DUFEVAN
AF
ALEXÅNDRE DUMAS.
Trenne månader hade förflutit; Jag ville
iohemta de tidningar som kunde interessera
mig.
frbäln jag blifvit sårad i början af stri-
den, visste jag ingenting om dess utgång.
Man tvekade att meddela mig dessa tidnin-
gar, men då jag hotade att sjelf förskaffa mig
dem, sade man mig allt. Det var då jag er-
for förlusten af slaget, Gastons flykt och hans,
såsom han på förhand sagt, för sig sjelf tredje
ingångna förlikning. Montmorencys process
och ,död, indragandet af mina egendomar,
samt förlusten af min rang och mina värdig-
heter.
Alla dessa underrättelser emottog jag med
mera styrka än man väntat. Visserligen var
den stackars marskalkens död för mig ett hårdt
slag. Men efter hr de Marillaes död hade
vi mer än en gång förutsett detta slag så
väl för Montmorency som för mig. Hvad an-
år förlusten af min rang, mina värdigheter
och min förmögenhet, så emottog jag under-
rättelsen derom med ett föraktligt småleende.
Menniskorna hade beröfvat mig allt hvad de
kunde gifva; men de voro tvungna att låta
mig behålla hvag jag af Gud erhållit, er kär-
lek. Också var från detta ögonblick er kär-
lek mitt lifs enda hopp. Det var den enda
stjerna, som lyste på min framtids himmel,
hvilken nu blifvit lika dyster, som den fordom
varit lysande,
En budbärare hade icke funnit er, jag be-
slöt att blifva min egen budbärare. Ert svar
hade icke kommit, jag beslöt att sjelf gå och
hemta det. Men för öfrigt var det ingen lätt
) Se A. B. N:o 152, 154—136, 158 och 1539.