BLANDADE ÄMNEN.
Nytt CURIOSUM I LITTERATUREN. En stor
el af publiken hade sistl. är säkert ett särskildt nöje
f att göra bekantskap med en poet af eget slag vid
amn N. P. Bäckman, vaktmästare i krigskollegium.
jenne skald som väl icke så noga följer de rythmi-
sa reglorna, men så mycket mer utmärker sig ge-
om sin originalitet, har för någon tid sedan äter
tgifvit ett poem kalladt: Jullen på verldshafvet;.
ler ett intet, men litet grand i hoppet. Inlemnad
risskrift till svenska akademien den 7 Okt. 1850.
Vi känna icke huruvida detta stycke kan för sina.
Ideles egna qvaliteter komma i frägan till nägot
is i akademien; men, då författaren yttrat sin ön-
an att få nägra ord derom i Aftonbladet, i ända-
äl att erhälla nägon afsättning på poemet, tro vi
t detta bäst befordras, så att en och annan gerna
r en munter afton kostar på sig en åtta skiVing,
enom att göra bekaniskap med några utdr,g ur ifrå-
Året 1844 är tillförne i enfald nämndt,
1848 och 49 har ock gjort sig kändt,
Och 48 ej med mätta.
Ett sidant larm jag ör der borta,
Ja bäde fjerran och, när;
Men hvad betyder allt det här,
När fikonträdet knoppas der,
Då finner man sommaren är när.
En tid hela Europa skaka,
Vänd om och se dig ej tillbaka,
Verldens stormar, verldens strid,
Gär allting väl så är det frid.
Är striden god är att gå fram,
Ty feghet bär sin egen skam;
Det har försports i alla tider,
Den går sist fram om orätt lider.
Verldens stormar, verldens gnyn,
Den som styr bor ofvan skyn
Och hans rådslag äro dolda,
Fastän ej af verlden tälda;
Men de vid rädet sittande,
De äro Herrar. alla — tre
Och lika stora i hvart fjät,
Allsmäktigaste Majestät,
Men hvad göra hercarne derinne,
De uppmjuka vill de härda sinne, i
De äker med Statsvagnen mycket härdt,
Att göra stilskap blifver svärt.
Si bägen den de herrar spänner
Är gjord med mycket vackra ränder,
Jag vet ej om med siden eller trå
Liknar den i det hvälfda — blå.
Med Norrmän är en annan sak,
Ty nu, i synnerhet under — tak,
De har vår hulda Konung der,
Och hela dess familj ör när,
Utom Hertig August hemma,
Ändock icke så att klema,
Men anses ännu säsom barn,
Residerar nu på Tullergarn.
Ack jag har så nära glömt,
Jag har om Hertig Oscar ärömt;,
Han är Svea och Nores Stor-Amiral,