Litteratur. 2
Den historiska Språkforskningen, inträdestal, Skr
ållet i Kongl. Vitterhets-, Historie- och An- Sri
qvitets-akademien den 2 Juni 1849, af J. E. de
ydqvist, på S. Magnus förlag, utgör ett li- TV!
st arbete om blott 62 sidor, men innehål- EM
unde många goda och i flera fall värderika 8er
nmärkningar rörande isynnerhet den svenska På
nguistiken. Fördröjandet af tryckningen (ta- ma
st är redan två år gammalt) kan förmodligen kor
afva sin grund i det blott småningom ske,
nde utgifvandet af akademiens handlingar oci
vartill det hör; ehuru talet nu tillika utkom-be!
nit såsom ett för publiken tillgängligt arbeteNät
ör sig. Efter åtskilliga allmänna betraktelser 4
fver språkforskningen i gemen, kommer hr 01
L. snart in på området af den svenska bok-le.;
tafveringen och föranlåtes härunder att hi- för
toriskt redovisa för skälet för flera besynner- nyt
igheter i skrifsättet af en mängd svenska ord. kur
Jan uppvisar hvarföre vi hafva 2 i ett antal fäs
ord, der h-ljudet numera icke förnimbart hö- 726
es, men der fordom en starkare aspiration, lay.
stundom stegrad ända till k-ljud, gifvit orsa- rer
ken till tecknandet af h, hvilket ännu bibe-lner
hålles. Förf. anför exempelvis hjort, Ijelte,lel
jerta, hjelpa, hvilken, hvar, hvete, hvila. Sedan det
visar han, att likväl flera ord nu tecknas med ej
tt h, som saknar etymologisk grund, såsom kä
wart (shvarthän o. s. v.), hvilket ej i is- ta
ändskan eller i den äldre svenskan har h el-lnel
er k (i landskapslagarne ser man vannandå
wart, nöstan wart o. 8. v.). Det kan icke -
nekas, att mången än i dag insticker h il
sin skrift alldeles oskäligt och onödigtvis,
blott af begär att synas grundlig och lärd. lig
Svenska skriftens öfverlastande med h-teckenltic
gick isynnerhet under de sednast förflutnalaqe
tvenne seklerna så långt, att den slutligen -
väckte de sansades uppmärksamhet, och fleralej
språklärde började arbeta på detta missbruks vil
aflysande. Allmänheten brukade nemligen oc
ej allenast i ord, der fornspråket haft ett här- ny
emot svarande aspirations-ljud, utan äfven förlo
att dermed teckna en stafvelses eller en vokals li
förlängning (t. ex. wahl). Det onödiga ochge
opassande häruti fortfor länge, och går ända ba
in på de sednaste tiderna, men har nu afta-8
git, sedan man mer och mer lyckats inse för-
hållandet. En skarp kritik underkastar hr R.lef
det allmänt vedertagna bruket i svenskan attlpc
skrifva fv, der endast v-ljud höres. Han sä-so
er : ne
Här föreställer f ingenting; är blott en barbarism, be
som hvarken danskur eller norrmän låtit komma sig så
till last, men som, annat oberäknadt, gör värt språk fö
främmande för utlänningen. Denna skrifning har
icke ens skenskälet för den på 1400-talet började, d
allt mer öfverdrifna, lyckligtvis genom Svedbergs nit
afskaffade dubbel-skrifningen af vokaler, eller den pålsa
sednare tider utvidgade, i mänga fall öfverflödigaär
dubbelteckningen af konsonanter, hvilken på en gänglsr
är ett obehag och en olägenhet. Dessa båda teck-lg
ningar voro ändå ämnade att föreställa nägot: dub-lin
bel-vokalen, att angifva längd, dubbel-konsonantenb:
deremot korthet. Intetdera är tillämpligt på v, derjk:
det skrifves fv. Längden af stam-stafvelsen i lifvet) g
och i hvirfvel är icke densamma, fastän bäda orden lai
skrifvas med fv. Sällsamt är, att då mängen un-pi
dandragit sig det allmännaste bruket, i fråga om be-sc
gagnande af e eller ä, o eller å, g eller k, och detta lE
ofta med en tvifvelaktig rätt på sin sida, likväl ingenv
kommit att tveka i afseende på användning af fv,lt:
som uppenbarligen innehåller bäde en origtighet och la
en onödighet. s
Rummet tillåter icke att här följa förf. ge-
nom alla hans etymologiska resonnemanger,
utan öfverlemna vi arbetet åt den bildade lä- d
saren, som säkert med nöje skall genomgå lf
det. Talets slut vidrör frågan om substanti-o
vernas grammatiska kön, och upplifvandet hos f
publiken af det nära utdöda bruket att be-lr
gagna något slags utmärkelsetecken för det-l!
