vatt Ita sin afvikande mening, närmare utredd, fram-
träda.
Bland de tvenne reservationer, med hvilka utskot-
Itets utlåtande beledsagats, erbjuder sig först den af
hr Silfverstolpe; men då denna reservation icke spe-
cielt angifver de fall, för hvilka de af utskottet till-
styrkta förändringar i Fabriks och handtverks-ordnin-
gen skulle innebära ej blott ett tillbakagående till,
utan en ännu större inskränkning i de förre 1846
ärs författning befintliga näringsförhällanden, är
jag förhindrad att inläta mig i nägon närmare veder-
läggning af en sädan anmärkning. Vidkommande
deremot hr Sundblads erinringar, och först deribland
den med nyssanförda anmärkning nästan likstämmiga,
:eller att den af utskottet tillstyrkta förändring i mom.
,b. af fabriks- och handtverks-ordningens 3:dje S skulle
åsyfta ingenting mindre än att äterväcka till lif det
fordna skrätväng, i hvilket vära handtverkerier legat
fjettrade, så anhäller jag att få i högtärade ständets
minne äterkalla hurusom min motion uttryckligen
I erkänner handtverksordningens ostridiga förtjenster, i
ldet att den upphäft skräfördelningen inom närings-
yrkena samt ät dessa beredt tillfälle till den friare!
utveckling, som visserligen icke stätt rätt tillsammans
med deras förra särkiljande i de flera fördelnin-
igar, hvilka föranledt en mängd olikartade intressen,
der dessa bordt kunna vara och jemväl i tillämpnin-
gen af 1846 ärs författning böra kunna blifva, förj
j handtverkerierna ett gemensamt och sammanhällande.
Detta handtverkeriernas- fordna isolerande frän hvar-
andra, och den för hvarje yrke afskiljda kontroll öf-
iver de nödvändiga kunskapsprofven, hvilka just deri-!
I genom blefvo allt mindre tillförlitliga och slutligen
genom sättet för deras tillympning nästan saknande
all betydelse, utgjorde ock det innersta väsendet af
skräinrättningen, till hvilken man icke utan att begå
en öppenbar orättvisa, kan beskylla höglofl. utskottet
latt hafva velat bana en återgäng, äfven om, hvad
ag önskat, men ty värr mäst antaga säsom hopplöst,
j utskottet funnits benäget att i alla delar bifalla de
I förslag, hvilka jag tagit mig friheten att genom min
motion i ämnet vördsamt framställa. Ett är nu denna
förmenta förkärlek för den gamla skräanda, hvilken
man trott kunna uti de nu ifrägakomna förslagerna
spåras, men som jag anser här välla en temligen
spöklik fruktan — ett annat att under den vidgade
frihet, som den nya näringsförfattningen lemnat, söka
hindra fortvaron af den dödssömn, hvilken icke dess
mindre hotar att alldeles förlama handtverksindustrien
i vårt land. Det är ett äterväckande frän denna
dvala, som jag velat söka i min ringa mån föranleda;
villigt erkännande, att den sakkunskap jag uti ifrä-
gavarande ämne kunnat inhemta är mycket under-
lägsen den, hvarmed jag bordt framträda för att åt
den goda viljan och afsigten i min framställning gifva
ett behöfligt stöd.
Man må hafva hvilken mening som helst i afseende
på den nu äter omtvistade näringsförfattningen. Der-
om lära dock alla vara ense, att den största trygg-
heten för handtverkeriernes bestånd ligger i bevaran-
det och förökandet af deras arbetsskicklighet. Detta
är hvad utskottet, genom den tillstyrkta, nu förhan-
denvarande lagförändringen, lärer kunna antagas hafva
hufvudsakligen äsyftat; och utskottet har jemväl der-
igenom, enligt min öfvertygelse erkänt den grundsats
som mäste anses helig i hvarje lagstiftning, nemligen
bevarandet af likartade rättigheter, med motsvarande
skyldigheter till det allmänna. Jag beder det högt
ärade ständet om ursägt, att jag nu äterkommer till
ett uttryck, som man icke gerna hör på detta rum,
i fråga om genomförande af mera liberala grundsat-
ser uti vär tullagstiftning, der dessas mälsmän stun-
dom bemötts med erinringen: att tiden ännu icke
vore inne för en öfvergång frän gällande bestäm-
melser. Ehuru föga välkommet ett sädant uttryck än
må vara tvingas jag dock af min öfvertygelse att öp-
pet förklara, det jag verkligen anser tiden icke hafva!
