Det är säkerligen mina domare, säväl som en stor en
el af landets invånare, bekant, att ända ifrån men. bkt
iskoslägtets barndom hafva himmelsfärder skett, en för
igt folkens föreställningar, att hvarje menniska, som väl
gde högre insigter, större fysiska eller andliga kraf- un
er än mängden, var en gudason från himlen kom- söt
nen och dit ätervändande. I Chinesernas och Hin-äla
luernas religionslära omtalas himmelsfärder af deras ick
hjeltar, konungar, profeter oeh prester, såsom nägot
sanska vanligt. Samma österländska fantasi röjer sig
ifven hos judarne, som också frän nämnde folk lära
hafva hemtat flera bildningselementer. Christus var
;eksä ej den ende eller förste uti deras nation, som
efvande uppfor till himlen. Äfven Henock och E-
ias, stora genom renheten i sina seder, voro Gudi
;ehagliga, hvarföre de redan i lifstiden foro upp till
wonom. Till och med grekernas och nordbons guda-
äror sakna ej berättelser huru dessa folks heroer be-
ökte bäde himmelrike och helfvete. Om nu någon
kulle sätta i tvifvelsmäl, huruvida alla dessa verkli-
sen med sina kroppar uppfarit till en öfverjordisk rymd,
mm man skulle väga uttala hvad redan kyrkofäder
ch evangeliska bibeltolkare med tydliga ord yttrat,
utt nemligen begreppet himmelsfärd bör andeligen
fattas och ingalunda tagas efter bokstafven, dä frå-
gar jag om ej hela min förbrytelse blir noll?
Sedan jag sälunda rörande sjelfva saken äberopat
historiska fakta, som ligga för hvar mans ögon, vill
jag söka bemöta beskyllningen att hafva i en gäe-
kande ton framställt min fråga. Hvem skulle jag dö
hafva gäckat? Månne Gud? Gud är dock, enligt
min tanka, alltför upphöjd för att träffas af någen
menniskas gäckeri, och skulle uti ifrägavarande fall
något gäekeri förekommit, så vore det i sanning i
min anklagares sida, i så måtto, att hans begrepp
om Gud ej är särdeles högt; ty att föreställa sig Gud
säsom ett föremål för löje eller dylikt kan endast
tillhöra den gröfsta okunnighet, ja strider till och
med mot vildens naturliga instinkt, huru mycket mera
då emot den kristna menniskans sätt att känna och
tänka. Gud har sålunda ej af mig kunnat gäckas.
Men kanske har nägon menniska genom mitt fram-
ställningssätt blifvit begabbad? O nej! Jag har al-
drig lärt annat än att den ena menniskan skall som
en broder bemöta den andra, jag har aldrig älskat
nägot högre än sanningen i lära och lefverne. Skulle
häri ligga någon hädelse mot Gud eller mensklighe-
ten? Att jag ej i en ledsen ton, att jag ej gråtande
frågat, bör ej förundra nägon, som känner att men-
niskolynnena äro högst olika, och synnerligen som
jag uppfattat lifvet ej blott som en jemmerdal, utan
äfven som ett paradis, hvarest oändliga fröjder ur
den rika naturen och menniskoverlden erbjuda sig för
hvarje derför öppet sinne. Detta hindrar mig dock
ej att i min svaghet ödmjukt böja mitt hufvud under
den Eviga Vishetens lag, och erkänna mig endast
vara en ringa Förgätmig-ej i skapelsens lustgärd.
Jag kommer nu till proceduren af detta mäl och
fäster då -hofrättens uppmärksamhet på det ej blott
för sunda förnuftet, utan äfven för jurister minst
sagdt besynnerliga rädstugurättsutslag, enligt hvilket
jag, innan hofrättens dom blifvit inhemtad, genast
mäste träda i häkte. Jag säger besynnerliga; ty först
och främst kan hofrätten upphäfva den mig ädömda
landsflykten, säsom mot tydlig lag stridande, allden-
stund ingen varning föregätt, i hvilken händelse det
surbotar i brottet förmodligen komme att försvinna,
sedan kunde jag erlägga böterna och dymedelst lagli-
gen slippa fängelse. Nu har likväl rädstugurätten
genom att tillåta mitt fängslande, förutsatt. bäde att
hofrätten ej kan upphäfva eller ändra det ädömda
landsförvisningsstraffet och att jag ej kan erlägga bör
terna,.i fall de-skulle drabba mig, och detta oaktadt
jag i min slutförklaring gifvit tillkänna, att jag möj-
ligen kan disponera en vida större summa än böter-
nas belopp. Skulle nu -hofrätten förklara mig hvar-
ken förtjent af det ena eller andra straftet, hvad er-
sättning har jag väl då att påräkna för mitt oskyl-
diga och olagliga lidande? Skulle hofrätten finna
mig skyldig till bådadera straffen, sä har i ett fall
min fängelsetid ökats och i ett annat, det nemligen,
att böterna erlades, insperrning i fängelse skett innan
det varit mig möjligt att, säsomslagen tilläter, der-
ifrån friköpa mig: Tillämpades på mig landsförvis-
ningsstraffet allena, så hade man ju ej hvarken ur
statshushällningens eller juridikens synpunkt att befara
en rymning, enär jag i alla fall och det annars på
statens bekostnad mäste resa ur landet, och jag i öf-
rigt, enligt betyg, som till rädstugurätten blifvit af-
gifne, ej i något afseende kunde betraktas som en
för samhället vädlig person. Fälldes jag äter till
lböter för mitt obildade skrifsätt och dessa kunde be-
talas och betaltes, vore ju ock fängelse öfverflödigt.
