sina handlingars rättmätighet eller orättmätighet.
Den orätta troheten skall undanrödjas, men troheten
mot det himmelskt rätta skal blifva desto fastare; ty
icke får memniskan lemna fritt lopp ät oriktiga infall,
nYcker, förflugenheter, påfund, läga passioner.n
Detta styycke är i sanning mustigt och det
är ej att um Ira på, om en och annan skulle
häpna dervrid. Men hvad säger läsaren, då
han fär vetta, att det sålunda, enligt uppgift,
aftryckta eller citerade stycket icke finnes i
Almqvists skrifter?! Ehuru vi visserligen flera
gånger erfarit prof på hr Palmblads förmåga
att uppgöra citationer på fri hand, så lärer
detta likväl utgöra hans mästerskap i denna
väg. Förhållandet är nemligen, att den lärde
professorn här gjort ihop en trosbekännelse,
af några dels lösryckta och stympade, dels
rent af vanställda perioder uti Almqvists sed-
naste arbete, hvilken helt och hållet vrängda
sammansättning han citerar såsom vore den
Almqvists egna ord. För att gifva all-
mänheten ett tydligt begrepp om det mosaik-
arbete hr P?almblad här tillverkat, vilja vi, så
mycket utryymmet medgifver, ordagrannt ci-
tera de ställllen hos Almqvist, af hvilka Tiden
gjort ofvan : meddelade sammandrag, då van-
ställningen :skall, vid den ringaste jemförelse,
falla enhvar i ögonen.
Almqvist yttrar i sin afhandling om Euro-
eiska missnöjets grunder, Törnrosens Bok,
mperial-upplagan, 3:e del. sid. 16—17:
Menniskan har en viss oafytterlig rättighet, den, att
få lefva efter skapelsens mening. Detta betyder, att
hvar och en skall få framgå i sin sanna charakters
verkliga bana..
Jag nämndee oafytterlig rättighet. Du vet, att den
europeiska bilddningen ätminstone hunnit sä vida, att
den (nästan ö5fverallt — d. v. s. Ryssland undanta-
get: Turkiet Ihör icke till hela denna bildnings-cykel)
erkänner en sisådan rättighets tillvaro. Ingen får, till
exempel, undder hvad vilkor som helst, vara eller blifva
slaf: menniskzans eget begifvande härtill gör icke en
gäng nog (maan får icke sälja sig till slaf, ej bort-
skänka sig tilll slaf); med ett ord, det får rakt icke
ske. Den personliga friheten, säsom sädan, är hvad
derföre kallas oafytterlig; och detstora i denna tanke
bestär i skyddet, som personen har äfven emot möjli-
gen inträffande eget ingrepp.
Dä en menniska, dels af okunnighet om en ifrä-
gavarande saks rätta beskaffenhet, dels af lock, trug
eller hot, dels af fattigdom, ofta kan förmäs att gå
in på mängahanda, bland annat sådant, som länder
till undergräfrande af Guds i den menniskan sjelf
nedlagda syfte, så har man, beträffande den yttre
personliga frilheten (den enda, som man i samhället
äbhnu benämneer personlig frihet), kommit derhän, att
finna densamnma icke en gäng till följe af eget bifall
kunna afyttraas, lemnas eller bortgifvas. Jemt så
längt, som hitit, har christendomens arbete hunnit.
Nu är sakeren, att det får icke stanna vid blott den
yttre personligga friheten. Europa kräfver, att flera
rättigheter, änn denna, skola erkännas för oafytterliga.
Det gifves ämnnen, till förfång för hvilka ingen be-
fallning får ättlydas, och ej en gäng öfverenskommel-
ser uppgöras; eller, om de blifvit uppgjorda, icke alls
få anses bindande. En konvention kan på mänga-
handa sätt hafva tillkommit: af tväng, eller fritt:
blindt, eller med nägon kännedom om ämnet. Till-
Kkomstsätten kunna vara högst olika; men i det äro
alla öfverenskommelser, konventioner, kontrakter lika,
att de under istet vilkor och för ingen orsak få förvrida
Guds eget verk.
