Wilhelmima fann scenen så wnderhållande, att hon
satte sig, för: att i maklighet kunna betrakta den.
Roderich slog sig ned bredvid henne.
Dessa menniskor äro så fattiga, så fattiga, och likväl
äro de lyckliga, sade eller rättare hviskade Wilhelmine
efter en paus, i det hon blickade på Roderich med tår-
fyllda ögon.
Ja, visserligen äro de lyckliga. Ni vet, dyra gref.
vinna, åtministone genom böcker, att lyckan icke beroi
af rang eller rikedomar, utan endast är att söka i förnöj-
samma hjertan.
rAck., suckade grefvinnan, jag ville så gerna nöja
mig med litet — ja, jag skulle utan saknad kunna vara
så fattig som dessa menniskor — om! jag blott som de
hade far, mor, bror, syster. — Ack, jag är så cnsam och
öfvergifven! Den, som har nära anhöriga, måste lefva
ett vida gläidjefullare lif; men jag har ända ifrån vaggan
varit fader- och moderlös.n
pLikasom jag,, tillade Roderich svårmodigt, i det han
tänkte på sin gode, olycklige far och på sin faster.
Nu uppsttod ett förtroligt samtal, Roderich klagade
öfver den gläidjetomhet och enslighet, hvaruti han fram.
lefvat sin barndom; öfver sin fars tidiga död. O, ox
min far ännu lefde! Med glädje skulle jag för honon
gå och begära allmosor.
Sedan omtalade han med tacksam rörelse huru goc
hans faster varit emot honom.
Och jag, jag, snyftade Wilhelmina, hvad glädje ha
väl jag haft af lifvet? Äfven jag kände icke min mor
hade hvarkem bror, syster eller faster; ni har åtminston
haft en far, ssom för er var far i ordes rätta bemärkelse
men jag? .. .
Snyftningsar betogo henne målet.
Dessa ömisesidiga berättelser försatte dem uti det dju-
paste vemod. Aldrig tillferene hade de så förtroligt sam.
språkat med hvarandra; det låg derföre ingenting besyn.
nerligt deruti, att Roderich, midt under detta ömsesidig
meddelande f deras känslor, fattade Wilhelminas han
och, hänförd af känslan af sin egen och hennes olycklig
ställning, utvpade:
xO, om jg vore er broder!s