denna paragraf ,antingen stod 1 rak motsats
till allt hvad de på riksdagen yrkat om en
reduktion, eller ock var onödig, eftersom in-
gen kronans undersåte skäligen kunde beröf-
vas sina beneficier, om han väl tjent och gjort
sig deraf meriterad — och i båda fallen tyckte
de att den borde uteslutas. I detta påstående
förblefvo deså obeveklige, att de försäkrade.
att, hellre än att underskrifva sådant ville de
samtiigen resa sin väg ifrån riksdagen. Drott-
ningen måste gifva vika och paragrafen blef
utesluten.
Ett förfärligt buller uppstod härafi det ade-
liga lägret, som ännu mera ökades, då den at
de ofrälse stånden affattade protest, hvilken
Terserus, på sätt nyss är nämndt, genomdref
i presteståndet, ingafs till drottningen.
Då denna protest kastar ett klart ljus öfver
landets olyckliga belägenhet bakom den yttre
storheten, är det skäl, att höra vår förf:s fram-
ställning af densamma:
Först beklaga sig de ofrälse ständen, att rikets
skatte- och kronogods till särskilda herrars nytta äro
kronan afhände samt att af de mänga eröfrade pro-
vinserna K. M. endast har nåmnet och titeln, men
nägra få enskilda sjelfva landets egendom och inkomst,
sliksom om vi för dem och ej för) fäderneslandets bästa
stridt och fäktat hafvas. Häraf har kommit att K.
M. och kronan, i stället för sina errliga och vissa in-
gälder, dem allmogen gerna ålägger, nu blifvit re-
mitterad till en hop ovisse och nyuppfunne pälagor,
som hos allmogen misshaglige äro och sig icke prac-
ticera låta utan de nedrige ständens utarmande och
den fattiges undergång. Beklagligt är äfven, attsä-
dana extraordinarie hjelper, som för något serdeles
tillfälle äro beviljade, på detta sätt icke allenast blifva
beständige, utan ock att andra deraf taga en del, som
de sig tillegna och således göra skattebördan för de
öfriga så mycket svärare. Derefter upprepas en mägd
olägenkKeter, som af en slik abalienation mäste föran-
ledas och visas, huru den icke allenast strider emot
rikets lagar, utan äfven emot de förordningar Gud
sjelf i gamla testamentet för sitt folk stadgat. Med
anledning af allt detta, se sig rikets ständer af pre-
sterskapet, borgerskapet och allmogen orsakade un-
lerdänligen påminna K. M. om nödvändigheten att
ill kronan äterindraga alla föryttrade gods och rän-
tor. Och säsom vi härmed intet annat söka, än att
E. K. M. och Sveriges rike må väl gä, så bedje vi,
satt E. M. täcktes denna vär påminnelse nädeligen
suptaga och icke tilläta, att någon den säledes måtte
suttyda, som ville vi oss företaga E. K. M. något
föreskrifva och i sin Kongl. myndighet gripa, hvil-
sket Gud skall oss bevara ifrän, besinnandes, att E.
oK. M:s tillbörliga makt och myndighet är vår frihets-1i
- mm mm NA
AJA AR HJO
åh mm SA KM AA AA f— VV
—0r 58 ss ORM
—
stolpe och att de således tillhopa hänga, ätt de tillika l
panten måste stå eller falla. Icke heller att vi miss-)f
,sunne, att de män, som genom verkliga tjenster detlp
,hafva förskyllat, många tillbörligen vedergällas. Sä-lA
som ock vi icke tänka, att de, som med sina pen-li
ningar kronan undsatt hafva och gods derföre be-Ib
kommit, skola dem utan vedergällning quitte gänga, F
utan endast underdänligen söka och intendera, att
E. K. M. om sin och riksens rätt så väl som om
landsens bästa styrelse och regering kan pämint och
satt hvart och ett ständ uti sin tillbörliga frihet er-
.hällen, fredad och frälsad blifva,. De begära sä-
ledes: att intet gods evärdeligen bortsäljes eller bort-
gifves, utan till värdiga och meriterade män förlänas;
att, om nöd på penningar ändtligen sä tordrar, kro-
nans gods och räntor blott må till inländskan förpan-
tas, hvarvid skattebonden hafve företrädesrätt till
panträttigheten på sin gärd; att räfsteting i hvarje
lagsaga ärligen må hällas; att intet ständ må sig al-
lena riksens tjenster tillegna; att alla utan ätskillnad
må njuta lika fördel för lag och rätt; att privata fän-
gelser och torturer på det strängaste förbjudas; att
frälsebönder liksom andra må herredagspenningar be-
tala och att ständerna med fri röst utan hotoeh und-
sägelse mä på riksdagar få tala om riksens nöd och
rätt.
