Men nu utbrast det länge återhållna nysningsbegäret
med sådan häftighet, att ministerns hufvnd vid första
paroxysmen blef synligt genom tapetdörrn.
Här var ingen tid till ånger eiler bättring. Hertigen
studsade likasom fordom i bageriet under jordbäfningen,
och grefvinnan var icke mindre förlägen vid åsynen af
det nysande hufvudet,
Under utrop af: jag dör! föll ministern sex gånger i
de förfärligaste nysningar.
Hertigen befriade leende sin vän ur fängelset, hvilken
endast furmådde att svara de på hans bekostnad skrattande,
att de intriganta rolerna alltid slogo illa ut för honom och ati
hans höghets med snus inpudrade kappa hade förderfvat
allt. Jag skall likväl söka att godtgöra hvad som står
uti min förmåga och dermed kastade han sig för sin
sköna systers. fötter, som för skratt omöjligt kunde säga
nej.
Slutet.
Dagen efter förmälningshögtiden anmältes en främ-
mande, som icke ville låta afvisa sig. Då den anmä-
lande kammartjenaren återkom med det svaret, att mini-
stern icke tog emot, skref främlingen med blyertspenna
sitt namn på ett stycke papper och ministern läste nam-
Inet: Heuwen.
Hvad Heuwen?, utropade Roderich, min gamla aka-
Idemikamrat. Låt honom genast komma in I korthet
berättade han för Wilhelmina att Heuwen varit hans bästa
Ivän vid universitetet och tillika den mest förmögna, ädel-
modiga och snillrike yngling, han der känt, huru de med
. hvarandra ingått ett brödraförbund och att Heuwen vid
afskedet sagt till bonom: Om lyckan icke blir dig be-
1 vågen, så kom till mig, Roderieh, jag vill dela med dig.
Emedlertid inträdde den rike baronen irummet. Men
o himmel, hvilken förändring. Roderich kände knappt
igen honom. Fn blek gestalt uti en utnött och trasig
rock med smutsiga strumpor och söndriga skor; med et
ord från topp till tå en komplett tiggarfigur, visade sig
för hans ögon: —. -
yHvad, baron är det du? sade Roderich, som villc
:Ikasta sig uti hans armar, men stannade likasom fastnag-
ållad vid golfvet.
Heuwen gjorde en anständig bugning och svarade