set och å la cour des Deux Ponts, så tog sluprodda-
en honom för en galen komediant, hvilken det justpä e
nte kunde vara sä nyttigt att släppa ut. Baroplrumr
Mörner, som saknade sin chef, uppsökte honom ändt-tion
igen, och han hann att infinna sig i tid. buru
Doktorerna fingo anledning att icke förvänta en sålden
nar förlossning och Konungen retirerade sig för att)kons
söra en toilett till Te Deum; men efter nägon stund Iden
ullbordades förlossningen lyckligen kl. 5. Doktorernaldom
opade in de tillkallade. Madame Enström, en slags fessi
täderska, som äfven var tillstädes, sade mig: det är sake
n pojken. Jag gick att säga det ät grefvinnan Höp-— e
cen, men kungen hade placerat utposter i alla dörrar agite
ch kom, redan averterad, med stora skutt igenomdå j
ummen. Kungen ville, liksom 1778, knappast lemna ska
id till barnets första och nödvändigaste skötsel; mendere
sedan damerna ändtligen förmätt honom dertill ochH. I
illa herrn blifvit någorlunda presentabel, njöt Konun-
sen ändtligen dem tillfredsställelsen, att pä sina egna Sch
wrmar bära uthomom till audiensrummet och lemna ho-ras.
om till fru gresfvinnan Rosen. Det kongl. husetsbeg:
smma lyckönskniingar itererades oupphörligen, ochlsom
kunde ej afbrytass af annat än dem, hvilka tillstaddesfatt
trogne undersätarre att få aflägga. En frukost serve-tera
rades ändtligen, för att nägorlunda remettera eftervi s
en så stor fatiguee, och kungen slöt emellertid toilet- kom
ten 4 2 för deni dagen uti en demineglige, som lik- Efte
väl resenterade siig af sorgen. Kammarjunkaren Bor- Kro
genstjerna skickaddes till Stockholm kurir, med en bil-golf
jett ifrån konunggen till öfverstäthållaren, som averte- blek
rade om den lyckliga händelsen, och han medfördelmöj
äfven ordres om tacksägelse uti alla stadens kyrkorkun
under högmessan. Borgenstjerna fick sedermera en tänk
dyrbar present af borgerskapet igenom öfverstäthålla-stän
ren, till glädjebetygelse öfver tillfället och erkänsla I felt,
af konungens näliga attention för sin hufvudstad. gen
Efter dejeungen afsjöngs Te Deum uti slottskapel-lnist
let vid Drottningholm. All etiquette iakttogs vid pro-Jnva
eession, placering och akten. Ordensbiskopen baronlrad
Taube höll talet vid altaret, ett nonsens; men utilatt
önskningarne var det uppfylldt af de mystiska fraser,ket
som den tiden ockuperade många sinnen. Han re- gic)
peterade trenne jgänger t. ex. att elementernas herre lhad
mätte bevara dem nyfödde för det menliga, som kring-luta
far i vädret, attt i det ögonblick, hans lungor hem-ltycl
tade den: första lluft, en god ande mätte hafva öfver-lqva
skyggat honom 0. 8. v., och jag behöfver väl ickelfan
säga huru han bolef appläderad eller rättare admire-fräl
rad, och man repeterade hela dagen prediko-ord ålvat
tort et å travers. de
Sedan man efter Te Deum äterkommit, retireradeså
sig alla samtlige till hvila och toilette. Couren mid- jag
dagstiden medförde nya gratulationer och nya fati- hu
guer. Under högmessan, hvilken konungen på van-
ligt sätt likväl bevistade, under syndabekännelsen, Fa-
der vär och Välsignelsen, arbetade kungen pä de or-
dres, som skulle expedieras.,
Den 13 Mars följande året afled det barn
hvars ankomst till verlden blifvit firadt medhig
så stor högtidlighet. Alla omständigheter vid llel
dess död beskrifvas af Schröderheim lika ut-
förligt som födelsen, jemte en liten kulisscenbo
mellan Armfelt och Munck. Konungen röjde be
vid detta tillfälle djup sorg. Då den berät-
telse Schröderheim härom afgifver kastar ettl.Ac
ljus öfver Gustaf III:s karakter, som man el-åse
jest icke ofta finner, vilja vi citera S:s egnalbö
ord:
Kungens gamle trogne kammartjenare Griberg 2
kom till mig, ooch med tärar berättade att inquietu-lpm;
derna (öfver prinsen) varit grufliga, att man bäddat
och bäddat om, druckit vatten och tagit in, och som
han alltifrån kl.. 5 börjat fråga efter mig, hade Gri-
berg kommit för att öfvertala mig att genast komma lyx
upp. Det var min egen dessein; jag tog Griberg ilpa
min vagn, allt hvad han sade mig ökade mitt be-
kymmer, och j:g tog mitt beslut att fermt attaquera
Kungens amour propre på sidan af hans själsstyrka.
