terstär i hela . saken intet annat än det v. S:ska parets obestyrktaa pästäenden, förmodanden och infall. kulle jag viljja, så vore för mig ingen svärighet att ppräkna persooner, mot hvilka längt plausiblare missinkar kunde rriktas. Men jag nämner dem ieke ens ll namnet, ermedan jag anser dem oskyldiga; och jag or, att i fall gubben v. S. verkligen kommit i beöring med gifft, detta då har den grund som jag upp: ifvit i mitt bref till hr polismästar Sträle. Men hvad är dä egentligen orsaken — kan man råga — hvarföre man tagit mig så förfärligt för ufvudet i denna sak? Grunden härtill är ingen anan än den, ctt jag gjort en utländsk resa, och icke innu kommit tilbaka för att svarai polisen, hvilket man ycker att jag borde. Det är säledes hufvudsakligen härom jag har att atläta mig. Första skälet till resan har jag i ett föregäende bref omtalat: det behöfver jag icke nu vidröra. Det vigtiga är, att säga, hvarföre jag icke sedermera brådsstörtade, och äfven med förlorande aflg andra göromåll, återkom. Se här orsaken dertill: Till en börjjan mäste man observera det vigtiga, hvarpä man i opinionen alls icke synes tänka, nemigen, att jag än i denna stund ingen juridisk skyllighet har ellter haft, att inställa mig i polisen, säom aldrig dertill kallad. Det är väl sant, att manS örmodligen, sedan jag afrest, skickat för att kallall nig, men ej träffat mig. Sadant har ofta händt medl, folk, och kan ännu oftare hända, sålänge det ej är fria menniskor anbefaldt, att enkom sitta hemma och vänta på kallelse. Men dä jag var afrest, utan att I vara förut kallad, var jag således alldeles icke afvi-l! ken. Juridiskt att tala, berodde det blott på mig sjelf att komma in till polisundersökningen, eller icke. Jag skall nu öfvergåä till det moraliska eller högre skälet, hvarföre jag ännu icke infunnit mig. Jag är fullkomligen öfvertyged, att, sävida icke svensk rättegängsordning skall brytas och en ny stiftas för att enkom förderfva mig (hvilket jag alldelesl icke tror vara den nuv. aktade polisehefens mening), : så mäste hela den v. S:ska undersökningen och ransakningen, i hvad den rörer mig, abutera till alldeles ingenting, säsom ej stödd på något. Detta måste blifva slutet, sävida ej lagförtrampning skall förutsättas; och detta slut mäste lika väl, förr eller sednare, inträffa, antimgen jag är närvarande i polisen för att höra på alla de v. S:ska personernas obestyrkta och (säsom ogrundlade) obestyrkbara pästäenden; eller om jag icke är det, då hr polismästaren lika väl af de nämnda personerna kan höra och utröna deras brist på giltiga grunder. Men se här skillnaden emellan om jag nu genast hemkomme, eller ej. Emedan jag ögonblickligen blifvit utskriken öfver hela landet säsom saker till giftblandning stöld, namnförfalskning och kanske ännu annat om jag icke hört af, men som man lätt kan päfinna lär man har god vilja till dylikt; sä befinner sig för närvarande allmänna tänkesättet i anseende till nig i ett slags raseri, ett rus, som för mig redan hift de menligaste följder. Hvad skulle hända, om jag genast inställde mig? Då man i ransakningar vanligen rättar sig mera efter den förfärliga rubriken,, än efter sakens egen sanna grund (som först utredes under mälets gång), sä skulle jag, säåsom citerad fför de horriblaste brott, insättas i ransakningscell, och der, sysslolöst och gagnlöst, försmökta så lärnge de v. S:ska personerna hade nägot att tycka, elller så länge vederbörande funne för godt. Vore min person nödig för utredningen, så borde jag underkasta mig det omtalade obehaget att sitta som ransakningsfäinge, gå mellan vakt o. s. v.; men dä jag, enligt det föregående, visat, att så icke är, torde jag kunna göra nägonting bättre. När det hemska och förfärliga oväder rasat ut, som ou ej blott i Sverige, utan, efter hvad jag finner i utländska blad, äfven i en stor del af det öfriga Europa stormar emot min person, vid hvars namn man icke skyr att fästa de mörkaste epitheter: när hela detta rus afdunstat, och man upptäckt grundens nullitet, hvilket ej kan dröja länge, skall jag äterkomma för att i min ordning blifva kärande part. Efter man tycker så mycket om att draga folk för rätta, torde det icke vara obefogadt af mig, att, när tider blir, instämma ätskilliga som besinningslöst och utar bevis skyllt sin nästa for tjufnad, giftblandning och namnförfalskning, och som då lära komma att ständs samma ansvar, som de sjelfve yrkat. Detta är de juridiska af saken. Det moraliska onda, som de be redt mig och mina stackars hemmavarande, är obe. räkneligt, och för mycket upprörande att vidare nämna London den 3 Juli 1851. C. J. L. Almqvist. erste n rr A HA DA — pm ns pm pr FPA PR AA