Wilhelmima fann scenen så wnderhållande, att hon satte sig, för: att i maklighet kunna betrakta den. Roderich slog sig ned bredvid henne. Dessa menniskor äro så fattiga, så fattiga, och likväl äro de lyckliga, sade eller rättare hviskade Wilhelmine efter en paus, i det hon blickade på Roderich med tårfyllda ögon. Ja, visserligen äro de lyckliga. Ni vet, dyra gref. vinna, åtministone genom böcker, att lyckan icke beroi af rang eller rikedomar, utan endast är att söka i förnöjsamma hjertan. rAck., suckade grefvinnan, jag ville så gerna nöja mig med litet — ja, jag skulle utan saknad kunna vara så fattig som dessa menniskor — om! jag blott som de hade far, mor, bror, syster. — Ack, jag är så cnsam och öfvergifven! Den, som har nära anhöriga, måste lefva ett vida gläidjefullare lif; men jag har ända ifrån vaggan varit faderoch moderlös.n pLikasom jag,, tillade Roderich svårmodigt, i det han tänkte på sin gode, olycklige far och på sin faster. Nu uppsttod ett förtroligt samtal, Roderich klagade öfver den gläidjetomhet och enslighet, hvaruti han fram. lefvat sin barndom; öfver sin fars tidiga död. O, ox min far ännu lefde! Med glädje skulle jag för honon gå och begära allmosor. Sedan omtalade han med tacksam rörelse huru goc hans faster varit emot honom. Och jag, jag, snyftade Wilhelmina, hvad glädje ha väl jag haft af lifvet? Äfven jag kände icke min mor hade hvarkem bror, syster eller faster; ni har åtminston haft en far, ssom för er var far i ordes rätta bemärkelse men jag? .. . Snyftningsar betogo henne målet. Dessa ömisesidiga berättelser försatte dem uti det djupaste vemod. Aldrig tillferene hade de så förtroligt sam. språkat med hvarandra; det låg derföre ingenting besyn. nerligt deruti, att Roderich, midt under detta ömsesidig meddelande f deras känslor, fattade Wilhelminas han och, hänförd af känslan af sin egen och hennes olycklig ställning, utvpade: xO, om jg vore er broder!s