denna paragraf ,antingen stod 1 rak motsats till allt hvad de på riksdagen yrkat om en reduktion, eller ock var onödig, eftersom ingen kronans undersåte skäligen kunde beröfvas sina beneficier, om han väl tjent och gjort sig deraf meriterad — och i båda fallen tyckte de att den borde uteslutas. I detta påstående förblefvo deså obeveklige, att de försäkrade. att, hellre än att underskrifva sådant ville de samtiigen resa sin väg ifrån riksdagen. Drottningen måste gifva vika och paragrafen blef utesluten. Ett förfärligt buller uppstod härafi det adeliga lägret, som ännu mera ökades, då den at de ofrälse stånden affattade protest, hvilken Terserus, på sätt nyss är nämndt, genomdref i presteståndet, ingafs till drottningen. Då denna protest kastar ett klart ljus öfver landets olyckliga belägenhet bakom den yttre storheten, är det skäl, att höra vår förf:s framställning af densamma: Först beklaga sig de ofrälse ständen, att rikets skatteoch kronogods till särskilda herrars nytta äro kronan afhände samt att af de mänga eröfrade provinserna K. M. endast har nåmnet och titeln, men nägra få enskilda sjelfva landets egendom och inkomst, sliksom om vi för dem och ej för) fäderneslandets bästa stridt och fäktat hafvas. Häraf har kommit att K. M. och kronan, i stället för sina errliga och vissa ingälder, dem allmogen gerna ålägger, nu blifvit remitterad till en hop ovisse och nyuppfunne pälagor, som hos allmogen misshaglige äro och sig icke practicera låta utan de nedrige ständens utarmande och den fattiges undergång. Beklagligt är äfven, attsädana extraordinarie hjelper, som för något serdeles tillfälle äro beviljade, på detta sätt icke allenast blifva beständige, utan ock att andra deraf taga en del, som de sig tillegna och således göra skattebördan för de öfriga så mycket svärare. Derefter upprepas en mägd olägenkKeter, som af en slik abalienation mäste föranledas och visas, huru den icke allenast strider emot rikets lagar, utan äfven emot de förordningar Gud sjelf i gamla testamentet för sitt folk stadgat. Med anledning af allt detta, se sig rikets ständer af presterskapet, borgerskapet och allmogen orsakade unlerdänligen påminna K. M. om nödvändigheten att ill kronan äterindraga alla föryttrade gods och räntor. Och säsom vi härmed intet annat söka, än att E. K. M. och Sveriges rike må väl gä, så bedje vi, satt E. M. täcktes denna vär påminnelse nädeligen suptaga och icke tilläta, att någon den säledes måtte suttyda, som ville vi oss företaga E. K. M. något föreskrifva och i sin Kongl. myndighet gripa, hvilsket Gud skall oss bevara ifrän, besinnandes, att E. oK. M:s tillbörliga makt och myndighet är vår frihets-1i mm mm NA AJA AR HJO åh mm SA KM AA AA f— VV —0r 58 ss ORM — stolpe och att de således tillhopa hänga, ätt de tillika l panten måste stå eller falla. Icke heller att vi miss-)f ,sunne, att de män, som genom verkliga tjenster detlp ,hafva förskyllat, många tillbörligen vedergällas. Sä-lA som ock vi icke tänka, att de, som med sina pen-li ningar kronan undsatt hafva och gods derföre be-Ib kommit, skola dem utan vedergällning quitte gänga, F utan endast underdänligen söka och intendera, att E. K. M. om sin och riksens rätt så väl som om landsens bästa styrelse och regering kan pämint och satt hvart och ett ständ uti sin tillbörliga frihet er.hällen, fredad och frälsad blifva,. De begära säledes: att intet gods evärdeligen bortsäljes eller bortgifves, utan till värdiga och meriterade män förlänas; att, om nöd på penningar ändtligen sä tordrar, kronans gods och räntor blott må till inländskan förpantas, hvarvid skattebonden hafve företrädesrätt till panträttigheten på sin gärd; att räfsteting i hvarje lagsaga ärligen må hällas; att intet ständ må sig allena riksens tjenster tillegna; att alla utan ätskillnad må njuta lika fördel för lag och rätt; att privata fängelser och torturer på det strängaste förbjudas; att frälsebönder liksom andra må herredagspenningar betala och att ständerna med fri röst utan hotoeh undsägelse mä på riksdagar få tala om riksens nöd och rätt. Både rådet och adeln upphöjde mot denna skrifvelse förfärliga rop och rikskansleren förklarade: ;om K. M. icke detta radicitus remedierar, skall man här finna en sedition, såsom hos Torstenssons armå, hvilken aldrig kunnat stillas om icke Seckendorff gått under klingan., Christina återhöll dock adeln ifrån alla kraftyttringar på samma gång hon afböjde de ofräse ståndens fordringar på reduktion. Utan tvifvel förutsåg hon att en brytning mellan samhällsklasserna förestod, men hon ville åtminstone förekomma den så länge hon regerade, utan afseende på om frågans uppskjutande skulle göra dess lösning allt mer svår och genomgripande. Bönderna klagade och yttrade: Vi veta att i andra länder är allmogen träl och befara att det äfven skall öfvergå oss, änskönt vi äro födde fria. Sjelfva rikskansleren och några moderatare ledamöter af adeln erkände att det pecceras uti alla stånd der-l emot, att man icke låter bonden hafva sinl tillbörliga frihet; riksdrotset Pehr Brahe ville deremot icke höra talas om något sådant, utan påstod att prest, borgare och bonde sitta nu i Guds kålgård, undantagandes hvad mödan dem tränga kan i denna oförmodeliga dyra årstiden.. För öfrigt försvarade han, då allmogens klagan öfver misshandlingar af sina adeliga herrar förekom i rådet, dessas rätt att med pryglande afstraffa sina bönder. Drottningen upptog detta illa och yttrade: Här är Jag och rätt i landet; dertill är den fattige så väl som den rike berättigad. Bönderna äro ock ett fritt folk, ingenui, subditi regni voch hafva votum i riket. Riksdrotset svarade: ,Vi äro alle subditi regni; bönderna äro omediate subditi, men vi immediate.n Med allt detta var den vigtiga frågan, den tidens stora reformfråga, oafgjord. De ofrälse stånden begåfvo sig hem med oförrättadt ärende, och missnöjet spridde sig allt djupare bland folket. Misströstan att vinna något på laglig väg framkallade ganska många planer på våldsåtgärder, hvilka endast tillbakahöllos genom Christinas yppade föresats, att nedlägga regeringen, och det deraf väckta hopp om utsigt till bättre tider under hennes efterträdare. En framställning om dessa tidsförhållanden har, utom sitt speciella historiska intresse, äfven ett annat intresse och är lärorik derutinnan, att denna tid äger så många jemförelsepunkter med T våra närvarande politiska förhållanden. Adelns envisa motstånd emot de billiga anspråken på indragning af de egendomar, de fullkomligt olagligt, i uttrycklig strid mot 1634 ärs regeringsform, innehade, medförde den våldsamI ma reduktionen under Carl XI. Så framkallar ofta obillighet och våldsamhetå ena sidan Jobillighet och våld å den andra; så föder det Trevolutionära motståndet mot tidsnödvändiga reformer å ena sidan den revolutionära omstörtningen å den andra. Detta är en, så att säga, historisk naturlag, som uppenbarat sina . verkningar i alla tider och i alla menskliga samhällen. Det vore häraf mycket att lära för dem som vilja lära-något af historien. ål Vi sluta vår anmälan af hr Lovens akadeI 6 c r ! ; I J I I ! ( 1 Il 6 1