(Or UCH RBIISLUG IUURIVICII, SVD USM 20 JPM BEE i sin evigt sanna moral, hvadan nämnde författare m tydligtvis affallit från den rena evangeliska läran, i n fall man :kan kalla en högre och renare uppfattning m af religiomens sanningar, än den vanligen krassa, för o! ett affall,, i hvilken sednare händelse hr Ignell dock så ej står ennsam utan har största delen af den bildade allti mänhetena och till en del äfven sjelfva presterskapetm på sin sidda. Vidare finnes uti Den religiösa fråanr ja af C. V. Bergman, Jönköping 1848, äfvenledes hela tö dogmläram i sin vanliga bemärkelse upplöst, som beNM vis hvarpä jag endast vill anföra nägra deri förekomst mande uttryck. Sä heter det på 31:sta sidan: Synd id och medföddhet äro begrepp, som icke passa till e sammans. En medfödd synd kan det ieke gifvas, n men hvad som skall heta synd måste vara frivilligt, h men de; medfödda är ofrivilligt; på sidan 34:lte Syndens smärtfulla medvetande ha vi således sjelfft va att fvertaga oeh utplåna, och, om också genomn förmedlng af Christi och andra herrliga mennirje skors län och exempel, dock väsendtligen genom ä egen outröttlig forskning och trogen sedlighet för-d sona oss med gud. Hur gär det i här anfördalh satser med arfsynden och försoningen i vanlig me-le d V ning? eller äro ej dessa läror af ojemförligt högre vigt än nånsin läran om Hhimmelsfärden, hvarvid theolegerna sjelfva fästa en relativt ringa betydelse? Det oaktadt höjde sig ej en enda röst för åtals. anställande mot nämnde skrift. I detta ögonblick hvila dessutom mina ögon på en liten nyss utkommen skrift med titelin Vigtiga historiska upplysningar om Jesy verkliga dlödssätts (Stockholm N. Mareus 1851), från hvars 85 sida jag vill citera: Menniskor hvilka kunnå tro på en kroppslig uppständelse, från verklig död, smäste visserligen äfven obetingadt anse ett kroppss ligt uppfarande till en himmel eller huru man vill ja pkalla det heliga tillständet efter den kroppsliga dö-!s den, för möjligt: Men den upplyste som af veten-!s skapliga förnufts och erfarenhetsgrunder anser en!s sverklig död kropps ätervaknande till lif för omöj-jl pligt, lärer äfven i Jesu så kallade himmelsfärdiekel se något annat än en judisk myth, en af dessalt apotheoser, sädana de då för tiden voro vanliga ieke j ensamt bland judiska folket, för att förherrligall pframstående personligheters minne. . Men hos. det! på underverk mättade judiska folket hade denrelil giösa traditionen närt den fasta tron att alla profe-!: ster bordle fara till himmelen och den gamla mythen. vom Elias och hans eldvagn borde äfven äter upp-! repas med Jesus, såsom det efter den tidens upplys1 ning hos fromma själar var ett behof för tron. i: Att Jesus icke säsom det hos EvangelisternafMarI eeus och Lucas (just två män, som icke -voro närvai prande och blott af rykten sammanfogade sin histo-!1 vria) berättas, kroppsligen kunde upptagas i en him-is pmelsk högre verld, är icke underkastadt något tvif-le vel hos; alla dem, som blott vunnit en vetenskap-ls plig åsigst om döden oeh dess natur-processer; äfven l1 stär denna kroppsliga apotheos i strid med denl; ykristligga tanken, som dock Paulus utbildat så herr-: bligt. PPaulus säger sjelf i första brefvet till Corinvterna, k kap. 15 v. 50: kött och blod kunna icke ärfva gadis rike och det förgängliga skall icke ärfva himmellriket. Utom nyss anförda hafva åtskilliga. andra böcker äfvensom tidningar sökt sprida högre! ljus öfver religionensläror och deras historiska innehåll utan att staten funnit sig befogad att under-: trycka tem. Det tycktes tvertom en tid som skulle ! toleransns och religionsfrihetens mildare ande, ehuru l; ej uttryckt uti lagen, äfven här i landet hunnit ver-! ka, och med synnerlig glädje såg hvarje religienensl vän flera Kristliga sekter uppstå, fördragas, ja skyd-l: das, hvilket bevisade lika mycket ett vaknande religiöst lif ä ena sidan som klokhet oeh sann humanitet ä den andra. Men fanatismen kunde här likaditet som annorstädes nöja sig med att se en stilla och freedlig utveckling af religionssanningarne — band mååste derföre läggas på hjertats och tankens ädlaste : rörelser och polisens tjenstemän utsägos att öfvertagsa prestens roll, som alltid förr varit. att undervisa den okunnige, varna och rätta den felande uti