AT Ae Sö
Yttranden af landsortspressen i anledning
af Almqvistska katastrofen.
. Tvenhe landsortsblad, Jönköpingsbladet och
Östgötha Correspondenten, innehålla hvar sin
märkliga artikel i anledning af denna händelse.
Aftonbladet hade eljest icke ansett det sig till-
ständigt att reproducera dessa artiklar; mer
då de i går funnit rum i Posttidningen, kunne
vi äfven här intaga dem:
Jönköpingsbladet: Beträffande en sådan man, kar
det knappast blifva fräga om graden af brottslighet,
det är redan nog att en kollision mellan honom och
kriminallagen kunnat komma i fråga. Alla som per-
gonligen känt och umgätts med Almqvist, skola sä-
kert instämma deri, att de ansett honom ej allenast
för juridiskt oförvitlig, utan äfven i många fall lika
mycket i moraliskt som intellektuelt hänseende öfrer-
lägsen mängden. Det är derföre ursäktligt om man
i trots af allt, ända till sista stunden är böjd att be-
tvifla, det de upprörande berättelserna hafva den rin-
gaste skymt af grund. