(Or UCH RBIISLUG IUURIVICII, SVD USM 20 JPM BEE
i sin evigt sanna moral, hvadan nämnde författare m
tydligtvis affallit från den rena evangeliska läran, i n
fall man :kan kalla en högre och renare uppfattning m
af religiomens sanningar, än den vanligen krassa, för o!
ett affall,, i hvilken sednare händelse hr Ignell dock så
ej står ennsam utan har största delen af den bildade all- ti
mänhetena och till en del äfven sjelfva presterskapetm
på sin sidda. Vidare finnes uti Den religiösa fråanr ja
af C. V. Bergman, Jönköping 1848, äfvenledes hela tö
dogmläram i sin vanliga bemärkelse upplöst, som be- NM
vis hvarpä jag endast vill anföra nägra deri förekom- st
mande uttryck. Sä heter det på 31:sta sidan: Synd id
och medföddhet äro begrepp, som icke passa till e
sammans. En medfödd synd kan det ieke gifvas, n
men hvad som skall heta synd måste vara frivilligt, h
men de; medfödda är ofrivilligt; på sidan 34:lte
Syndens smärtfulla medvetande ha vi således sjelf- ft
va att fvertaga oeh utplåna, och, om också genomn
förmedlng af Christi och andra herrliga mennir- je
skors län och exempel, dock väsendtligen genom ä
egen outröttlig forskning och trogen sedlighet för-d
sona oss med gud. Hur gär det i här anfördalh
satser med arfsynden och försoningen i vanlig me-le
d
V
ning? eller äro ej dessa läror af ojemförligt högre
vigt än nånsin läran om Hhimmelsfärden, hvarvid the-
olegerna sjelfva fästa en relativt ringa betydelse?
Det oaktadt höjde sig ej en enda röst för åtals. an-
ställande mot nämnde skrift. I detta ögonblick hvila
dessutom mina ögon på en liten nyss utkommen skrift
med titelin Vigtiga historiska upplysningar om Jesy
verkliga dlödssätts (Stockholm N. Mareus 1851), från
hvars 85 sida jag vill citera: Menniskor hvilka kun-
nå tro på en kroppslig uppständelse, från verklig död,
smäste visserligen äfven obetingadt anse ett kropps- s
ligt uppfarande till en himmel eller huru man vill ja
pkalla det heliga tillständet efter den kroppsliga dö-!s
den, för möjligt: Men den upplyste som af veten-!s
skapliga förnufts och erfarenhetsgrunder anser en!s
sverklig död kropps ätervaknande till lif för omöj-jl
pligt, lärer äfven i Jesu så kallade himmelsfärdiekel
se något annat än en judisk myth, en af dessalt
apotheoser, sädana de då för tiden voro vanliga ieke j
ensamt bland judiska folket, för att förherrligall
pframstående personligheters minne. . Men hos. det!
på underverk mättade judiska folket hade denreli- l
giösa traditionen närt den fasta tron att alla profe-!:
ster bordle fara till himmelen och den gamla mythen.
vom Elias och hans eldvagn borde äfven äter upp-!
repas med Jesus, såsom det efter den tidens upplys- 1
ning hos fromma själar var ett behof för tron. i:
Att Jesus icke säsom det hos EvangelisternafMar- I
eeus och Lucas (just två män, som icke -voro närva- i
prande och blott af rykten sammanfogade sin histo-!1
vria) berättas, kroppsligen kunde upptagas i en him-is
pmelsk högre verld, är icke underkastadt något tvif-le
vel hos; alla dem, som blott vunnit en vetenskap-ls
plig åsigst om döden oeh dess natur-processer; äfven l1
stär denna kroppsliga apotheos i strid med denl;
ykristligga tanken, som dock Paulus utbildat så herr-:
bligt. PPaulus säger sjelf i första brefvet till Corin-
vterna, k kap. 15 v. 50: kött och blod kunna icke ärf-
va gadis rike och det förgängliga skall icke ärfva
himmellriket. Utom nyss anförda hafva åtskilliga.
andra böcker äfvensom tidningar sökt sprida högre!
ljus öfver religionensläror och deras historiska in-
nehåll utan att staten funnit sig befogad att under-:
trycka tem. Det tycktes tvertom en tid som skulle !
toleransns och religionsfrihetens mildare ande, ehuru l;
ej uttryckt uti lagen, äfven här i landet hunnit ver-!
ka, och med synnerlig glädje såg hvarje religienensl
vän flera Kristliga sekter uppstå, fördragas, ja skyd-l:
das, hvilket bevisade lika mycket ett vaknande reli-
giöst lif ä ena sidan som klokhet oeh sann humani-
tet ä den andra. Men fanatismen kunde här lika-
ditet som annorstädes nöja sig med att se en stilla
och freedlig utveckling af religionssanningarne —
band mååste derföre läggas på hjertats och tankens
ädlaste : rörelser och polisens tjenstemän utsägos att
öfvertagsa prestens roll, som alltid förr varit. att un-
dervisa den okunnige, varna och rätta den felande
uti religionsmäl, som också lagen anser vara af ,öm
och granlaga beskaffenhet. Fanatismen har ändtli-
gen blifvit sä uppjagad, att en mängd personer, som
man förut i all sköns ro lät affalla från den rena
evangeliska läran och öfvergä till den katolska, nu
anklagade och öfverbeviste eller rättare erkännande
sitt affall stå på väg att förvisas riket, sävidt men-
ligen äfven på dem lagarne skola tillämpas.
