Det är säkerligen mina domare, säväl som en stor en el af landets invånare, bekant, att ända ifrån men. bkt iskoslägtets barndom hafva himmelsfärder skett, en för igt folkens föreställningar, att hvarje menniska, som väl gde högre insigter, större fysiska eller andliga krafun er än mängden, var en gudason från himlen komsöt nen och dit ätervändande. I Chinesernas och Hin-äla luernas religionslära omtalas himmelsfärder af deras ick hjeltar, konungar, profeter oeh prester, såsom nägot sanska vanligt. Samma österländska fantasi röjer sig ifven hos judarne, som också frän nämnde folk lära hafva hemtat flera bildningselementer. Christus var ;eksä ej den ende eller förste uti deras nation, som efvande uppfor till himlen. Äfven Henock och Eias, stora genom renheten i sina seder, voro Gudi ;ehagliga, hvarföre de redan i lifstiden foro upp till wonom. Till och med grekernas och nordbons gudaäror sakna ej berättelser huru dessa folks heroer beökte bäde himmelrike och helfvete. Om nu någon kulle sätta i tvifvelsmäl, huruvida alla dessa verklisen med sina kroppar uppfarit till en öfverjordisk rymd, mm man skulle väga uttala hvad redan kyrkofäder ch evangeliska bibeltolkare med tydliga ord yttrat, utt nemligen begreppet himmelsfärd bör andeligen fattas och ingalunda tagas efter bokstafven, dä frågar jag om ej hela min förbrytelse blir noll? Sedan jag sälunda rörande sjelfva saken äberopat historiska fakta, som ligga för hvar mans ögon, vill jag söka bemöta beskyllningen att hafva i en gäekande ton framställt min fråga. Hvem skulle jag dö hafva gäckat? Månne Gud? Gud är dock, enligt min tanka, alltför upphöjd för att träffas af någen menniskas gäckeri, och skulle uti ifrägavarande fall något gäekeri förekommit, så vore det i sanning i min anklagares sida, i så måtto, att hans begrepp om Gud ej är särdeles högt; ty att föreställa sig Gud säsom ett föremål för löje eller dylikt kan endast tillhöra den gröfsta okunnighet, ja strider till och med mot vildens naturliga instinkt, huru mycket mera då emot den kristna menniskans sätt att känna och tänka. Gud har sålunda ej af mig kunnat gäckas. Men kanske har nägon menniska genom mitt framställningssätt blifvit begabbad? O nej! Jag har aldrig lärt annat än att den ena menniskan skall som en broder bemöta den andra, jag har aldrig älskat nägot högre än sanningen i lära och lefverne. Skulle häri ligga någon hädelse mot Gud eller menskligheten? Att jag ej i en ledsen ton, att jag ej gråtande frågat, bör ej förundra nägon, som känner att menniskolynnena äro högst olika, och synnerligen som jag uppfattat lifvet ej blott som en jemmerdal, utan äfven som ett paradis, hvarest oändliga fröjder ur den rika naturen och menniskoverlden erbjuda sig för hvarje derför öppet sinne. Detta hindrar mig dock ej att i min svaghet ödmjukt böja mitt hufvud under den Eviga Vishetens lag, och erkänna mig endast vara en ringa Förgätmig-ej i skapelsens lustgärd. Jag kommer nu till proceduren af detta mäl och fäster då -hofrättens uppmärksamhet på det ej blott för sunda förnuftet, utan äfven för jurister minst sagdt besynnerliga rädstugurättsutslag, enligt hvilket jag, innan hofrättens dom blifvit inhemtad, genast mäste träda i häkte. Jag säger besynnerliga; ty först och främst kan hofrätten upphäfva den mig ädömda landsflykten, säsom mot tydlig lag stridande, alldenstund ingen varning föregätt, i hvilken händelse det surbotar i brottet förmodligen komme att försvinna, sedan kunde jag erlägga böterna och dymedelst lagligen slippa fängelse. Nu har likväl rädstugurätten genom att tillåta mitt fängslande, förutsatt. bäde att hofrätten ej kan upphäfva eller ändra det ädömda landsförvisningsstraffet och att jag ej kan erlägga bör terna,.i fall de-skulle drabba mig, och detta oaktadt jag i min slutförklaring gifvit tillkänna, att jag möjligen kan disponera en vida större summa än böternas belopp. Skulle nu -hofrätten förklara mig hvarken förtjent af det ena eller andra