a Möre härad; rensningen af Emmabo ä Vissefjärda
eken, afsynad; samt vägomläggningarne mellan
esterviks stad och Kärby gästgifvaregård. (Forts.)
Fråga om nedsättning af. emgelska och
franska vapenmakterna.
I engelska underhuset uppstod den 17 sistl.
uni en debatt, angående den af hr Cobden
äckta motion, att genom en adress hos Drott-
ingen anhålla, det utrikes ministern måtte
ppdragas att meddela sig med franska rege-
ngen för att förekomma den pågående täflan
krigiska förberedelser under fredstid, samt
llvägabringa en ömsesidig : nedsättning i va-
enmakten. Tal. hade ej för afsigt, attifrå-
an inblanda förhållandet med den del af
rigsmakten, som kunde på fasta landet an-
es behöflig för vidmakthållandet af det inre
ugnet, utan hufvudsakligen hvad som rörde
lottor och fästningar. Han visade, att såväl
Frankrike som England sjömekten ständigt
nsetts böra hållas uppe med afseende på
vad som skedde i den andra staten, hvilket
ållade att icke blott en ständig oro under-
ölls, utan äfven ständiga förökningar ifråga-
attes uti begge rikena, då hvarje förökning i
tridskrafter på ena sidan framkallar nya för-
lag å den andra. Han frågade om det icke
anns möjlighet att sätta någon gräns för den-
a förödande och dåraktiga rivalitet, och att
yfverenskomma om minskning i vapenstyr-
an samt sålunda öfvergifva: en politik, som
ir källan till ömsesidiga förhwter och olä-
enheter? Amerika stod färdgt att antaga
enna princip. Ryssland kunde icke göra nä-
got giltigt hinder, om Frankrik: och England
ville saken; och han trodde itt närvarande
id, långt ifrån att vara ogynsan för försöket,
skulle vara ganska lämplig dertill. Han ville
;j föreslå någon viss form för sakens behand-
ing, utan åsyftade endast att diplomatien skulle
sätta sig sjelf mera i harmoni med tidsandan.
Efter att hr Urguhart yttrat några svårig-
heter vid hr Cobdens förslag och hr Mackin-
son abstrakt behandlat sjelfva frågan om krig,
samt på det hela gillat motioner, men före-
slagit att den nuvarande utikesministern,
som så länge beredt landet fred, skulle få
handla efter hvad han ansåg lämpigast, yttrade
Lord Palmerston: att ehuru han icke ansåg
sättet på hvilket hr Cobden försökt att bereda
sin princips framgång vara det bäst beräk-
nade, underskref han gerna den allmänna
syftningen af hans åsigter. Men då man vill ett
stort mål, måste man egna synnerlig upp-
märksamhet åt medlen. Om alla nationer ut-
gjordes af män med filantropiska principer
och vidsträckta åsigter om menniskoslägtets
angelägenheter, vore bästa sättet att bibehålla
freden för enhvar, om man förröstade på an-
dras goda tänkesätt; men verlen hade ännu
icke hunnit till en sådan civiliationsgrad, att
ett folk kunde helt och hållet anförtro sig
till sina grannars fredsamhet. Lordens be-
tänklighet vid motionen var, att den åsyftade
förminskande af landets stridskrafter, utan att
afvakta om andra län ler vidtagit enahanda åt-
gärder. Hr Cobden hade medgifvit sig icke
tagit i betraktande Frankrikes stora militär-
makt; men i jemnförelsen mellan våra anfalls-
medel bör vår uppmärksamhet icke uteslutan-
de fästas vid linieskepp.
Om ett stort rike, såsom England, önskar
att vara i fred med andra makter, måste det
med omsorg underhålla sina krafter att till-
bakakasta hvarje anfall, och utan att hysa
ringaste fiendtlig afsigt var det en skyldighet
mot sig sjelf och mot det upplrag som för-
synen tillämnat det att fullföljs, att söka hålla
sig uppe i en sådan ställning. Lorden var
villig att antaga hr Cobdens motion och tal,
som vunnit husets sympathi, såsom ett ut-
tryck af den mening, att de vänliga förhål-
landena mellan England och Frankrike böra
bibehållas och att inbördes förtroende mellan
regeringarne skall bannlysa allt misstroende.
Han antog det med nöje, såsom ett erbjudet
kamratlikt handslag till andra Ender, och han
medgaf att det icke kunde var: någon lämp-
ligare tid för en sådan demorstration. Om
hän invände mot att blifva bunden genom ett
beslut, i en sak, för hvilken han icke klart
insåg den rätta vägen, var det icke derföre
att han icke ville ändamålet, utan derföre att
han hoppades att detta skulle vida mera be-
fordras genom hr Cobdens tal och husets å-
dagalagda tänkesätt, än genom ett formelt och
specifikt beslut. Lorden hoppades derföre
att hr. Cobden skulle vara tillfredsställd me
den mottagning hans motion rönt af huset och
I med regeringens biträde dertill, hvilken lifva-
Ides af önskan att afvända krigets olyckor,
Isamt icke yrka på ett beslut som kunde leda
till söndring; m. m.
M:r Roebuck uttryckte sin i allmänhet stora
beundran för den ädle lorden:s proposition,
men kunde icke beundra sättest hvarpå han
behandlat motionen. Lorden grillade ändamå-
let, men ej medlen, ehuru dessa voro enkla
Joch praktiska. Vi skulles, sade han, gifva
ett det ädlaste skådespel åt verlden och ett
lexempel till andra folk, om underhuset ge-
Inom ett högtidligt beslut, icke grundadt på
fruktan, skulle uppdraga åt utrikes ministern
latt utan afseende på diplomatiens småaktiga
lafundsamhet öppet säga till Frankrike: Vi
vilja freden och fråga er om jj viljen hjelpa
Joss i det stora arbetet?a
I Efter några anmärkningar af sir H. Verney
Toch m:r Bretheston, som tillråddde motionens
låtertagande, understödde hr Hume ett beslut,
hvars föremål han sade vara, att återbringa
Englands vapenmakt till hvad den var, före sy-
Iriska tvistefrågan.
I Sir R. Inglis, m. fl. yttrade sig för motio-
nens återtagande, efter den tillfredsställande
förklaring ministern gifvit, och
Hr Cobden biföll att lemna saken i rege-
ringens händer.
I Lord Palmerston önskade attt huset måtte
7 Mäta Amdt Ahura han var mand AM Nnrinci-