Med andra ord; Konventionen är icke det högsta
i verlden, liks litet som befallningen frän någon yttre
myndighet. Pet med tillvarelsens mening i hvarje
sak öfverensstmmande är det högsta.
Till exempd: ingen öfverenskommelse, gjord af
hvem som hådst och tillkommen under hvad form,
som ens kan wpptänkas, får tvinga en menniska att
söka göra 2 gånger 2 till 5). Och det är icke hä-
danefter millioner menniskor, som skola torteras, sön-
dervridas och gä förlorade på ett sä nedrigt försök
som detta, utan det är i stället konventions- (likasom
auktoritets-) begreppet, som mäste brista sönder, icke
i de mindre frägorna, men så fort dess uppfyllande
skulle medföra hinder för det, som utgör den sanna
meningen med hvarje Guds verk i skapelsen.
Just häruti ligger den europeiska revolutionens kärn-
punkt. Det äm icke blott emot den imperativa (auk-
toritets-iden), utan äfven emot det konventionella
såsom grund, fförsta rättesnöre och utgångspunkt för
bestämmandet af våra handlingar, som tänkesättet har
rest sig. Och emedan den europeiska anden gär i
spetsen, för allla folks på jorden, sä är detta hela
mMensklighetens; kärnfräga, så pass längt som sakerna
hittills på jorden hunnit. Det är ett urgammalt hed-
niskt grundbegrepp, utsträckande sig i oräkneliga gre-
nar genom billningens former, och ännu till en stor
del qvarbehällt hos dem, som heta kristna; men
hvilket mäste ort. Deremot är den rätta personliga
frihetens väckade och skyddaude en af christendo-
mens grundtarar. För nägon afskild (ifrån verl-
den, säsom d:t heter på det asketiska språket), här
och der, har tt väl ock alltid utförts negativt och
asketiskt, sälurda, att denna person dragitsig undan,
eller genom resignation bibehaällit sitt verkliga inre,
likasom inläst i ett skrin, under det han i xttre måtto
burit hvilken masque som helst nöden och tvånget
påsatt honom. Men detta christna begrepps utförande
i sjelfva samhäkllena äfven till det yttre, och deras
rättande omsideer efter den menskliga inre frihetens
kraf, är ett artbete för det gående seklet och för mänga
kommande. Kionventions-ideen (såsom primitiv utgångs-
punkt för lydnad) skall utplånas, lika väl som Auk-
toritets-ideen.
Du frägar mig undrande : Konventions-ideen? hvad
verldsomfattande bger i detta lilla ord?
Jag nyttjade ett ord, som kanske lät obetydligt.
Jag har dermed talat om en hel, en omätlig serie af
samhörande ämnen: begreppet af öfverenskommelse,
aflockade förpligtelser, löften, eder, dokumenter ...
det gifna ordet . . namnet . . det ingängna, det be-
seglade, det ceremonihelgade, det privilegierade, det
utfästade: det, som bör ske, icke till följe af en saks
sanna beskaftemhet, utan till följe af nägot aftaladt.
Detta allt, som för mindre fall eller till afgörande
emellan likgiltiiga ämnen skall bibehålla sin kraft,
fär icke vara ddet afgörande rättesnöret i grunden, på
djupet eller i fiförsta hand; emedan öfverallt, der en
öfverenskommeklse, en konvention, antingen aftvingad,
eller fri, men ingången af okunnighet, skulle för.
pligta till någonting stridande emot meningen i Gud:
skåpelse, denna då skulle lida och hemmas, deres
Konventions-ideen förblifver det i främsta -rumme
styrande. Derföre förbjuder också Christus Eden,
(ehuru man i den hittills varande christenheten fästa:
föga eller ingen uppmärksamhet vid hans lära i denna
del); och i Augsburgiska Bekännelsen läser man:
Votum non tollit etc.
Så skyddas den inre personliga friheten till och
) Du ler ät exemplet; men jag skall framdeles visa
dig fall i de gängse samhällsinstitutionerna, som gå
ut på, att de under dem liggande menniskorna
eAElala cAla dena henaea nännat I att Alan Ila ha.