straftet, hvad ersättning har jag väl då att påräkna för mitt oskyldiga och olagliga lidande? Skulle hofrätten finna mig skyldig till bådadera straffen, sä har i ett fall min fängelsetid ökats och i ett annat, det nemligen, att böterna erlades, insperrning i fängelse skett innan det varit mig möjligt att, säsomslagen tilläter, derifrån friköpa mig: Tillämpades på mig landsförvisningsstraffet allena, så hade man ju ej hvarken ur statshushällningens eller juridikens synpunkt att befara en rymning, enär jag i alla fall och det annars på statens bekostnad mäste resa ur landet, och jag i öfrigt, enligt betyg, som till rädstugurätten blifvit afgifne, ej i något afseende kunde betraktas som en för samhället vädlig person. Fälldes jag äter till lböter för mitt obildade skrifsätt och dessa kunde betalas och betaltes, vore ju ock fängelse öfverflödigt. ISkulle nu också staten, ur högre synpunkter än dem jag kan fatta eller ana, anse att fängelse, som dock ej Thindrade mig att tänka och sedan publieera mina tankar, vore nyttigt, torde det dock strida mot Rättens id6, som ju ock är grundad på kristendomen, att låta ett straff verkställas innan ännu en högre dom fallit; ty det vore ej tänkbart att staten skulle finna behag i att visa sin makt med att pläga den enskilde anklagade innan rättens alla instanser blifvit genomgångna. Att tänka nägot dylikt skulle visserligen göra min förvisning frän fosterjorden mindre smärtsam, men skulle ock beröfva mig den sköna tron attl -Ise en högre gudomlig uppenbarelse äfven uti mitt folks lagstiftning och lagskipning öfverlemnad, eller åtminstone ingifva tvifvel mot den religion och det samhällsskick, hvari kärleken och rättvisan sålunda saknades. En antydning af sjelfva landsförvisningsstraffets betydelse kan jag här ej undvika att göra. Detta straff synes mig strida mot det högsta budet i lagen: Ålska sin nästa som dig sjelf, emedan man derigenom gör ett annat folk hvad man sjelf ej önskar sig tillfogas. Man gifver ett ondt som man ej sjelf vill hafva, hvilket är stridande mot kristendomens anda och endast värdigt hedningar. Jag vet väl att hofrätten ej kan ändra lagen eller sederna i ett land, men lika öfvertygad är jag ock, att domstolarne i allmänhet och särdeles de högre kunna genom sitt anseende så smäningom ombilda sederna och: ofta tvärtemot lagen göra lagen till en sanning. Det är alltid ytterst domrarnes egen upplysning och humanitet, ej lagarnes, sällan passande former, som skola vara representanter af den gudomliga rättvisan på jorden. De äro detta i samma män som de läta det allmänna förnuftet mera än den döda bokstafven bestämma sina äsigter. Ett tillägg må det slutligen tillätas mig att göra. Det allmänna intresse, hvarmed religionsmäl här i landet följas utaf allmänheten torde göra det ursäktligt att jag för mera fullständighets skull hänvisar till de sakrika yttranden, som uti ifrågavarande ämne blifvit fällde uti tidningarne Bore.(M 143 d. 25 Juni 1851) och Aftonbladet (As 150, d. 4 Juli 1851) som jag äfven tagit mig friheten-att bifoga. På grund af hvad jag här anfört anhäller jag vördsamt att kongl. hofrätten ville upphäfva vällofl. rädsturättens dom oeh försätta mig på fri fot. Stoekholm den 7 Juli 1851 bredd -— Ht 0 ACO PV FM LK KC Ac FE kg ND 0 et VD — l l n 34 Adolf Pettersson, . sa Porträttritare .och utgifvare af Demokratien. cj Pe — Handelsbetjenten E. hade till rådstufvurätten instämt kryddkrämhandlanden-B. med pästäende dels m ansvar för det B, vide E:s afflyttning ur hans tjenst lemnat honom sämre afskedsbetyg, än han förtjenat, dels om erhällande af ett nytt betyg. Dä mälet i gär till handläggning päropades, inställde sig parterne personligen, och uppvisade E. det omstämda afskedsbetyget, som punktvis upplästes, utan att E. kunde bestrida sanningsenligheten. af de deri förekomne uttryck, att E. stundom varit borta utan lof och i öfrigt icke uppfört sig oklanderligt. Bland ll as LP TT Antti hane häackanda an mänge träffat