varit inne, ej heller ännu vara det i värt land, att
för något enda fall inom handtverkeriernas område,
utesluta all förberedande kontroll deröfver, att nöjak-!
tig arbetsskicklighet förefinnes hos vederbörande yr-
kesidkare. Vore en sädan kontroll obehöflig, — kunde
man utan väda öfverlemna ät handtverkaren sjelf, när !
den fullständiga färdighet i yrket af honom vunnits,
som erfordras för att betrygga bäde den förbrukande !
allmänhetens belåtenhet med hans arbetsprodukt, ochi
hans eget sjelfbeständ. — Nå väl! då hade man ock .
utan tvekan bort lemna alla näringsidkande den fri-l,
het i pröfningen af egen mognad och insigter, som
författningen nu tillerkänner samtlige så kallade för-
sörjningsarbetare, men endast en del egentliga handt-
verkare. Egde man deremot grundade anledningar!
att befara vädor af en så oinskränkt frihet, — så sy-l:s
nes äter mästareprofvet hafva bordt utan undantag
qvarstä för alla handtverk, sä svär, men visst ickej,
omöjlig, gränsen än torde vara att korrekt utstaka!
mellan en del af dem och fabriks- samt manufaktur-
yrkena, intill dess att en mera frisinnad lagstiftning
kunnat vägas. Och just handtverkeriernas nedgäen-
de, samt deras märkliga vanmakt redan vid utfär-
färde HANE dushändtyerksardninga sc hvilken iae
råkat, — förespeglade efter min tanka tillfyllest sä-
dana vådor. De fordna handtverksidkarnes eller mä-
starnes, äfven af hr Sundblad erkända, oförmåga il)
ekonomiskt hänseende, behöfde-ännu till en tid rätt
väl skyddet af ätminstone arbetsskicklighetens konsta-.
terande genom prof, också af deras nya rivaler: för-l,
sörjningsarbetarne; men uteslutandet af allt Skye j
hvilket likväl, fastän under annan form i allmänhet
erkännes såsom behöfligt vid nya öfvergångsstadgan-
den i vär tullagstiftniog, — och upphäfvandet inom
de egentliga handtverkerierna af arbetsprofven säsom
åligganden för alla, gjorde deremot näringsförfattnin-
gen föga välkommen der den likväl varit länge efter-
sträfvad, och motverkar ännu på ett fruktansvärdt sätt
framgången af de upphöjda och goda afsigter, dem
hon velat verkliggöra. Hon borttog mästareprofvet
för en högst betydlig mängd handtverksidkare, hvil-
kas antal i rikets flesta städer redan bekymmersamt
tillvext och skall än mera hädanefter. tillvexa, under
det att hon bibehöll denna kontroll för andra, — vis-
serligen långt bättre ordnad och mera betryggande
mot underslef än under skrätvånget, men dubbelt
motbjudande för dem, åt hvilka profvet bibehölls,
bäde emedan detsamma icke drabbade lika ens id-
karne af ett och samma handtverk, och derföre a
Iden oftast mindre skicklige försörjningsarbetarens ri-
Ihet snart sagdt mäste blifva den egentlige handt-
Iverksmästarens förtryck.
I Om nu handtverkeriernas redan sistlidet är, genom
! deputerade frän rikets fleste städer, inför thronen gan-
ska mörkt, och, säsom jag tror, sanningsenligt ski:-
I drade förfall verkligen förefinnes, och redan länge fö-
-refannits, så vågar jag tryggt framhärda i min äsigt,
latt den nya näringslagstiftningen i sina Öfrergängs-
r!stadganden bordt och kucnat, utan fara att EE z:
s menti ät sin frisinnade anda, genom det en eh hr
- ingen törnärmande skydd, hvilket ligger uti e ge
oe aktigt prof att man grundligen kan och ——
r yrke, ät hvars utöfvande man sig egnar, lemna lit
rätt ät både den gamla och unga handtverksgenera-
tionen, hvilken sednare den värde reservanten emel-
ertid synes företrädesvis vilja ombulda. Just def
n! nyss antydda missförhällandet vederlägger jemväl hi
r Sundblads uppgift, som skulle jemnlikhet i medbor.
d gerliga rättigheter utmärka de nu gällande föreskrif
d ge g åstareprofven och jag kan icke hel
i- terna angående mästareprts tanför handtverks
tt ler för att döma af den opinion utan!?
msn