DUFEVAN AF ALEXÅNDRE DUMAS. Trenne månader hade förflutit; Jag ville iohemta de tidningar som kunde interessera mig. frbäln jag blifvit sårad i början af striden, visste jag ingenting om dess utgång. Man tvekade att meddela mig dessa tidningar, men då jag hotade att sjelf förskaffa mig dem, sade man mig allt. Det var då jag erfor förlusten af slaget, Gastons flykt och hans, såsom han på förhand sagt, för sig sjelf tredje ingångna förlikning. Montmorencys process och ,död, indragandet af mina egendomar, samt förlusten af min rang och mina värdigheter. Alla dessa underrättelser emottog jag med mera styrka än man väntat. Visserligen var den stackars marskalkens död för mig ett hårdt slag. Men efter hr de Marillaes död hade vi mer än en gång förutsett detta slag så väl för Montmorency som för mig. Hvad anår förlusten af min rang, mina värdigheter och min förmögenhet, så emottog jag underrättelsen derom med ett föraktligt småleende. Menniskorna hade beröfvat mig allt hvad de kunde gifva; men de voro tvungna att låta mig behålla hvag jag af Gud erhållit, er kärlek. Också var från detta ögonblick er kärlek mitt lifs enda hopp. Det var den enda stjerna, som lyste på min framtids himmel, hvilken nu blifvit lika dyster, som den fordom varit lysande, En budbärare hade icke funnit er, jag beslöt att blifva min egen budbärare. Ert svar hade icke kommit, jag beslöt att sjelf gå och hemta det. Men för öfrigt var det ingen lätt ) Se A. B. N:o 152, 154—136, 158 och 1539.