med emot eget ingrepp; d. ä. äfven emot hvad per-
sonen sjelf kan hafva blifvit förmädd att lofva, ehuru
stridande emot skapelsen. Det är nägot, som ingen
ens sjelf fär afhända sig; och, om en afhändnings-
akt gifvits eller sker, får en sädan akt icke gälla.
Här är, med ett ord, frågan om en oafytterlig rättig-
het, och menniskans största. Det är hufvudvilkoret
för Guds saks framgång på jorden, att Konventions-
iden icke i grunden får gälla; emedan det just ut-
gjort det urgamla hedniska konstgreppet, att locka
menniskor (individer eller hela menigheter) till viss
löften, hvilkas obrottsliga uppfyllande inpräglats
som heliga pligter i första rummet, utan att det förut
var afgjordt, att det, som sälunda lofvades, öfverens-
stämde med skapelsens fordran, Guds högre vilja.
Börjar du nu inse hela vidden af hvad jag sagt,
så torde du förskräckt utropa: Hvad? så utan allt
slags band, skola menniskorna falla i ett chaos af
oregelbundenheter! — ingen trohet mera! — det
allraförfärligaste virrvarr går att uppkomma!
Du bedrar dig: menniskorna skola icke blifva utan
band, fast utan Konventionens band; likasom utan
Auktoritetsbojor. Man mäste en gäng lära sig skilja
emellan orätt och rätt trohet. Den förra, som intet
annat är, än ett segt fasthällande vid hvad ondt och
förvändt som helst, så fort det engäng endast kom-
mit å bane, detta slags trohet, d. v. s. denna egent-
liga otrohet emot det himmelskt rätta., den skall
gå under; men de sednare, den rätta troheten, just
härigenom få luft, tillväxa och blifva desto fastare
beständande.
Lifvet har sin egen regel, som skall göra sig gäl-
lande till de säkraste, bästa och i sanning starkaste
band, så fort den allenast får. Det är just genom
den sekelgamla myndighet, först och främst Auktori-
tets- och sedan Konventions-begreppet i alla skepna-
der utöfvat, som lifvets sjelfregel hos menniskan, i
så mänga och de vigtigaste ämnen ligger nere, van-
näktig, slapp, förtvinad. Lät den hos hvar och en
väckas och stadgas genom ren uppfostran; lät den
sedan gälla utan konventionella hinder; och den skall.
Begriper du mig, så skall du intet ögonblick kunna
föreställa dig, att jag härmed vill lemna fritt spel åt
nägra oriktiga infall, nycker, påfund, förflugenheter
och läga passioner,, som kunna påkomma en men-
niska. Sådant tillhör ej charakterens verkliga bana
hos någon: utgör ej personens egentliga lif. Attfor-
dra nägot i den vägen, är icke ett rent kraf, utan
ett förmätet eller falskt anspråk.
Det må ej bestridas, att Almqvist här må-
hända lemnat allt för mycket rum åt den
subjektiva uppfattningen af hvad som är öf-
verensstämmande med skapelsens mening el-
ler icke; tydligt är dock, att hans räson-
nemang går derpå ut, att visa, hurusom i sam-
hällena en mängd godtyckliga, rent konven-
tionella stadganden och äsigter blifvit sinpräg-
lade såsom heliga pligter i första rummet, utan
att de i och för sig äga någon positiv grund.
Sådane konventionella former är det mensk-
lighetens och samhällets både rättighet och pligt
att revidera och upphäfva, derest de befinnas
strida mot skapelsens fordran, Guds högre
vilja; hvarmed ingalunda blifvit sagdt, såsom
Tiden falskt framställer, att hvarje enskild
samhällsmedlem har rätt att bryta öfverens-
kommelser, löften och aftal. Dettakan så mycket
tydligare icke vara Almqvists mening, som han
sjelf på ett annat ställe i samma arbete sä-
ger: Att väcka talet, öfverläggningen, dis-
kussionen, om en för nödig ansedd formför-
bättring, har dock alltid ansetts tillåtligt och
godt; och är helt annat än att uppmana till
en befintlig lags öfvertridandep.
Enhvar finner härigenom halten af de me-
del hr Palmblad nödgats tillgripa, för att för-
svara sitt påstående att Almqvist i sina skrif-
ter förordat mened och förfalskning, med
ett ord, predikat Satanismens lära. Hr
Palmblad har ej skytt, att för vinnande af sitt
ändamål begagna samma utväg, som han hos
Almqvist fördömmer, nemligen en förfalsk-
ning, visserligen ej af reverser, men af tyd-
liga ord. Lägger man härtill den goda por-
tion gift., som liggeri hr P:s falska argumen-
ter och hans uppenbart uppsåtliga bemödan-
den att lönnmörda ett skriftställare-anseende,
som borde kunna skiljas ifrån författarens
person, så har hr Palmblad ju sjelf moraliter
begått en del af samma brott, hvarför han så
mycket anklagat en annan!
Vi hafva något vidlyftigare, än vi ämnat,
upptagit denna fråga, emedan Tiden härpå lagt
synnerlig vigt och ansett hela tvisten bero,
på detta svar. Det har då icke heller kunnat
vara ur vägen att blotta halten af de perso-
ners moralitet, hvilka uppträdt såsom förfäktare
af den allmänna moralen, som genom A. blif-
vit kränkt. Enhvar torde inse, att Aftonbladet
icke härigenom uppträder såsom försvarare af
Almqvists hela skriftställeri. Vi hafva icke
ens läst alla hans arbeten. Att vi nu bemött
några af de argaste anfallen emot Almqvist
såsom författare har sin grund deri, att vi
anse rättvisan fordra, att man ej påbördar en
författare — han må vara hvem som helst —
åsigter och afsigter, som han aldrig haft. Det
är äfven en skyldighet emot oss sjelfva och
emot hela den publik, som en gång med en-
thusiasm omfattat Almqvists skriftställeri, at!
icke tillåta lumpna delatörer att för sina ända-
mål tillvita denna publik, att dess enthusiasm
varit egnad åt det oädla, låga och sataniskav.
Om absurditeter och slipprigheter icke saknas
på spridda ställen i Almqvists skrifter, hvilket
utan tvifvel måste medgifvas, så blifver der-
före deras handlingssätt icke mindre lågt,
som, just då en allmän sensation och fasa är
väckt af de brott, till hvilka den fallne för-
fattaren tyvärr synes saker, icke draga i be-
tänkande att, midt under sitt fördömelsearbete,
sjelfva moraliter begå en del af samma brott.
Ljusne-elfs-saken.
Dä de tvistiga förhållandena med flottningen i
Ljusne elf varit föremål för insända artiklar i denna
tidning och sättet för tvisternas afgörande kan vara
af allmännare interesse än vanligen dylika frägor om
mindre vattendrag, införe vi här den resolution, som
konungens befallningshafvande i Gefleborgs län afgif.
vit, sedan undersökning ä stället hällits och dervid
fri flottning yrkades af fullmäktige från Herjeädalens.
Hogdahls, Ljusdahls, Jerfsö, Undersviks, Loos och
Ofvanäkers samt med inskränkning medgafs af om
buden frän Färila, Arbrå, Segersta, Hanebo och Sö.
derala socknar; hvaremot den bestreds af ombuden