skall hon vetta att jag är död, död i vansinne
och förtviflam på ett aflägset ställe i någon
skog, vid siddan af någon väg, vid brädden
af floden.
Jag begifver mig på vägen, tagande med
mig alla dessa bref, som jag skrifvit till dig,
men som du icke erhållit, och kanske aldrig!
skall erhålla. O! om jag en dag finge kasta
dem alla för dina fötter och säga: Läs, läs,
min älskade! Då skulle du erfara hur myc-
ket jag lidit. Hvad jag denna dag skall blifva
lycklig! .
Jag beger mig på väg, klockan är tre på
eftermiddagen, jag skall, som jag hoppas, i
dag kunna gå ända till Rienpregan.
Trettiofjerde brefvet.
Den 7 Juli under natten.
Jag gick igenom kyrkan, innan jag började
min vandrimg, för att, så till sägandes, taga
Gud med mniig på vägen. Jag Rnäföll fram-
för altaret, Jlutande min panna mot en sten!
prydd med skulpturarbeten samt mot det
ställe deraf som föreställde ett kors, under
det mitt hjerta på bönens vingar höjde sig
till Gud. i
Ack! det är utan tvifvel sannt, att bönen
har egenskapen af en för bhjertat helande
kraft. Bönen är den gröna kulle, det vi, efter
en mödosan vandring, taga vår tillflykt och
hvila oss; let är en ibland öknens sandfållt
funnen rämil, hvarur vandraren hemtar veder-
qvickelse.
Full af nod och hopp gick jag ur kyrkan;
det föreföll mig som hade Gud vid mina ax-
lar fästat vingar liknande en engels. Detvar
bönen som ryckte mig ifrån jorden och höjde
mitt hjerta mot den OÖändlige. Ar icke allt
jordiskt lidande blott en pröfning? är det icke
såj Alsmäktige, du har icke dömt mig till
olyckan? sikall jag icke vid vandringens slut
återse honom?