väldiga författaren; att han, hänförd af värma, str
vänskap och pietet, skulle hafva företmgit sig ick
ett arbete, som han icke var vuxen och följ- nöj
aktuligen ej så, som sig borde, kunde utföra. ser
Vi kände mycket väl, att hr Kahl var en sko
nska lycklig skriftställare, en man både med allt
fafrud och hjerta; men just detta gjorde, att tre
vi fruktade, det han uppskattat sina krafter lig
för högt och i följd deraf äfventyrade att för- stu
lora det anseende såsom litteratör, hvilket han mic
redan rättvisligen och välförtjent ätnjöt. Man äfv
kan vara en utmärkt skicklig porträttmålare, fig
men misslyckas, då man åt sina porträtter vill yp
gr de former och den gruppering, som ensor
istoriemålning kräfver för att blifva sann och fot
träffande. Det var detta förhållande, mutatis Mr
mutandis tillämpadt på ifrågavarande ämne, atu
hvilket vi befarade att hr Kahl hade förbisett..bo
Så mycket mera angenämt öfverraskade blefvo Li
vi derföre, när vi, efter att hafva gernomläst de
ungefär en tredjedel af hr Kahls skilddring af fö
yTegner och hans Samtida i Lund, funno, se
icke blott att vår fruktan varit öfverflödlig, utan sje
äfven att förf. med verklig mästarehamd utfört sir
de scener, som han ville framställa, de ka- dr
rakterer och personligheter, som nan föresatt nä
sig att teckna. Isynnerhet bör denna skil- ha
dring vara välkommen för alla dem, som un- s
der loppet af det nästföregående århundradets bal
sista decennium och de fem eller sex första!!!
Justrerna af det innevarande seklet studerat -
vid Lunds universitet och sålunda haft till- ha
fälle att personligen lära känna och värdera da
flere af de utmärkte män, hvilkas lefnads-sör
teckningar hr Kahli densamma meddelat; Då de
man under så beskaffade förhållanden. genom- v
läser ifrågavarande arbete, förekommer det enlhy
som om man vandrade i ett målningsgalleri, för
der idel välbekanta ansigten nedblickade från mi
väggarne, ömsom småleende och välkomnande,
ömsom allvarsamma och vördnadsbjudande; 1
men alla fulla af lif, kraft och natursanning, tra
alla i friska och konstnärligt anbragta färger,län
alla målade i raska drag med en bred ochlL5
saftig pensel. Visserligen förekommma härjle!
och der porträtter af mindre betydande per- fr
soner; men då de vovo samtidas med huf- är
vudpersonen, den odödlige skald, hvaars namn;
prunkar öfver ingången till detta allerri, borde;
de ej saknas i samlingen; den hade icke då e
varit skompletts- som det heter på konstsprå-
ket. Nu är den det, så vidt vi för ögonblic-
ket kunna erinra oss, och detta är i rår tanka
en förtjenst mera af den, som uppstillt, ord-ae
nät och prydt detta pantheon af skader, ve-lan
tenskapsman, skönhet, snille och unzsdom. Im
Efter att sålunda hafva i korthet utalat våralac
egna åsigter, rörande oftabemälte arbete, viljeld:
vi genom några utförligare utdrag ur det-ip:
samma sätta de af våra läsare, som ännu ickelt
ega det, i tillfälle att bedöma, hurmvida del
loford, dess författare af oss erhållit varit väl-lg
förtjente eller icke. Innan vi meddela dessalc
utdrag, torde det dock vara tillbörligt att låtalk
den älsklige författaren redogöra för motiverna N
till utgifvandet af sin minnesteckning. Se här
hvad han derom i förordet, pag. Ii, har att!b
förtälja:
De, som fulländat sina studier vid Lunds akademi
och med nöje ännu minnas de lärare derstädes, hvilka
de till stor del hafva att tacka för sin bildning och
för den riktning deras studier tagit, skola kanske
joke läsa dessa blad utan allt deltagande. För dem
terde ätminstone nägot af innehållet vara, hvad de!
