sina handlingars rättmätighet eller orättmätighet. Den orätta troheten skall undanrödjas, men troheten mot det himmelskt rätta skal blifva desto fastare; ty icke får memniskan lemna fritt lopp ät oriktiga infall, nYcker, förflugenheter, påfund, läga passioner.n Detta styycke är i sanning mustigt och det är ej att um Ira på, om en och annan skulle häpna dervrid. Men hvad säger läsaren, då han fär vetta, att det sålunda, enligt uppgift, aftryckta eller citerade stycket icke finnes i Almqvists skrifter?! Ehuru vi visserligen flera gånger erfarit prof på hr Palmblads förmåga att uppgöra citationer på fri hand, så lärer detta likväl utgöra hans mästerskap i denna väg. Förhållandet är nemligen, att den lärde professorn här gjort ihop en trosbekännelse, af några dels lösryckta och stympade, dels rent af vanställda perioder uti Almqvists sednaste arbete, hvilken helt och hållet vrängda sammansättning han citerar såsom vore den Almqvists egna ord. För att gifva allmänheten ett tydligt begrepp om det mosaikarbete hr P?almblad här tillverkat, vilja vi, så mycket utryymmet medgifver, ordagrannt citera de ställllen hos Almqvist, af hvilka Tiden gjort ofvan : meddelade sammandrag, då vanställningen :skall, vid den ringaste jemförelse, falla enhvar i ögonen. Almqvist yttrar i sin afhandling om Euroeiska missnöjets grunder, Törnrosens Bok, mperial-upplagan, 3:e del. sid. 16—17: Menniskan har en viss oafytterlig rättighet, den, att få lefva efter skapelsens mening. Detta betyder, att hvar och en skall få framgå i sin sanna charakters verkliga bana.. Jag nämndee oafytterlig rättighet. Du vet, att den europeiska bilddningen ätminstone hunnit sä vida, att den (nästan ö5fverallt — d. v. s. Ryssland undantaget: Turkiet Ihör icke till hela denna bildnings-cykel) erkänner en sisådan rättighets tillvaro. Ingen får, till exempel, undder hvad vilkor som helst, vara eller blifva slaf: menniskzans eget begifvande härtill gör icke en gäng nog (maan får icke sälja sig till slaf, ej bortskänka sig tilll slaf); med ett ord, det får rakt icke ske. Den personliga friheten, säsom sädan, är hvad derföre kallas oafytterlig; och detstora i denna tanke bestär i skyddet, som personen har äfven emot möjligen inträffande eget ingrepp. Dä en menniska, dels af okunnighet om en ifrägavarande saks rätta beskaffenhet, dels af lock, trug eller hot, dels af fattigdom, ofta kan förmäs att gå in på mängahanda, bland annat sådant, som länder till undergräfrande af Guds i den menniskan sjelf nedlagda syfte, så har man, beträffande den yttre personliga frilheten (den enda, som man i samhället äbhnu benämneer personlig frihet), kommit derhän, att finna densamnma icke en gäng till följe af eget bifall kunna afyttraas, lemnas eller bortgifvas. Jemt så längt, som hitit, har christendomens arbete hunnit. Nu är sakeren, att det får icke stanna vid blott den yttre personligga friheten. Europa kräfver, att flera rättigheter, änn denna, skola erkännas för oafytterliga. Det gifves ämnnen, till förfång för hvilka ingen befallning får ättlydas, och ej en gäng öfverenskommelser uppgöras; eller, om de blifvit uppgjorda, icke alls få anses bindande. En konvention kan på mängahanda sätt hafva tillkommit: af tväng, eller fritt: blindt, eller med nägon kännedom om ämnet. TillKkomstsätten kunna vara högst olika; men i det äro alla öfverenskommelser, konventioner, kontrakter lika, att de under istet vilkor och för ingen orsak få förvrida Guds eget verk. Med andra ord; Konventionen är icke det högsta i verlden, liks litet som befallningen