Både rådet och adeln upphöjde mot denna
skrifvelse förfärliga rop och rikskansleren för-
klarade: ;om K. M. icke detta radicitus re-
medierar, skall man här finna en sedition, så-
som hos Torstenssons armå, hvilken aldrig
kunnat stillas om icke Seckendorff gått under
klingan.,
Christina återhöll dock adeln ifrån alla kraft-
yttringar på samma gång hon afböjde de ofräse
ståndens fordringar på reduktion. Utan tvif-
vel förutsåg hon att en brytning mellan sam-
hällsklasserna förestod, men hon ville åtmin-
stone förekomma den så länge hon regerade,
utan afseende på om frågans uppskjutande
skulle göra dess lösning allt mer svår och ge-
nomgripande. Bönderna klagade och yttrade:
Vi veta att i andra länder är allmogen träl
och befara att det äfven skall öfvergå oss,
änskönt vi äro födde fria. Sjelfva rikskans-
leren och några moderatare ledamöter af adeln
erkände att det pecceras uti alla stånd der-l
emot, att man icke låter bonden hafva sinl
tillbörliga frihet; riksdrotset Pehr Brahe ville
deremot icke höra talas om något sådant, utan
påstod att prest, borgare och bonde sitta nu
i Guds kålgård, undantagandes hvad mödan
dem tränga kan i denna oförmodeliga dyra
årstiden.. För öfrigt försvarade han, då all-
mogens klagan öfver misshandlingar af sina
adeliga herrar förekom i rådet, dessas rätt att
med pryglande afstraffa sina bönder. Drott-
ningen upptog detta illa och yttrade: Här är
Jag och rätt i landet; dertill är den fattige
så väl som den rike berättigad. Bönderna
äro ock ett fritt folk, ingenui, subditi regni
voch hafva votum i riket. Riksdrotset sva-
rade: ,Vi äro alle subditi regni; bönderna äro
omediate subditi, men vi immediate.n
Med allt detta var den vigtiga frågan, den
tidens stora reformfråga, oafgjord. De ofrälse
stånden begåfvo sig hem med oförrättadt ären-
de, och missnöjet spridde sig allt djupare bland
folket. Misströstan att vinna något på laglig
väg framkallade ganska många planer på vålds-
åtgärder, hvilka endast tillbakahöllos genom
Christinas yppade föresats, att nedlägga re-
geringen, och det deraf väckta hopp om ut-
sigt till bättre tider under hennes efterträdare.
En framställning om dessa tidsförhållanden
har, utom sitt speciella historiska intresse, äfven
ett annat intresse och är lärorik derutinnan, att
denna tid äger så många jemförelsepunkter med
T våra närvarande politiska förhållanden. Adelns
envisa motstånd emot de billiga anspråken på
indragning af de egendomar, de fullkomligt
olagligt, i uttrycklig strid mot 1634 ärs rege-
ringsform, innehade, medförde den våldsam-
I ma reduktionen under Carl XI. Så framkal-
lar ofta obillighet och våldsamhetå ena sidan
Jobillighet och våld å den andra; så föder det
Trevolutionära motståndet mot tidsnödvändiga
reformer å ena sidan den revolutionära om-
störtningen å den andra. Detta är en, så att
säga, historisk naturlag, som uppenbarat sina
. verkningar i alla tider och i alla menskliga
samhällen. Det vore häraf mycket att lära
för dem som vilja lära-något af historien.
ål Vi sluta vår anmälan af hr Lovens akade-
I
6
-
c
r
!
;
I
J
I
I
!
(
1
Il
6
1