maännaSyScciutcL I 5 IPB SISYYL MN AS
och styrkes ock af hvad allmänna lagen, angäende
ätskilliga hithörande frågor, i 2 7 kap. och 7 S 15
hap. ärfdabalken innehåller och förmär; utvisande
likväl dessa lagrum, att rätteligen icke födelsetim-
man eller födelseorten, utan deremot aflelsen är den
tidpunkt, hvarpå barnets, genom fadrens bestämda,
svenska nationalitet ankommer.
De, som ej kunna iinbegripas under nu omnämnde
kathegori, äro således vutlänningar, till hvilka dess-)!
utom enligt 7 15 kapa. ärfdabalken, äfven de ur-
sprungliga infödingar röäknas, som från riket frivillig:
och formligen utflyttat.:,
Det synes oförklarligt hvarpå utskottet grun-
dar denna sin, i mänga afseenden förvillande
framställning. När skulle verkligen genom
Jag en annan princip blifvit för vårt land an-
tagen, än den som ostördt fått gälla i Eng-
Jand, och som varit af ålder följd i de nor-
diska länderna? När har genom Sveriges grund-
lagar eller allmänna lag blifvit vederlagt, att
sjelfva det faktum att vara född i landet: nem-
ligen af föräldrar, fader eller moder, som fatt
tillstånd inkomma eller i riket sig uppehålla.
och hvilka icke, såsom t. ex. utländske sän-
debud eller i främmande makters tjenst va-
rande, eller i direkta lydnadsförhållanden till
utländske regeringar stående äro fortfarande
att betrakta såsom mtlänningar: när har, fråge
vi, detta faktum lagligen upphört att medföra
infödings egenskap och rätt?
Ingenstädes i gruundlag eller annan lag fin-
nes något sådant amitydt, ännu mindre uttryckt.
Uppmärksamheten Ihar här ofvan blifvit fästad
på orden vingen, occh enhvar i 16 rege-
ringsformen, hvilka synas ställa hvarje inomås
landet befintlig person under lagens skydd,
med jemlik rätt till detsamma. Allmänna la-
gen är utfärdad och gällande för alla som i
riket bygga och bov; och domare samt befall-
ningshafvande anbefallde, att oväldigt hjelpa
hvar man till sin ritt, in- och utländsk, den
ringa och fattiga såväl som den höge och rike
och frälsa dem som med våld och öfvermod
tvingas, särdeles fattiga enkor och faderlösa
barn, på det sanning, fnd och rättfärdighet
må bo i landet (Se Konung Fredrik I:s utfär-
dade kungörelse den 23 Jan. 1736, om nya
lagboken). Om rejgeringsmakten det oaktadt
ansett sig befogad att i polisväg hindra eller
tillåta utländske mins inkommande eller in-
fyttning i landet, bevisar det ingenting mot
den urgamla principen, som fanns i Sverige
likaväl som i England, och enligt hvilken alla
de, hvilkas fäder fått i landet inflytta, då
de här födde blifvit, samt fortfara att rede-
liga och utan vrångvisa ställa sig lagens inne-
håll till obrottslig lydnad, (se nyssnämnde
Kongl. kungörelse) äro infödde svenske män,
samt således böra åtnjuta de rättigheter, som
hvarje svensk medborgare enligt grundlag och
laga stadgar tillkommer.
Denna rätt har ock veterligen, i allmänhet,
icke blifvit ifrågasatt för här i landet svensk
medborgarerätt förunnade utlänmingars barn.
Då de uppfostrats i annan troslära än stats-
kyrkans, hafva de väl varit uteslutna från t.
ex. representationsrätt och de embeten, för
hvilka statsreligionens bekännande erfordras,
m. m. Men i öfrågt hafva de ansetts såsom
svenske medborganre, med alla dessas rättig-
heter. Det enda aallmänna undantaget har va-
rit med mosaiske ti trosbekännare, hvilka här i
landet stått och boeklagligen ännu stå under
regeringens godtyckkliga maktfullkomlighet, och
hvilka blifvit inskrränkta till vissa städer, samt
länge till vissa yrkken och sysselsättningar och
således ännu i dag mycket ofullständigt åtnjuta
infödingsrätt.
Besynnerligt nog är det likväl just ifrån re-
geringsmaktens förordningar och resolutioner
angående desse mosaiske trosbekännare, som
man kan hemta bevisen för det ofvan antydda
förhållande, att regeringsmakten icke betrak-
tat infödingsrätten ur den inskränkta synpunkt
som konstitutionsutskottet. Se här några så-
dane bevis:
Sedan 1782 års judereglemente i nära 401
år ålagt hvarje i landet född eller uppfödd
judeson, att uttaga sk ddsbref till sin lofliga
fortkomst, samt dervid bevisa sig ega ett visst
kapital, motsvarande hälften af hvad fadren
vid inflyttandet i riket måst för erhållande af
sitt skyddsbref styrka sig äga, afskaftades ge-
nom kongl. brefrvet den 25 Okt. 1821 denna
del af den då för mosaiske trosbekännare i
öfrigt gällande undantagslagstiftning: hvad
angick sådane judar, hvilkas fäder blifvit till
svenske undersåter upptagne och (såsom det
i förordningen heter) smed enahanda fri- och
rättigheter som andre svenske medborgare
hugnade.v
Man finner här en början till erkännande af
infödingsrätten, äfven för mosaiska trosbekän-
nare; och att den sedan i enskilda fall gjorts
gällande, synes tt. ex. af kongl. resolut. d. 23
Jan. 1830, hvarii, sedan Norrköpings rådhus-
rätt afslagit en jyudes ansökning om lagfart på
en i staden inkööjpt fastighet, af det skäl, att
sökanden ej styrrkt sig hafva vunnit svensk med-
borgarerätt eller enligt kongl. förordningen d.
3 Ökt. 1829, sååsom utländsk undersåte sär-
skildt begärt ochh erhållit tillstånd att besitta
fastighet i riket, , Kongl. Maj:t likväl förkla-
rade: att af dena åberopade kongl. förordnin-
en rörande villkoren hvarmed utländske un-
dersåtare må kunna fast egendom här i riket
förvärfva och besitta, något hinder icke mö-
ter för sökandan, hvilken är här i landet föddr,
etc. att i enlighet med 18-8af 1782 års regle-
mente förvärfva och besitta hus i nämnde
stad.n
Häraf inhemtar man, att i dylika afseenden
redan förut den princip af regeringen blifvit
följd, att infödd mosaisk trosbekännare genom
födelsen var svensk medborgare samt i åtnju-
tande af infödingsrätten och derigenom ägde
medborgerliga rättigheter. Sedan har genom
1838 års författningar denna princip blifvi
ännu mera befästad, ehuru visserligen dess:
rättigheter icke derigenom blifvit de mosaiskc
trosbekännarne tillerkända i hela den vidd,
som rättvisan ffordrat och samhällets egen för-
del bordt medggifva.
Men frågar rman, hvarföre dessa fullständi-
gare medborgerrliga rättigheter skola förneka:
infödde mosaistke ellr andre religioners tros
förvandter, måinne svaret då kan sökas i Sve
riges lagar? Derpå måste svaret blifva, nej!
28 Reg.formen, redan såsom den nu ly
der, har icke en gång, efter ordalydelser
Lu föhinda mfsdde hekännare af andr