Litteratur. 2 Den historiska Språkforskningen, inträdestal, Skr ållet i Kongl. Vitterhets-, Historieoch AnSri qvitets-akademien den 2 Juni 1849, af J. E. de ydqvist, på S. Magnus förlag, utgör ett liTV! st arbete om blott 62 sidor, men innehålEM unde många goda och i flera fall värderika 8er nmärkningar rörande isynnerhet den svenska På nguistiken. Fördröjandet af tryckningen (tama st är redan två år gammalt) kan förmodligen kor afva sin grund i det blott småningom ske, nde utgifvandet af akademiens handlingar oci vartill det hör; ehuru talet nu tillika utkom-be! nit såsom ett för publiken tillgängligt arbeteNät ör sig. Efter åtskilliga allmänna betraktelser 4 fver språkforskningen i gemen, kommer hr 01 L. snart in på området af den svenska bok-le.; tafveringen och föranlåtes härunder att hiför toriskt redovisa för skälet för flera besynnernyt igheter i skrifsättet af en mängd svenska ord. kur Jan uppvisar hvarföre vi hafva 2 i ett antal fäs ord, der h-ljudet numera icke förnimbart hö726 es, men der fordom en starkare aspiration, lay. stundom stegrad ända till k-ljud, gifvit orsarer ken till tecknandet af h, hvilket ännu bibe-lner hålles. Förf. anför exempelvis hjort, Ijelte,lel jerta, hjelpa, hvilken, hvar, hvete, hvila. Sedan det visar han, att likväl flera ord nu tecknas med ej tt h, som saknar etymologisk grund, såsom kä wart (shvarthän o. s. v.), hvilket ej i ista ändskan eller i den äldre svenskan har h el-lnel er k (i landskapslagarne ser man vannandå wart, nöstan wart o. 8. v.). Det kan icke nekas, att mången än i dag insticker h il sin skrift alldeles oskäligt och onödigtvis, blott af begär att synas grundlig och lärd. lig Svenska skriftens öfverlastande med h-teckenltic gick isynnerhet under de sednast förflutnalaqe tvenne seklerna så långt, att den slutligen väckte de sansades uppmärksamhet, och fleralej språklärde började arbeta på detta missbruks vil aflysande. Allmänheten brukade nemligen oc ej allenast i ord, der fornspråket haft ett härny emot svarande aspirations-ljud, utan äfven förlo att dermed teckna en stafvelses eller en vokals li förlängning (t. ex. wahl). Det onödiga ochge opassande häruti fortfor länge, och går ända ba in på de sednaste tiderna, men har nu afta-8 git, sedan man mer och mer lyckats inse förhållandet. En skarp kritik underkastar hr R.lef det allmänt vedertagna bruket i svenskan attlpc skrifva fv, der endast v-ljud höres. Han sä-so er : ne Här föreställer f ingenting; är blott en barbarism, be som hvarken danskur eller norrmän låtit komma sig så till last, men som, annat oberäknadt, gör värt språk fö främmande för utlänningen. Denna skrifning har icke ens skenskälet för den på 1400-talet började, d allt mer öfverdrifna, lyckligtvis genom Svedbergs nit afskaffade dubbel-skrifningen af vokaler, eller den pålsa sednare tider utvidgade, i mänga fall öfverflödigaär dubbelteckningen af konsonanter, hvilken på en gänglsr är ett obehag och en olägenhet. Dessa båda teck-lg ningar voro ändå ämnade att föreställa nägot: dub-lin bel-vokalen, att angifva längd, dubbel-konsonantenb: deremot korthet. Intetdera är tillämpligt på v, derjk: det skrifves fv. Längden af stam-stafvelsen i lifvet) g och i hvirfvel är icke densamma, fastän bäda orden lai skrifvas med fv. Sällsamt är, att då mängen un-pi dandragit sig det allmännaste bruket, i fråga om be-sc gagnande af e eller ä, o eller å, g eller k, och detta lE ofta med en tvifvelaktig rätt på sin sida, likväl ingenv kommit att tveka i afseende på användning af fv,lt: som uppenbarligen innehåller bäde en origtighet och la en onödighet. s Rummet