gifvas. Ett sådant undantag är t. ex. den afhandling vi Ihär vilja i korthet anmäla. Denna afhamndling upptager och utvecklar en jemförelseviis helt liten detalj af vår historia, nemligen I berättelsen om en enda riksdag, den af år 16500. Sådana ämnen synas oss 1 allmänhet varaa väl valda för akademiska afhandlingar. Man kan ej på en sådan afhandling använda sså lång tid, som utvecklingen af ett allmännare vetenskapligt ämne kräfver. Ej heller eger hvzar och en förmåga till en sådan utveckling. Men en och hvar, som ämnar sig in på en vetenskaplig bana, bör kunna utvälja sig något mindre, begränsadt ämne, intränga deri och sålunda framställa någonting. nytt eller tillförene mindre kändt. Dessa mono-. grafier, då de äro fullt pålitliga och fullt uttömt sina ämnen, äro af största nytta för veten-l: skapens allmännare studium och kunna vara del grundstenar, på hvilka en sammanfattning sedermera uppföres. Särdeles gäller detta om de historiska och kanske ännu mer om de geografiska mconografierna. Riksdagen 11650 är en af de märkligare i svenska historiden. Det var vid denna, som Christina betryggaade kronan åt Carl Gustaf, ett verk, som Geitijer med rätta låter lända den eljest i många. stycken tadelvärda drottningen till förtjenst, emedan hon dermed afskar den svenska adelns icke otydligt förrådda plan, att göra Sverige till ett aristokratiskt valrike, måhända i likhet med det olyckliga Polen. Bevis på sådana afsigter hos adeln förefinnas väl icke fullt bindande, men tillräckliga för att göra dem högst sannolika. Så uppfattades saken äfven af de ofrälse stånden vidl: denna riksdag, och Christina häntyder sjelf il sitt helsningstal till ständerna på att hon kände adelns afsigter, då hon yttrade: Att Sverge skulle förändras uti en republik eller annan stat, det synes hvarken vår svenska nation, den der alltid är van attregeras af en konung, ej heller riksens natur-och art, som af hedenhös hafver varit ett konungarike, lidal kunna — — Det var för öfrigt vid 1650 års riksdag, som de första, allvarliga protesterna ifrån de tre ofrälse stånden emot adelns öfvervälde, och fordringar på en reduktion af de kronogods, som den olagliggen tillskansat sig, läto höra sig. Dessa fordringar voro så skarpa och stodo i samband med. så tydliga och hotande röster ifrån alla landlsorter, att adeln, som kommit till riksdagen i afsigt att ytterligare föröka sin makt, hade fullt upp att göra med att försvara hvad den redin ägde. Oaktadt det förhållande, huru ideln tillvällat sig en mängd af rikets jord oa folkets egendom, hvarigenom den nära nog vunnit sitt mål, att göra den svenska bonden lifegen, icke är obekant, torde dock följarde korta framställning ej sakna intresse: . Det har blifrit sagdt, attriksförmyndarne — bland hvilka flera verkigen misstänktes för republikanism — börjat kronogodsens förskingring, för att dermed försvagaden kungliga myndigheten. Attdetta varit ett äf deras motiver, kan ej bestämdt pästäs; följden mäste dock i längden blifva den nämnda. Men icke nog härmed. Äfven: de ofrälse ständen fingo häraf erfara betydliga olägemheter. Ty, då de afyttrade godsen af sina nya imehafvare besuttos med frälserätt, minskades ständigt antalet af de skattdragande, hvarigenom bördan föll så mycket tyngre på de äterstående, och dessutom mäste den afgjorda öfvervigt, som på detta sätt gafs ät ert ständ, alltid blifva farlig för de andras frihet. Sämst lottade voro dock äboerna på de försälda hemmanen. Af skattebonden hade ränteegaren visserligen icke mer att fordra, än kronan förut haft, nemligen räntan; men då han vanligen ej uraktlät något medel, att äfven draga sjelfva hemmanet under sig, lyckades han esomoftast tvinga bonden, att i förtviflan afstå sin rätt. Kom utskrifning i fråga, så använde han allt sitt infl:tande, för att få sin skattebonde utsedd till soldat, på det hemmanet under dennes Axänsxaro mätte blifva skattevrak och hemfalla till rännteägaren. Voro räntepersedlarne dyra eller svära att sanskaffa, så tvangs bonden på det härdaste, att utgörra dem in natura; voro de äter lätta att ästadkomma, sä skapades svärigheter, genom att antingen utfordra dem på besvärliga tider, säsom under skörden och vid svära väglag, eller ock genom att tvinga bonden föra dem till aflägsna orter och förbi tullplatser, på det han skulle få betala tull o. s. v., allt för itt förmå honom uppgifva sin skatterättighet och si bringa hemmanet till fullkomlig frälsenatur. Klaga han, sä vägrades rättvisa, eller, om dom nägon gång fälldes i hans sak, blef den aldrig exsequeråd. Ännu svärare var det för kronobonden, hvilken nu endast hade sin adlige herres nåd att tåcka för, om han fick bo qvar på det hemman, som hans förfäder kanske i sekler odlat och brukat. Med ett ord, allmogen var underkastad ett förtryck, som var för den i Ihögsta mätto besvärligt och som tillika alltmera utbrecddes, i det frälset ökades i sådan grad, att den period . ej mera syntes aflägsen, dä hela riket skulle vara laggdt under adel. Det gällde bondeständets existens ssäsom fritt stånd i Sverige. Ja! det pästods till ochh med, att adeln sökte tvinga det ifrån sin rätt att bevista riksdagar derigenom, att frälseBönderna förbjjödos betala herredågspc:: .rsar, pådet bördan skulle; falla de få äterstäende kronooch skatteböndernar alltför tung att bära. Den oppossition, som nu, såsom nämdt är, framträdde eemot den mäktiga adeln var lika enig som krraftig ifrån. alla de tre ofrälse ståndens sida. Presterna gjorde i allmänhet gemensam sak med borgare och bönder; endast biskoparne voro visserligen af flera skäl adeln benägna, men då de började alltför tydligt inse detta, företogo sig de andra presterna, att utan dem hålla dagliga sammanträden och sade rent ut, att: såvida icke biskoparne ville med dem kraftigt strida för de ofrälse ståndens urgamla frihet, så hade de på kapitlet intet att beställas. Till ordförande för sig valde de theologie professorn i Upsala Ter serus, om hvilkens karakter och handlingssätt man kan göra sig ett begrepp, edå mar läser huru han, vid biskoparnes vägran, at underteckna en skrifvelse till drottningen, mer fördran på reduktion af adelns gods, befallt presteståndets notarie att öppna dörrarne pi vid gafvel, utropande: Må hvar och en ut träda ur vårt samqväm, som vägrar att un derskrifva; ivi vilja icke längre erkänna en sådan såsom medborgare och patriot, utan så söm fiende och förrädares. Detta kraftig: tilltag hade: verkan och alla underskrefvo utom högst. få. (Det kan varaintressant nog att med detta 1650 års prestestånd jemför 1830 års!) Såsom ranligt, sökte adeln oupphörlig framhålla, att de rättmätiga fordringarne p -ett hejdance och hämnande af dess usurpt rade makt, voro anfall emc konungamakter 14 Al dan aln Aara