Efter dessa anmärkningar öfvergår jag till den å-
talade artikeln och vill då söka upptäcka hvaruti dess
brottslighet ligger, eller förnekelsen af den rena e-
vangeliska läran... Denna brottslighet skulle finnas an-
tingen i formen eller innehållet. Hvad fu formen
angär, eller sjelfva det sätt hvarpä jag uttryckt min
fråga, så är det måhända sannt, att det ej är vac-
kert, axtt det skulle kunnat vara bättre o. s. V., ja
sädant,, att det ej stött nägon för hufvudet eller för-
orsakat: förargelse. Härmed skulle man vilja säga att
den, som ej kan tala väl, den bör ej tala, hvilket
dock skulle iäta lika orimligt, som om någon yttrade
att den, söm ej har en vacker rock, bör bellre gå
naken än visa sig uti en icke yaeker rock. Härvid
anser ag mig ock rätteligen kunna anmärka, att in-
gen slolmästare lärt mig skrifva, ännu mindre skrifva
väl, igen professor i ästetiken har för mig upplätit
skönheens himmel, och för mig som för den fattige
i allmånhet öppnar ej konsten och vetenskapen sina
salar, hvarest den fina smaken kan inpläras. Gatans
och kojans skönheter äro de enda som armodets barn
äro i tillfälle att studera, och derföre mä man ej af
honom fordra en polerad yta, Det skulle äfven ligga
en inkonseqvens deruti, att det allmänna först ej
sörjde för sina barns bildning och sedan förbannade
dem derföre att de saknade densamma. Jag har vår
gat att fråga om sanningen, hvarefter jag, såsom
hvarje förnuftig varelse, törstar; och har jag gjort
- det på ett oformligt sätt, kan det väl ej komma a
annat, än att jag ej fått lära något bättre, i saknad
af föräldrauppfostran och skolundervisning. Detta
synes mig doek ej böra tillräknas mig säsom ctt fel
hvaremot man i allmänhet anser det berömligt, elle
åtminstone ej klandervärdt och brottsligt, atthvarocl
en efter sin förmäga och på sitt vis söker att for
ska mti naturens och religionens bok och med
dela :sina medmenniskor såväl sina tvifvel sor
sina Äsigter, och om möjligt derigenom komma san
ningen oeh Gud närmare. I kyrkan, der man an
nars skulle få ljus i religionen, har jag ej fått sva
på mna frägor, och i det enskilda lifvet stär de!
fattige utom beröring med själasörjaren, Derföre ä
terstoc mig intet annat än att offentligen fråga, ocl
minst tänkte jag dervid att man, i stället att med
dela mig upplysning genom religionens tolkar, skull
öfverlemna mig ät fängelset och tviflets qval. Me!
ag vill komma till innehållet af frågan, enär derut
den egentliga förbrytelsen väl skulle ligga. Dervi
får jag först hänvisa till mina i rädstufvurätten af
gifne förklaringar, men synnerligen till en uppmärk
sam genomläsning af den ätalade artikeln, hvarutin
nan i de tydligaste ordalag endast talas om en ma
teriel himmelsfärd och ingalunda om en figurlig elle
andlig, Detta är så mycket mera i ögonen fallande
som just i sammanhang dermed t-ngdlagarne och de
astronomiska vetenskapens resultater äberopas, me
med intet enda ord nägon andlig himmelsfärd bestr
des. Att bestrida en sädan ligger lika mycket öfv
min förmåga, som det är stridande mot min inners
religiösa känsla, till bevis hvarför jag endast vill på
peka följande yttrande uti N:o 11 af Demokratie
(den 10 Juni) under artikeln Det religiösa hyckl
rietbb: oAtt A- f lika litet som-nägon annan san
kristien förnekat eller förnekar Christi Himmelsfär
,utan endast den krassa materialistiska föreställnii
gen derom; ty himmelen, det vill säga föreninge
smed Gud, är öppen för hvarje menniska, som sökt
efter Guds rike och hans rättfärdighet, huru my
ket mer då för den som i så hög grad varit delal
tig af Gudsmedvetandet och slutligen offrat sitt )
ör menskligheten. Skiljsmessan från jorden eft
fullordadt värf kan för honom ej betraktas ann
än om en himmelsfärd. Detta yttrande torde ti
räcklgt visa, att dogmens andemening ingalunda
mig olifvit angripen; jag har endast gjort en fråg
således ett försök att i öfverensstämmelse med d