ISkulle nu också staten, ur högre synpunkter än dem
jag kan fatta eller ana, anse att fängelse, som dock ej
Thindrade mig att tänka och sedan publieera mina
tankar, vore nyttigt, torde det dock strida mot Rät-
tens id6, som ju ock är grundad på kristendomen, att
låta ett straff verkställas innan ännu en högre dom
fallit; ty det vore ej tänkbart att staten skulle finna
behag i att visa sin makt med att pläga den enskilde
anklagade innan rättens alla instanser blifvit genom-
gångna. Att tänka nägot dylikt skulle visserligen
göra min förvisning frän fosterjorden mindre smärt-
sam, men skulle ock beröfva mig den sköna tron attl
-Ise en högre gudomlig uppenbarelse äfven uti mitt
folks lagstiftning och lagskipning öfverlemnad, eller
åtminstone ingifva tvifvel mot den religion och det
samhällsskick, hvari kärleken och rättvisan sålunda
saknades.
En antydning af sjelfva landsförvisningsstraffets be-
tydelse kan jag här ej undvika att göra. Detta straff
synes mig strida mot det högsta budet i lagen: Ål-
ska sin nästa som dig sjelf, emedan man derigenom
gör ett annat folk hvad man sjelf ej önskar sig till-
fogas. Man gifver ett ondt som man ej sjelf vill
hafva, hvilket är stridande mot kristendomens anda
och endast värdigt hedningar. Jag vet väl att hof-
rätten ej kan ändra lagen eller sederna i ett land,
men lika öfvertygad är jag ock, att domstolarne i all-
mänhet och särdeles de högre kunna genom sitt an-
seende så smäningom ombilda sederna och: ofta tvärt-
emot lagen göra lagen till en sanning. Det är all-
tid ytterst domrarnes egen upplysning och humanitet,
ej lagarnes, sällan passande former, som skola vara
representanter af den gudomliga rättvisan på jorden.
De äro detta i samma män som de läta det allmänna
förnuftet mera än den döda bokstafven bestämma sina
äsigter.
Ett tillägg må det slutligen tillätas mig att göra.
Det allmänna intresse, hvarmed religionsmäl här i
landet följas utaf allmänheten torde göra det ursäkt-
ligt att jag för mera fullständighets skull hänvisar
till de sakrika yttranden, som uti ifrågavarande ämne
blifvit fällde uti tidningarne Bore.(M 143 d. 25 Juni
1851) och Aftonbladet (As 150, d. 4 Juli 1851) som
jag äfven tagit mig friheten-att bifoga.
På grund af hvad jag här anfört anhäller jag vörd-
samt att kongl. hofrätten ville upphäfva vällofl. räd-
sturättens dom oeh försätta mig på fri fot.
Stoekholm den 7 Juli 1851
bredd
-— Ht 0 ACO PV FM LK KC Ac FE kg ND - 0 et VD
—
l
l
n
34 Adolf Pettersson, .
sa Porträttritare .och utgifvare af Demokratien.
cj Pe
— Handelsbetjenten E. hade till rådstufvurätten
instämt kryddkrämhandlanden-B. med pästäende dels
m ansvar för det B, vide E:s afflyttning ur hans
tjenst lemnat honom sämre afskedsbetyg, än han för-
tjenat, dels om erhällande af ett nytt betyg. Dä mä-
let i gär till handläggning päropades, inställde sig
parterne personligen, och uppvisade E. det omstämda
afskedsbetyget, som punktvis upplästes, utan att E.
kunde bestrida sanningsenligheten. af de deri före-
komne uttryck, att E. stundom varit borta utan lof
och i öfrigt icke uppfört sig oklanderligt. Bland
ll as LP TT Antti hane häackanda an mänge träffat