lsamma. Hr RB. blundar ej för svårighetenl.
häraf, men hoppas på en bättre framtid. Vi
tillåta oss anföra hans yttrande härom, hvil-
kot tillika utgör talets sjelfva slutstycke. Ef-
ter att hafva uppräknat och visat ett antal ords
grammatiska könsförhållanden, säger han:
Med kunskap om det allmänna språkets historiska
utveckling, och med kännedom af det oförfalskade
folkspräket, som är forn-urkundernas lefvande supp-
lement, är det längt ifrån omöjligt, att för enskilda
lord -— vissa fall undantagna — angifva det gram-
matiska könet; vare sig att detta är uttryckt genom
särskildt köns-tecken eller icke. Sedan spräket, i
skrift och det s. k. bildade talet, till stor del förlo-
Irat sin organiska form-rikdom, är det deremot visser-
ligen svärt, att praktiskt göra gällande hvad i om-
5 förmälta hänsigt kan vetenskapligen utrönas; med
Hlandra ord, att göra genus-begreppet äter lefvande hos
I den del af allmänheten, som genom sin uppfostran
blifvit undanryckt det traditionella inflytandet. Men
len bättre framtid är, som man hoppas, öppnad deri-
Igenom, att modersmälet slutligen, till heder för vära
I dagar, blifvit föremål för allmänna undervisningen.
lOm hon på detta fält skall någonting uträtta, mäste l,
) Ihon bedrifvas med allvar och grundlighet, d. Vv. S.
lutgå från vetenskaplig pröfning. Och dej bör dä ej
Ibli svårare, att bibringa barnet kunskap om t. ex.
Sljord, dörr såsom femin., än om samma förhållande
-Imed T. erde. thire, Lat. terra, janua. Att vara väl
I hemmastadd i ätskilliga främmande tungomäl, men
H vara en främling i sitt eget, eller en medvetslös ef-
tltersägare af dagens hugskott, röjer en missbildning,
I som skall föranleda afvägar ät mänga håll. Likväl
kan ej en rättvis förebräelse rigtas mot allmänheten,
-Iså länge grammatiken icke fullgjort sin pligt, att
luppsöka och uppställa språkets lagar, der sådana
I kunna spörjas: ordboken sin, att i de enskilda Bilen
lyvisa tillämpningen af dessa lagar, och, der ögat för-
-ljorar dem ur sigte, kritiskt framställa det historiskt
C-I gifna, hvilket innebär, om ej en absolut nödvändig-
het, dock en verklighet, som fordrar erkännande. I
den män modersmälet kommer att, säsom undervis-
ningsämne, ersätta eller biträda de klassiska språken,
r ökas vigten af dess studium efter stadgade grundsat-
1 ter, i vetenskaplig anda; om ej språket, under fort-
e växten af den sinliga beståndsdelen, med dess mång-
. fald och uttryck, lif och behag, skall få försvagadt
I det logiska elementet, med dess klarhet och skärpa,
fasthet och noggrannhet. Hvad som här i första rum-
met gäller språket, verkar sedan, i mänga rigtningar,
ya öfver hela bildningens område.,
10- seten
- Karakteristiker ur Samtidas förtroliga bref och
ö- anteckningar, hemtade af författ. till Minia-
lt- tur-almanachans biografier.
ss- Detta är en ganska intressant samling af
if-I bref från personer som spelat en roll i poli-
ill tiken, vetenskaperna eller vitterheten i värt
aelland. Att välja, ordna och utgifva en bref-
ida samling så, att den erbjuder ett intressant flo-
ad lrilegium för läsaren, är en konst, som icke
ti-lalla förstå, och vi bedraga oss visserligen icke
ed-l; den förmodan, att den här ifrågavarande
n I : - HN
Plsamlingen är gjord af en hand, som hos os:
nm Ar mm AN AS ke rn ct (1
— a AN
;