ned en ryckning på axlarne: Det är verkligen jag. Ers
xeellens täcktes förlåta min tilltagsenhet, mep. jag ären
iygting och man torde forära mitt utlemnanrie.,
Af hvad orsak?p
pEmedan jag kokat tre lod snus i stöliet för kaffe.n
;Huru kom du att begå ett sådant misstag?
Emedan jag råkade att trampa på en gammal nådig
rus släp.
På ett släp?
Ja, jag hade sjunkit så djupt att jag måst antaga
skrifvartjenst.
Du, skrifvartjenst?
Det är fullkomligt sannt, ty jag hade hängt mitt adel
skap på en spik.n
Hurn så?n
Ack, dertill var min tants kanarifågel skuld.
Det är väl aldrig möjligt? .
Jo, i sanning, ty derigenom förlorade jag hela min
förmögenhet och blef utfattig. Så har det gått till. Jag
är olycklig, men har likväl bevarat rain heder. Ända
till ers excellens tröskel har olyckan förföljt mig, dåjag
för min torftiga drägts skulld höll på att afvisas af ert
folk och derigenom gå misste om att ännu en gång få
återse min fordne vän.
Jag tillstår, Heuwen, att elina svar äro så besynner-
liga, att jag icke förstår ett enda ord deraf.
Det är väl möjligt, men de äro likväl både bestämde
och riktiga. Lycka och olycka bero här i verlden ofta
af småsaker och sådana bagateller äro mäktigare än kun-
skaper, dygder och talanger.
Vid dessa ord tänkte Roderich på baktråget, som han
hade att tacka för sin uppkomst, på sin svärmodiga sin-
nesstämning vid förtärandet af hammelsteken, som för-
skaffade honom grefvinnan Wilhelminas bekantskap, på
puderkappan som han hade att tacka för sitt adelskap,
på den fördömde medicinen som räddade hans frihet, på
sypungen, hvarigenom han blef premierminister — och
sade sedan: Bäste Heuwen! jag skall undersöka dina
uppgifter och om det förhåller sig som du säger, så hop-
pas jag att kunna återupprätta din förlorade lycka
Öch den blef återupprättad, ty ministern sörjde fri-
kostigt för sin ungdomsvän.