med emot eget ingrepp; d. ä. äfven emot hvad personen sjelf kan hafva blifvit förmädd att lofva, ehuru stridande emot skapelsen. Det är nägot, som ingen ens sjelf fär afhända sig; och, om en afhändningsakt gifvits eller sker, får en sädan akt icke gälla. Här är, med ett ord, frågan om en oafytterlig rättighet, och menniskans största. Det är hufvudvilkoret för Guds saks framgång på jorden, att Konventionsiden icke i grunden får gälla; emedan det just utgjort det urgamla hedniska konstgreppet, att locka menniskor (individer eller hela menigheter) till viss löften, hvilkas obrottsliga uppfyllande inpräglats som heliga pligter i första rummet, utan att det förut var afgjordt, att det, som sälunda lofvades, öfverensstämde med skapelsens fordran, Guds högre vilja. Börjar du nu inse hela vidden af hvad jag sagt, så torde du förskräckt utropa: Hvad? så utan allt slags band, skola menniskorna falla i ett chaos af oregelbundenheter! — ingen trohet mera! — det allraförfärligaste virrvarr går att uppkomma! Du bedrar dig: menniskorna skola icke blifva utan band, fast utan Konventionens band; likasom utan Auktoritetsbojor. Man mäste en gäng lära sig skilja emellan orätt och rätt trohet. Den förra, som intet annat är, än ett segt fasthällande vid hvad ondt och förvändt som helst, så fort det engäng endast kommit å bane, detta slags trohet, d. v. s. denna egentliga otrohet emot det himmelskt rätta., den skall gå under; men de sednare, den rätta troheten, just härigenom få luft, tillväxa och blifva desto fastare beständande. Lifvet har sin egen regel, som skall göra sig gällande till de säkraste, bästa och i sanning starkaste band, så fort den allenast får. Det är just genom den sekelgamla myndighet, först och främst Auktoritetsoch sedan Konventions-begreppet i alla skepnader utöfvat, som lifvets sjelfregel hos menniskan, i så mänga och de vigtigaste ämnen ligger nere, vannäktig, slapp, förtvinad. Lät den hos hvar och en väckas och stadgas genom ren uppfostran; lät den sedan gälla utan konventionella hinder; och den skall. Begriper du mig, så skall du intet ögonblick kunna föreställa dig, att jag härmed vill lemna fritt spel åt nägra oriktiga infall, nycker, påfund, förflugenheter och läga passioner,, som kunna påkomma en menniska. Sådant tillhör ej charakterens verkliga bana hos någon: utgör ej personens egentliga lif. Attfordra nägot i den vägen, är icke ett rent kraf, utan ett förmätet eller falskt anspråk. Det må ej bestridas, att Almqvist här måhända lemnat allt för mycket rum åt den subjektiva uppfattningen af hvad som är öfverensstämmande med skapelsens mening eller icke; tydligt är dock, att hans räsonnemang går derpå ut, att visa, hurusom i samhällena en mängd godtyckliga, rent konventionella stadganden och äsigter blifvit sinpräglade såsom heliga pligter i första rummet, utan att de i och för sig äga någon positiv grund. Sådane konventionella former är det mensklighetens och samhällets både rättighet och pligt att revidera och upphäfva, derest de befinnas strida mot skapelsens fordran, Guds högre vilja; hvarmed ingalunda blifvit sagdt, såsom Tiden falskt framställer, att hvarje enskild samhällsmedlem har rätt att bryta öfverenskommelser, löften och aftal. Dettakan så mycket tydligare icke vara Almqvists mening, som han sjelf på ett annat ställe i samma arbete säger: Att väcka talet, öfverläggningen, diskussionen, om en för nödig ansedd formförbättring, har dock alltid ansetts tillåtligt och godt; och är helt annat än att uppmana till en befintlig lags öfvertridandep. Enhvar finner härigenom halten af de medel hr Palmblad nödgats tillgripa, för att försvara sitt påstående att Almqvist i sina skrifter förordat mened och förfalskning, med ett ord, predikat Satanismens lära. Hr Palmblad har ej skytt, att för vinnande af sitt ändamål begagna samma utväg, som han hos Almqvist fördömmer, nemligen en förfalskning, visserligen ej af reverser, men af tydliga ord. Lägger man härtill den goda portion gift., som liggeri hr P:s falska argumenter och hans uppenbart uppsåtliga bemödanden att lönnmörda ett skriftställare-anseende, som borde kunna skiljas ifrån författarens person, så har hr Palmblad ju sjelf moraliter begått en del af samma brott, hvarför han så mycket anklagat en annan! Vi hafva något vidlyftigare, än vi ämnat, upptagit denna fråga, emedan Tiden härpå lagt synnerlig vigt och ansett hela tvisten bero, på detta svar. Det har då icke heller kunnat vara ur vägen att blotta halten af de personers moralitet, hvilka uppträdt såsom förfäktare af den allmänna moralen, som genom A. blifvit kränkt. Enhvar torde inse, att Aftonbladet icke härigenom uppträder såsom försvarare af Almqvists hela skriftställeri. Vi hafva icke ens läst alla hans arbeten. Att vi nu bemött några af de argaste anfallen emot Almqvist såsom författare har sin grund deri, att vi anse rättvisan fordra, att man ej påbördar en författare — han må vara hvem som helst — åsigter och afsigter, som han aldrig haft. Det är äfven en skyldighet emot oss sjelfva och emot hela den publik, som en gång med enthusiasm omfattat Almqvists skriftställeri, at! icke tillåta lumpna delatörer att för sina ändamål tillvita denna publik, att dess enthusiasm varit egnad åt det oädla, låga och sataniskav. Om absurditeter och slipprigheter icke saknas på spridda ställen i Almqvists skrifter, hvilket utan tvifvel måste medgifvas, så blifver derföre deras handlingssätt icke mindre lågt, som, just då en allmän sensation och fasa är väckt af de brott, till hvilka den fallne författaren tyvärr synes saker, icke draga i betänkande att, midt under sitt fördömelsearbete, sjelfva moraliter begå en del af samma brott. Ljusne-elfs-saken. Dä de tvistiga förhållandena med flottningen i Ljusne elf varit föremål för insända artiklar i denna tidning och sättet för tvisternas afgörande kan vara af allmännare interesse än vanligen dylika frägor om mindre vattendrag, införe vi här den resolution, som konungens befallningshafvande i Gefleborgs län afgif. vit, sedan undersökning ä stället hällits och dervid fri flottning yrkades af fullmäktige från Herjeädalens. Hogdahls, Ljusdahls, Jerfsö, Undersviks, Loos och Ofvanäkers samt med inskränkning medgafs af om buden frän Färila, Arbrå, Segersta, Hanebo och Sö. derala socknar; hvaremot den bestreds af ombuden