frän någon yttre myndighet. Pet med tillvarelsens mening i hvarje sak öfverensstmmande är det högsta. Till exempd: ingen öfverenskommelse, gjord af hvem som hådst och tillkommen under hvad form, som ens kan wpptänkas, får tvinga en menniska att söka göra 2 gånger 2 till 5). Och det är icke hädanefter millioner menniskor, som skola torteras, söndervridas och gä förlorade på ett sä nedrigt försök som detta, utan det är i stället konventions(likasom auktoritets-) begreppet, som mäste brista sönder, icke i de mindre frägorna, men så fort dess uppfyllande skulle medföra hinder för det, som utgör den sanna meningen med hvarje Guds verk i skapelsen. Just häruti ligger den europeiska revolutionens kärnpunkt. Det äm icke blott emot den imperativa (auktoritets-iden), utan äfven emot det konventionella såsom grund, fförsta rättesnöre och utgångspunkt för bestämmandet af våra handlingar, som tänkesättet har rest sig. Och emedan den europeiska anden gär i spetsen, för allla folks på jorden, sä är detta hela mMensklighetens; kärnfräga, så pass längt som sakerna hittills på jorden hunnit. Det är ett urgammalt hedniskt grundbegrepp, utsträckande sig i oräkneliga grenar genom billningens former, och ännu till en stor del qvarbehällt hos dem, som heta kristna; men hvilket mäste ort. Deremot är den rätta personliga frihetens väckade och skyddaude en af christendomens grundtarar. För nägon afskild (ifrån verlden, säsom d:t heter på det asketiska språket), här och der, har tt väl ock alltid utförts negativt och asketiskt, sälurda, att denna person dragitsig undan, eller genom resignation bibehaällit sitt verkliga inre, likasom inläst i ett skrin, under det han i xttre måtto burit hvilken masque som helst nöden och tvånget påsatt honom. Men detta christna begrepps utförande i sjelfva samhäkllena äfven till det yttre, och deras rättande omsideer efter den menskliga inre frihetens kraf, är ett artbete för det gående seklet och för mänga kommande. Kionventions-ideen (såsom primitiv utgångspunkt för lydnad) skall utplånas, lika väl som Auktoritets-ideen. Du frägar mig undrande : Konventions-ideen? hvad verldsomfattande bger i detta lilla ord? Jag nyttjade ett ord, som kanske lät obetydligt. Jag har dermed talat om en hel, en omätlig serie af samhörande ämnen: begreppet af öfverenskommelse, aflockade förpligtelser, löften, eder, dokumenter ... det gifna ordet . . namnet . . det ingängna, det beseglade, det ceremonihelgade, det privilegierade, det utfästade: det, som bör ske, icke till följe af en saks sanna beskaftemhet, utan till följe af nägot aftaladt. Detta allt, som för mindre fall eller till afgörande emellan likgiltiiga ämnen skall bibehålla sin kraft, fär icke vara ddet afgörande rättesnöret i grunden, på djupet eller i fiförsta hand; emedan öfverallt, der en öfverenskommeklse, en konvention, antingen aftvingad, eller fri, men ingången af okunnighet, skulle för. pligta till någonting stridande emot meningen i Gud: skåpelse, denna då skulle lida och hemmas, deres Konventions-ideen förblifver det i främsta -rumme styrande. Derföre förbjuder också Christus Eden, (ehuru man i den hittills varande christenheten fästa: föga eller ingen uppmärksamhet vid hans lära i denna del); och i Augsburgiska Bekännelsen läser man: Votum non tollit etc. Så skyddas den inre personliga friheten till och ) Du ler ät exemplet; men jag skall framdeles visa dig fall i de gängse samhällsinstitutionerna, som gå ut på, att de under dem liggande menniskorna eAElala cAla dena henaea nännat I att Alan Ila ha.