spridda dragen varit för författaren, under det
han samlat dem — rhinnen, eko frän framfarna lyek-
ligare dagar, Somga of other times,. Som sådana
Jemnar han dem nu i allmävhetens händåer och un-
derkastar sig på samma gång dess domn öfver deti
sätt, på hvilket han uppfattat dem. Skulille han nä-
gon gång eller ofta Hafra misstagit sigg i sina me-
ningar, slutsatser och omdömen, mä dett tillskrifras
kans bristande refiexionsförmäga, ieke nhågot uppsåt
att förleda eller förvilla. De, som sjeltfre sett och
närmare känt de här förekommande personer, oeh
derföre bäst kunna bedöma dem, ärevnnu icke just
eå få, men deras antal förminskas nästan med hvarje,
dag — ett skäl så mycket mera för mimestecknaren ;
att ieke dröja för länge, innan han fästr allmänhe-
tons uppmärksamhet på de bortgängna eler ännu lef-
vande notabiliteterna från en förfiuten akademisk tid.
Det ingår ju i mångens önskningar i våra dagar, atti:
få läsa notiser om utmärktare personligheter, antin-
gen medan de ännu lefva, eller så fort de hinna
skildras efter sin bertgäng. Oeh för att efter vär
ringa förmåga gå denna ästundan till mötes, hafva
vi vågat offentliggöra ifrågavarande bidrag. Wihafva
icke nägra skuggor att kasta öfver personernas min-
omen. I detta fall hade vår hand ieke tagit befatt-
ning med karakteristikerna. Men vi hafva i stället
feke ringa förbindelse till flere bland de hädangängne
lärarne. Vi hafva dem att tacka för nyttiga upplys-
ningar oeh faderliga eller broderliga råd. Oeh vi
tro oss ieke bättre kunna ädagalägga wår erkänsla,
än när vi söka framställa ett oeh annat; troget drag
af hvad de varit eeh verkat. Ett sädarnt offer synes
icke kunna misshaga nägen. För ess äir det en till-
fredsställelse att kunna erbjuda detsammna.r
Författaren har indelat sitt arbete i 23 ka-
RET eller, om man hellre så vill, taflor, i
23
vilka han med värma och lif framställt dels
händelser och dels personer, sant omgifvit
hvarje teckning med en ram af täffande re-
flexioner, pikanta anekdoter, skäntsamma in-
fällen och hitintills föga kända petiska pro-
dukter, ömsom af Tegner och önsom at de
personer, som voro samtida med honom vid
Carolinska högskolan. Förste kavitlet Kar till
öfverskrift: Tegners ankomst till Lund och
de klassiska studierna vid akademiens. I
denna tafla yttrar sig förf. om hufivädpersonen
i densamma på följande sätt:
Den, som säg Tegner, helst i hans! yngre dågar
förgäter ieko så lätt hans utseende oceh igenkänne
det genast i Hvilken lyckad afbildningg det än visa
sig. Tegner var mera lång än medelmättig till väx
tem. Hans lemmar voro fasta och proportienerade
formerna harmoniska, gängen vittnade, om en viss lik
nöjdbet, och hållningen var understundiom nägot värds
lös. Den öppna, öfrer tinningarne hvälfda pannan
de blå, klara, af ögonlocken ofta djupt beslöjade, ö
gonen, den väl bildade, raka näsan, de sarkastisk
dragen öfver läpparne, det ljusa, blonda ansigtet —
allt strälade med ett mildt skimmer, som lika lätta
konstnären återgifves, som det igenkännes af äskäda
ren. Tegnårs uppsmm förrädde väl ieke någon i ögone:
fallande gratie, men snillet blixtrade tram ur hvarj
drag, mine eeh ögenkatt. Då han i ettförtroligtla
talade, skämtade, log, tyektes han vanrra inspirerad 8
sänggudinnerna oeh kunskapsgudinnaan på em gäåns
Han tyrektes höra till deras sällskap, vara deras tf
sterson. En af de förra, sade man, Ihar säkert bu
hovem till sängardopet, och den sedmare stått fadde
Visbetsgudinnan var konem nästan lika bevägen so
Cameren. Hon höll sin sköld beständigt öfver ha
kjessa: men Gorgohufvudet behagade konom mindr
än Apolles grönskaude lager, Grecemas lätta gördl
och genermiskivlisa scmmardrägter. Minervas skn