religionsmäl, som också lagen anser vara af ,öm och granlaga beskaffenhet. Fanatismen har ändtligen blifvit sä uppjagad, att en mängd personer, som man förut i all sköns ro lät affalla från den rena evangeliska läran och öfvergä till den katolska, nu anklagade och öfverbeviste eller rättare erkännande sitt affall stå på väg att förvisas riket, sävidt menligen äfven på dem lagarne skola tillämpas. Efter dessa anmärkningar öfvergår jag till den åtalade artikeln och vill då söka upptäcka hvaruti dess brottslighet ligger, eller förnekelsen af den rena evangeliska läran... Denna brottslighet skulle finnas antingen i formen eller innehållet. Hvad fu formen angär, eller sjelfva det sätt hvarpä jag uttryckt min fråga, så är det måhända sannt, att det ej är vackert, axtt det skulle kunnat vara bättre o. s. V., ja sädant,, att det ej stött nägon för hufvudet eller förorsakat: förargelse. Härmed skulle man vilja säga att den, som ej kan tala väl, den bör ej tala, hvilket dock skulle iäta lika orimligt, som om någon yttrade att den, söm ej har en vacker rock, bör bellre gå naken än visa sig uti en icke yaeker rock. Härvid anser ag mig ock rätteligen kunna anmärka, att ingen slolmästare lärt mig skrifva, ännu mindre skrifva väl, igen professor i ästetiken har för mig upplätit skönheens himmel, och för mig som för den fattige i allmånhet öppnar ej konsten och vetenskapen sina salar, hvarest den fina smaken kan inpläras. Gatans och kojans skönheter äro de enda som armodets barn äro i tillfälle att studera, och derföre mä man ej af honom fordra en polerad yta, Det skulle äfven ligga en inkonseqvens deruti, att det allmänna först ej sörjde för sina barns bildning och sedan förbannade dem derföre att de saknade densamma. Jag har vår gat att fråga om sanningen, hvarefter jag, såsom hvarje förnuftig varelse, törstar; och har jag gjort det på ett oformligt sätt, kan det väl ej komma a annat, än att jag ej fått lära något bättre, i saknad af föräldrauppfostran och skolundervisning. Detta synes mig doek ej böra tillräknas mig säsom ctt fel hvaremot man i allmänhet anser det berömligt, elle åtminstone ej klandervärdt och brottsligt, atthvarocl en efter sin förmäga och på sitt vis söker att for ska mti naturens och religionens bok och med dela :sina medmenniskor såväl sina tvifvel sor sina Äsigter, och om möjligt derigenom komma san ningen oeh Gud närmare. I kyrkan, der man an nars skulle få ljus i religionen, har jag ej fått sva på mna frägor, och i det enskilda lifvet stär de! fattige utom beröring med själasörjaren, Derföre ä terstoc mig intet annat än att offentligen fråga, ocl minst tänkte jag dervid att man, i stället att med dela mig upplysning genom religionens tolkar, skull öfverlemna mig ät fängelset och tviflets qval. Me! ag vill komma till innehållet af frågan, enär derut den egentliga förbrytelsen väl skulle ligga. Dervi får jag först hänvisa till mina i rädstufvurätten af gifne förklaringar, men synnerligen till en uppmärk sam genomläsning af den ätalade artikeln, hvarutin nan i de tydligaste ordalag endast talas om en ma teriel himmelsfärd och ingalunda om en figurlig elle andlig, Detta är så mycket mera i ögonen fallande som just i sammanhang dermed t-ngdlagarne och de astronomiska vetenskapens resultater äberopas, me med intet enda ord nägon andlig himmelsfärd bestr des. Att bestrida en sädan ligger lika mycket öfv min förmåga, som det är stridande mot min inners religiösa känsla, till bevis hvarför jag endast vill på peka följande yttrande uti N:o 11 af Demokratie (den 10 Juni) under artikeln Det religiösa hyckl rietbb: oAtt Af lika litet som-nägon annan san kristien förnekat eller förnekar Christi Himmelsfär ,utan endast den krassa materialistiska föreställnii gen derom; ty himmelen, det vill säga föreninge smed Gud, är öppen för hvarje menniska, som sökt efter Guds rike och hans rättfärdighet, huru my ket mer då för den som i så hög grad varit delal tig af Gudsmedvetandet och slutligen offrat sitt ) ör menskligheten. Skiljsmessan från jorden eft fullordadt värf kan för honom ej betraktas ann än om en himmelsfärd. Detta yttrande torde ti räcklgt visa, att dogmens andemening ingalunda mig olifvit angripen; jag har endast gjort en fråg således ett försök att i öfverensstämmelse med d