terstär i hela . saken intet annat än det v. S:ska par-
ets obestyrktaa pästäenden, förmodanden och infall.
kulle jag viljja, så vore för mig ingen svärighet att
ppräkna persooner, mot hvilka längt plausiblare miss-
inkar kunde rriktas. Men jag nämner dem ieke ens
ll namnet, ermedan jag anser dem oskyldiga; och jag
or, att i fall gubben v. S. verkligen kommit i be-
öring med gifft, detta då har den grund som jag upp:
ifvit i mitt bref till hr polismästar Sträle.
Men hvad är dä egentligen orsaken — kan man
råga — hvarföre man tagit mig så förfärligt för
ufvudet i denna sak? Grunden härtill är ingen an-
an än den, ctt jag gjort en utländsk resa, och icke
innu kommit tilbaka för att svarai polisen, hvilket man
ycker att jag borde.
Det är säledes hufvudsakligen härom jag har att
atläta mig. Första skälet till resan har jag i ett fö-
regäende bref omtalat: det behöfver jag icke nu vid-
röra. Det vigtiga är, att säga, hvarföre jag icke se-
dermera brådsstörtade, och äfven med förlorande aflg
andra göromåll, återkom. Se här orsaken dertill:
Till en börjjan mäste man observera det vigtiga,
hvarpä man i opinionen alls icke synes tänka, nem-
igen, att jag än i denna stund ingen juridisk skyl-
lighet har ellter haft, att inställa mig i polisen, sä-
om aldrig dertill kallad. Det är väl sant, att manS
örmodligen, sedan jag afrest, skickat för att kallall
nig, men ej träffat mig. Sadant har ofta händt medl,
folk, och kan ännu oftare hända, sålänge det ej är
fria menniskor anbefaldt, att enkom sitta hemma och
vänta på kallelse. Men dä jag var afrest, utan att I
vara förut kallad, var jag således alldeles icke afvi-l!
ken. Juridiskt att tala, berodde det blott på mig
sjelf att komma in till polisundersökningen, eller icke.
Jag skall nu öfvergåä till det moraliska eller högre
skälet, hvarföre jag ännu icke infunnit mig.
Jag är fullkomligen öfvertyged, att, sävida icke
svensk rättegängsordning skall brytas och en ny stif-
tas för att enkom förderfva mig (hvilket jag alldelesl
icke tror vara den nuv. aktade polisehefens mening), :
så mäste hela den v. S:ska undersökningen och ran-
sakningen, i hvad den rörer mig, abutera till allde-
les ingenting, säsom ej stödd på något. Detta måste
blifva slutet, sävida ej lagförtrampning skall förutsät-
tas; och detta slut mäste lika väl, förr eller sednare,
inträffa, antimgen jag är närvarande i polisen för att
höra på alla de v. S:ska personernas obestyrkta och
(säsom ogrundlade) obestyrkbara pästäenden; eller om
jag icke är det, då hr polismästaren lika väl af de
nämnda personerna kan höra och utröna deras brist
på giltiga grunder.
Men se här skillnaden emellan om jag nu genast
hemkomme, eller ej. Emedan jag ögonblickligen
blifvit utskriken öfver hela landet säsom saker till
giftblandning stöld, namnförfalskning och kanske
ännu annat om jag icke hört af, men som man lätt
kan päfinna lär man har god vilja till dylikt; sä be-
finner sig för närvarande allmänna tänkesättet i an-
seende till nig i ett slags raseri, ett rus, som för
mig redan hift de menligaste följder. Hvad skulle
hända, om jag genast inställde mig? Då man i ran-
sakningar vanligen rättar sig mera efter den förfär-
liga rubriken,, än efter sakens egen sanna grund (som
först utredes under mälets gång), sä skulle jag, säå-
som citerad fför de horriblaste brott, insättas i ran-
sakningscell, och der, sysslolöst och gagnlöst, för-
smökta så lärnge de v. S:ska personerna hade nägot
att tycka, elller så länge vederbörande funne för godt.
Vore min person nödig för utredningen, så borde jag
underkasta mig det omtalade obehaget att sitta som
ransakningsfäinge, - gå mellan vakt o. s. v.; men dä
jag, enligt det föregående, visat, att så icke är, torde
jag kunna göra nägonting bättre.
När det hemska och förfärliga oväder rasat ut, som
ou ej blott i Sverige, utan, efter hvad jag finner i
utländska blad, äfven i en stor del af det öfriga Eu-
ropa stormar emot min person, vid hvars namn man
icke skyr att fästa de mörkaste epitheter: när hela
detta rus afdunstat, och man upptäckt grundens nul-
litet, hvilket ej kan dröja länge, skall jag äterkom-
ma för att i min ordning blifva kärande part. Efter
man tycker så mycket om att draga folk för rätta,
torde det icke vara obefogadt af mig, att, när tider
blir, instämma ätskilliga som besinningslöst och utar
bevis skyllt sin nästa for tjufnad, giftblandning och
namnförfalskning, och som då lära komma att ständs
samma ansvar, som de sjelfve yrkat. Detta är de
juridiska af saken. Det moraliska onda, som de be
redt mig och mina stackars hemmavarande, är obe.
räkneligt, och för mycket upprörande att vidare nämna
London den 3 Juli 1851.
C. J. L. Almqvist.
erste
n
rr A HA DA — pm ns pm pr FPA PR AA