Tas,
,Och i följe af detta vigtiga uppdrag vågar jag nu
råga er, om ert hjerta redan träffat ett val?
Grefvinnan teg.
Roderich, hvars hjerta klappade med häftighet, spet-
sade öronen, under det han tänkte: Hvem skall hon väl!
vämna?, Han lyssnade icke utan förhoppning att få höra
sitt eget namn uttalas.
Under det att ministern lyssnande stödde hufvudet
smot tapeten råkade han att vidröra en hertigen tillhörig
regnkappa, som hängde der. Men hertigen var en väldig
snusare och olyckligtvis måtte vid kappans vidrörande!
några atomer snus hafva inträngt uti den aldrig snusande!
Roderiehs näsa, ty han kände genast behof af att nysa.
Man kan lätt föreställa sig den lyssnande ministerns
förlägenhet.
Hertigen okunnig om sin väns nöd fortsatte emedler-
tid samtalet med grefvinnan och frågade slutligen, om
hon, då hennes hjerta, som det tycktes ännu vore fritt
vilte tillåta honom att förmäla henne med en ädel och
aktningsvärd man, hvilken han genom gåfvan af hennes
hand önskade göra sig förbunden.
Grefvinnan var uti detta ögonblick uti ännu större
förlägenhet med sitt hjerta, än ministern med sin näsa.
Om jag till exempel, sade hertigen, skulle för Er hämna
min vän Roderichs namn.
Grefvinnans vackra ansigte betäcktes af en stark rod-
nad, men att svara var henne omöj igt.
Hvad! sade hertigen, Ni antager en dyster uppsyn,
Ni måtte väl ej hata honom?
Långt derifrån, svarade grefvinnan jag tvärtom hög-
aktar honom.
Kanhända som en syster sin bror, fortfor hertigen
skälmagtigt leende; Och om han nu kastade sig för edra
fötter — bad om er hand och jag förenade mina bönel
med hans . . :
Roderich lyssnade med hufvudet Jutadt emot tapeter
begärligt efter svaret, men O ve! i samma ögonhlick flög
en hel pris snus från den hertigliga kappan uti hans näsa
I Men nu kunde den ol;cklige omöjligt längre hålla sig
li synnerhet då han hörde grefvinnan yttra dessa ord
Jag vågar försäkra ers höghet att grefven aldrig tänkt pi
något sådant. -