tillåter icke att här följa förf. genom alla hans etymologiska resonnemanger, utan öfverlemna vi arbetet åt den bildade läd saren, som säkert med nöje skall genomgå lf det. Talets slut vidrör frågan om substanti-o vernas grammatiska kön, och upplifvandet hos f publiken af det nära utdöda bruket att be-lr gagna något slags utmärkelsetecken för det-l! lsamma. Hr RB. blundar ej för svårighetenl. häraf, men hoppas på en bättre framtid. Vi tillåta oss anföra hans yttrande härom, hvilkot tillika utgör talets sjelfva slutstycke. Efter att hafva uppräknat och visat ett antal ords grammatiska könsförhållanden, säger han: Med kunskap om det allmänna språkets historiska utveckling, och med kännedom af det oförfalskade folkspräket, som är forn-urkundernas lefvande supplement, är det längt ifrån omöjligt, att för enskilda lord -— vissa fall undantagna — angifva det gram matiska könet; vare sig att detta är uttryckt genom särskildt köns-tecken eller icke. Sedan spräket, i skrift och det s. k. bildade talet, till stor del förloIrat sin organiska form-rikdom, är det deremot visserligen svärt, att praktiskt göra gällande hvad i om5 förmälta hänsigt kan vetenskapligen utrönas; med Hlandra ord, att göra genus-begreppet äter lefvande hos I den del af allmänheten, som genom sin uppfostran blifvit undanryckt det traditionella inflytandet. Men len bättre framtid är, som man hoppas, öppnad deriIgenom, att modersmälet slutligen, till heder för vära I dagar, blifvit föremål för allmänna undervisningen. lOm hon på detta fält skall någonting uträtta, mäste l, ) Ihon bedrifvas med allvar och grundlighet, d. Vv. S. lutgå från vetenskaplig pröfning. Och dej bör dä ej Ibli svårare, att bibringa barnet kunskap om t. ex. Sljord, dörr såsom femin., än om samma förhållande -Imed T. erde. thire, Lat. terra, janua. Att vara väl I hemmastadd i ätskilliga främmande tungomäl, men H vara en främling i sitt eget, eller en medvetslös eftltersägare af dagens hugskott, röjer en missbildning, I som skall föranleda afvägar ät mänga håll. Likväl kan ej en rättvis förebräelse rigtas mot allmänheten, -Iså länge grammatiken icke fullgjort sin pligt, att luppsöka och uppställa språkets lagar, der sådana I kunna spörjas: ordboken sin, att i de enskilda Bilen lyvisa tillämpningen af dessa lagar, och, der ögat för-ljorar dem ur sigte, kritiskt framställa det historiskt C-I gifna, hvilket innebär, om ej en absolut nödvändighet, dock en verklighet, som fordrar erkännande. I den män modersmälet kommer att, säsom undervisningsämne, ersätta eller biträda de klassiska språken, r ökas vigten af dess studium efter stadgade grundsat1 ter, i vetenskaplig anda; om ej språket, under forte växten af den sinliga beståndsdelen, med dess mång. fald och uttryck, lif och behag, skall få försvagadt I det logiska elementet, med dess klarhet och skärpa, fasthet och noggrannhet. Hvad som här i första rummet gäller språket, verkar sedan, i mänga rigtningar, ya öfver hela bildningens område., 10seten Karakteristiker ur Samtidas förtroliga bref och öanteckningar, hemtade af författ. till Minialttur-almanachans biografier. ssDetta är en ganska intressant samling af if-I bref från personer som spelat en roll i poliill tiken, vetenskaperna eller vitterheten i värt aelland. Att välja, ordna och utgifva en brefida samling så, att den erbjuder ett intressant fload lrilegium för läsaren, är en konst, som icke ti-lalla förstå, och vi bedraga oss visserligen icke ed-l; den förmodan, att den här ifrågavarande n I : HN Plsamlingen är gjord af en hand, som hos os: nm Ar mm AN AS ke rn ct (1 — a AN ;