månaders tidspillan, och derföra boorde kunnige män intill nästa riksdag sädant fullgöra.. — Den vanliga kohorten instämde. Östman skulle förkastat hr Stiernsvärds förslag, om såsom man velat låta förstå beväringsskyldighetens utsträckning vore enda grunåen derför. Efter hvad han kände ägde dock arbetet för mycket värde för att genom ett klubbslag böra kastas i dammyrän. Han förenade sig derföre med dem som yrkade äterremiss, med vilkor att 1812 ärs beväringsförordning ej till sina hufvudgrunder rubbades. — Pehr Nilsson ville äfven äterremiss åberopande såväl motionären gjorda vederläggning som hr Petres reservation. Uhr likasä. Han trodde det var:a så mycket nödvändigare att med alfvar söka uträttta något förlandtförsvarets reorganisation, som sjeltfva ministern för detta departement uppträdt till desss försvar, så klent det dock slog sig ut. — Sahlstrimi erinrade att hr Stiernsvärd sjelf önskat att hr Fallhems reservation borde tjena till efterrättelse och tatt således ingen fruktan borde hysas för utsträckning af beväringsmötena eller af konskriptionstiden, samt att talmannens vägledning sälunda just ej var af tehofvet påkallad. En talare hade väl föreslagit erskld skrifvelse frän ständet, men han frågade hvad versan en dylik skulle äga, emot en hemställan frän utskatten, grundad på trå stånds äterremiss? Man borde akta sig för at godkänna krigsministerns försök till försvar, helsi densammes förvaltning af sitt embete blifvit af er betydande del af representationen underkänd; ty dö en minister på sätt denne gjort står upp för att ve. derlägga frukten afen hel lefnads möda och förhopp ningar, fordras stor uppmärksamhet ä motsatta sidan. Talmannen äberopade utskottets betänkande, på hvilket han bättre trodde, och påmimde om dess hänvisning till 1:a mom atet, der just: en utsträckning af beväringsmötena äsyftas. Nils Persson från Södermanland och Johannes Nilsson från Skäne ville bifalla 1:a mom., men äterremittera det 2:a, med det förut nämnda vilkoret af är 1812. Svartling var öfvertygad att ehuru Strinnlund förträflligt lyckats anslä en ömtålig sträng, då han börjat talet om beväringsskyldigheten, 1812 ärs författ ning derförutan säkert skulle tagas i betraktande vid en böfvande pröfning, och fortsatte derföre yrkande om återremiss, Strinnlund päminde då att 1:a alternativet af för slaget äfven innebure en annan fara, dä det sätte större delen af armten på vakans, ålägger rotehållare att i stället betala afgifterne. men tillika att Jane stå skyldige till krigstjenst dä behof göres. et vore derföre alldeles nödvändirt att bifalla utskottets afslag; en skrifvelse vill han medge på förut nämnda vilkor, men äfven med det, att kost naden för det nya organisationssättet ej blefre dyrare än den förra, ty han var van att ella ändringförslager bli dyrare, — ja verkligen skrämd! och mäst derföre begära vilkor. Till egenheterna af denna öfyerläggning hörde äf ven att Rutberg, hvilker inom ständlet var den först som upptog herr Stjernsvärds motiorn, nu talade emo densamma. Han förenade sig blottt med dem son ordat om en underdänig skrifvelse. Ur trodde, oaktadt talmannen aft rgodheten at upplysa om innehållet af herr Stjernsvärds förslag att alla redan känt den förut, ty han hade ej hör någon specielt yrka utsträckning af beväringsskyldigheten, men man hade haft den kbkheten att vilja pröfva hvad sundt är, och man brde ännu hoppas på mösligheten af en ändring i försvarsväsendet, utan alla de faror som talmannen och Srinnlund påpekat. Talmannen vidhöll att en äterreniss på grund af herr Petrås reservation skulle innelära en uppenbar motsägelse, och Uhr svarade ännu en gång att en noggrann pröfning var allt som ästundades. Ola Mänsson fann det allmänna stå i stor tacksamhetsskuld till motionären, men erkände att det bör vara män af facket förbehållet att afgifva ett slutligt omdöme. Han tyckte för öftigt att partierna inom ständet stodo bra nära hvarandra, nemligen om bifall till föra delen af utlätandet. Om blott Strinnlund med de sina ville ingå på återremiss af andra punkten, så hade alla i öfrigt lika syften. . Efter åtskilligt tvistande om kcontrapropositioner, blef slutligen 1:a punkten bjfallem med 60 röster emot 31. Andra punkten återremitterades, hvarefter Uhr, Matts Persson, Svartling, Nils Jeppsson och en hel hop andra ledamöter reserverade sig. — I referatet öfver Bondeståndetts beslut i frägsa om Statsutskottets utlåtande N:o 22.4, angäcnde extra anslagen till Landtförsvarsdepartemtentet (se Aft. Bl N:o 161) uppgafs att till nya gevär Lbeviljades 200,00( rår, hvilket var lika med hvad Konngl. Maj:t äskat Olyckan var att ståndet biföll blott hhälten af summan