han i grät, talte om Mars mänad, och anmärkte att Prinsen sjuknat den 17, som var just anniversairen af hans brouilleri med modren. (När vi nu efterät tillägga händelsen af natten emellan den 16 och 17 nio är senare, min Gud, hvilken enehainement af händelser, hvilket ämne till häpnad och anmärknimg!) Hans reflexioner öfver dagen terrasserade mig.. Jag fruktade alla elaka följder deraf för hans sinne:shäftighet, hans imagination och böjelse till skräck, men ännu mera för hjertats tillvitelser. Jag bad om förlätelse att jag deruti fann en svaghet; jag hade så ofta och så ömt vågat yrka nödvändig beten af en reconciliation medan tid var; jag hade då ofta bekännt, huru jag i en framtid fruktade ett ögonbliek, sädant som det, hvilket nu inträftat; men sedan en recomciliation blifvit gjord på sotsängen, Deras Majestäter sjelfve deraf njutit en verklig tillfredsställelse, hela kongl, familjen deraf kännt så mycken glädje, hela riket och hela Europa: derom vore underrättadt, hvarföre ej acquiescera dervid, och om man ännu kände nägon regret inom sig sjelf, då med allvar söka religionens konsolation, och just med dess biträde upprätthälla det mod, hvilket så oundgängligen fordrades i dessa omständigheter. Under detta hade vi avancerat utur bibliotheket till det inre kabinettet, som var vägg i vägg med Hertigens sängkommare; men i stället att gå dit, begaf sig Konungen upp i act öfra galleriet kl. half 10, befailte lifknekten Russa slå igen alla dörrar, och ej komma in förr än han ringde. Under vägen upp mötte äter en händelse. Baron Ribbing på Gimmerstad hade förgrat Konungen ett original och väl gjordt porträtt af Carl Stuart. Ramen var superb, och uti skulpturen var bödelsyzan trädd igenom konungakronan och martyrtörnet äfven efter vanligheten svept omkring spiran. (Denna tafla satt sedan länge i nedra galleriet; jag vet ej hwart den nu är flyttad.) Vid förbigåendet gaf han först taflan och sedan mig en stark och skarp upps;m. När vi voro komne ensamme uti galleriet börjadee han att spatsera, hvarmed vi sedan oatbrutet konttinuerade till kl. half 12, och började genast tala oma den olycklige Konungen, om Cromwell, och begges pposterite. Efter mänga reflexioner öfver den s isstag och öde, sade han sig högeligen EE Kr nt