maännaSyScciutcL I 5 IPB SISYYL MN AS och styrkes ock af hvad allmänna lagen, angäende ätskilliga hithörande frågor, i 2 7 kap. och 7 S 15 hap. ärfdabalken innehåller och förmär; utvisande likväl dessa lagrum, att rätteligen icke födelsetimman eller födelseorten, utan deremot aflelsen är den tidpunkt, hvarpå barnets, genom fadrens bestämda, svenska nationalitet ankommer. De, som ej kunna iinbegripas under nu omnämnde kathegori, äro således vutlänningar, till hvilka dess-)! utom enligt 7 15 kapa. ärfdabalken, äfven de ursprungliga infödingar röäknas, som från riket frivillig: och formligen utflyttat.:, Det synes oförklarligt hvarpå utskottet grundar denna sin, i mänga afseenden förvillande framställning. När skulle verkligen genom Jag en annan princip blifvit för vårt land antagen, än den som ostördt fått gälla i EngJand, och som varit af ålder följd i de nordiska länderna? När har genom Sveriges grundlagar eller allmänna lag blifvit vederlagt, att sjelfva det faktum att vara född i landet: nemligen af föräldrar, fader eller moder, som fatt tillstånd inkomma eller i riket sig uppehålla. och hvilka icke, såsom t. ex. utländske sändebud eller i främmande makters tjenst varande, eller i direkta lydnadsförhållanden till utländske regeringar stående äro fortfarande att betrakta såsom mtlänningar: när har, fråge vi, detta faktum lagligen upphört att medföra infödings egenskap och rätt? Ingenstädes i gruundlag eller annan lag finnes något sådant amitydt, ännu mindre uttryckt. Uppmärksamheten Ihar här ofvan blifvit fästad på orden vingen, occh enhvar i 16 regeringsformen, hvilka synas ställa hvarje inomås landet befintlig person under lagens skydd, med jemlik rätt till detsamma. Allmänna lagen är utfärdad och gällande för alla som i riket bygga och bov; och domare samt befallningshafvande anbefallde, att oväldigt hjelpa hvar man till sin ritt, inoch utländsk, den ringa och fattiga såväl som den höge och rike och frälsa dem som med våld och öfvermod tvingas, särdeles fattiga enkor och faderlösa barn, på det sanning, fnd och rättfärdighet må bo i landet (Se Konung Fredrik I:s utfärdade kungörelse den 23 Jan. 1736, om nya lagboken). Om rejgeringsmakten det oaktadt ansett sig befogad att i polisväg hindra eller tillåta utländske mins inkommande eller infyttning i landet, bevisar det ingenting mot den urgamla principen, som fanns i Sverige likaväl som i England, och enligt hvilken alla de, hvilkas fäder fått i landet inflytta, då de här födde blifvit, samt fortfara att redeliga och utan vrångvisa ställa sig lagens innehåll till obrottslig lydnad, (se nyssnämnde Kongl. kungörelse) äro infödde svenske män, samt således böra åtnjuta de rättigheter, som hvarje svensk medborgare enligt grundlag och laga stadgar tillkommer. Denna rätt har ock veterligen, i allmänhet, icke blifvit ifrågasatt för här i landet svensk medborgarerätt förunnade utlänmingars barn. Då de uppfostrats i annan troslära än statskyrkans, hafva de väl varit uteslutna från t. ex. representationsrätt och de embeten, för hvilka statsreligionens bekännande erfordras, m. m. Men i öfrågt hafva de ansetts såsom svenske medborganre, med alla dessas rättigheter. Det enda aallmänna undantaget har varit med mosaiske ti trosbekännare, hvilka här i landet stått och boeklagligen ännu stå under regeringens godtyckkliga maktfullkomlighet, och hvilka blifvit inskrränkta till vissa städer, samt länge till vissa yrkken och sysselsättningar och således ännu i dag mycket ofullständigt åtnjuta infödingsrätt. Besynnerligt nog är det likväl just ifrån regeringsmaktens förordningar och resolutioner angående desse mosaiske trosbekännare, som man kan hemta bevisen för det ofvan antydda förhållande, att regeringsmakten icke betraktat infödingsrätten ur den inskränkta synpunkt som konstitutionsutskottet. Se här några sådane bevis: Sedan 1782 års judereglemente i nära 401 år ålagt hvarje i landet född eller uppfödd judeson, att uttaga sk ddsbref till sin lofliga fortkomst, samt dervid bevisa sig ega ett visst kapital, motsvarande hälften af hvad fadren vid inflyttandet i riket måst för erhållande af sitt skyddsbref styrka sig äga, afskaftades genom kongl. brefrvet den 25 Okt. 1821 denna del af den då för mosaiske trosbekännare i öfrigt gällande undantagslagstiftning: hvad angick sådane judar, hvilkas fäder blifvit till svenske undersåter upptagne och (såsom det i förordningen heter) smed enahanda frioch rättigheter som andre svenske medborgare hugnade.v Man finner här en början till erkännande af infödingsrätten, äfven för mosaiska trosbekännare; och att den sedan i enskilda fall gjorts gällande, synes tt. ex. af kongl. resolut. d. 23 Jan. 1830, hvarii, sedan Norrköpings rådhusrätt afslagit en jyudes ansökning om lagfart på en i staden inkööjpt fastighet, af det skäl, att sökanden ej styrrkt sig hafva vunnit svensk medborgarerätt eller enligt kongl. förordningen d. 3 Ökt. 1829, sååsom utländsk undersåte särskildt begärt ochh erhållit tillstånd att besitta fastighet i riket, , Kongl. Maj:t likväl förklarade: att af dena åberopade kongl. förordninen rörande villkoren hvarmed utländske undersåtare må kunna fast egendom här i riket förvärfva och besitta, något hinder icke möter för sökandan, hvilken är här i landet föddr, etc. att i enlighet med 18-8af 1782 års reglemente förvärfva och besitta hus i nämnde stad.n Häraf inhemtar man, att i dylika afseenden redan förut den princip af regeringen blifvit följd, att infödd mosaisk trosbekännare genom födelsen var svensk medborgare samt i åtnjutande af infödingsrätten och derigenom ägde medborgerliga rättigheter. Sedan har genom 1838 års författningar denna princip blifvi ännu mera befästad, ehuru visserligen dess: rättigheter icke derigenom blifvit de mosaiskc trosbekännarne tillerkända i hela den vidd, som rättvisan ffordrat och samhällets egen fördel bordt medggifva. Men frågar rman, hvarföre dessa fullständigare medborgerrliga rättigheter skola förneka: infödde mosaistke ellr andre religioners tros förvandter, måinne svaret då kan sökas i Sve riges lagar? Derpå måste svaret blifva, nej! 28 Reg.formen, redan såsom den nu ly der, har icke en gång, efter ordalydelser Lu föhinda mfsdde hekännare af andr