Så snart jag kam upp blef jag införd, och började
då en dag, hvirs besynnerlighet är svär att beskrif-
va, men kanske svärare att tro. Jag bör likväl blif-
va trodd, dä hvarken vanite eller annan interet möj:
ligen kunna föra mig ifrån sanningen, och jag finner
mig böra gifva en berättelse, som mer än mycket
annat tecknar Inonom i de ögonblick, han öfverlem-I he
nade sig ät sig: sjelf. Visade han under dem endast la,
för en trogen tjjenare huru svag han möjligen kunde
blifva, så tjenarr denna svaghet att relevera hans mod
i andra, dä dett senare så förundransvärdt segrade öf-
ver den förra. Jag blef obeskrifligen väl och ömt
emottagen, och han bekände sig ej mä alldeles väl.lp,
Jag teg och betraktade honom med fixerade ögon, 3;
till dess han sade mig: Är hertigen död? . — Nej, Ia
svarade jag, tvertom, han har haft litet ro emot
pmorgon. Jag eftergifver ingen i tillgifvenhet för
hertigens person och i förböner för hans retablis-
vsement; men en större objet konsternerar mig. Jag
pkan och bör ej dölja den, och jag väljer ej mina
termer. Jag är av desespoir att finna Ers Maj:t så
psvag, så modfälld, och så nära att alldeles succom-
bera under sin chagrin. Om Hertigen dör, sä blif-
ver denna olyckliga händelse det första verkliga prof
saf Ers Maj:ts sinnesstyrka i motgängen. Huru har
icke verlden väntat att finna E. M. snarare öfver
ssina öden än kullstött af det första. Huru skall en
ssensibilite, öfvrerdrifven hos hvar enskild far, förkla-
ras ihos en Kionung, och ännu mera hos Gustat.
Lefver icke Kironprinsen. Ännu kan ju E. M. fa
flere söner. Jag inser hundrade tillfällen för illa-
sinnade att profitera af denna svaghet, och för Ers
Maj:ts reputation. — Häll nu, sade han, säg
vicke mera, fö mig ej till humör, lemna mig i er-
pkönsla af dinupprigtighet. Jag skall stiga upp, och
vi skola formra oss projekter för vär dag., — Han
gjorde det äfven, sedan han tagit sin frukost, hvar-
under jag läst och parafraserade dagpapperen. Han J
klädde sig likräl blott en matin, och tog mig med sig
neder i biblioteket. Der äterkom all beåröfvelsen.
Der utbrast han i grät, talte om Mars mänad, och
anmärkte att Prinsen sjuknat den 17, som var just
anniversairen af hans brouilleri med modren. (När
vi nu efterät tillägga händelsen af natten emellan
den 16 och 17 nio är senare, min Gud, hvilken en-
ehainement af händelser, hvilket ämne till häpnad
och anmärknimg!) Hans reflexioner öfver dagen ter-
rasserade mig.. Jag fruktade alla elaka följder deraf
för hans sinne:shäftighet, hans imagination och böjelse
till skräck, men ännu mera för hjertats tillvitelser.
Jag bad om förlätelse att jag deruti fann en svaghet;
jag hade så ofta och så ömt vågat yrka nödvändig
beten af en reconciliation medan tid var; jag hade
då ofta bekännt, huru jag i en framtid fruktade ett
ögonbliek, sädant som det, hvilket nu inträftat; men
sedan en recomciliation blifvit gjord på sotsängen, De-
ras Majestäter sjelfve deraf njutit en verklig tillfreds-
ställelse, hela kongl, familjen deraf kännt så mycken
glädje, hela riket och hela Europa: derom vore un-
derrättadt, hvarföre ej acquiescera dervid, och om
man ännu kände nägon regret inom sig sjelf, då med
allvar söka religionens konsolation, och just med dess
biträde upprätthälla det mod, hvilket så oundgängli-
gen fordrades i dessa omständigheter. Under detta
hade vi avancerat utur bibliotheket till det inre ka-
binettet, som var vägg i vägg med Hertigens säng-
kommare; men i stället att gå dit, begaf sig Konun-
gen upp i act öfra galleriet kl. half 10, befailte lif-
knekten Russa slå igen alla dörrar, och ej komma in
förr än han ringde. Under vägen upp mötte äter en
händelse. Baron Ribbing på Gimmerstad hade för-
grat Konungen ett original och väl gjordt porträtt af
Carl Stuart. Ramen var superb, och uti skulpturen
var bödelsyzan trädd igenom konungakronan och mar-
tyrtörnet äfven efter vanligheten svept omkring spi-
ran. (Denna tafla satt sedan länge i nedra galleriet;
jag vet ej hwart den nu är flyttad.) Vid förbigåen-
det gaf han först taflan och sedan mig en stark och
skarp upps;m. När vi voro komne ensamme uti gal-
leriet börjadee han att spatsera, hvarmed vi sedan o-
atbrutet konttinuerade till kl. half 12, och började ge-
nast tala oma den olycklige Konungen, om Cromwell,
och begges pposterite. Efter mänga reflexioner öfver
den s isstag och öde, sade han sig högeligen
EE Kr nt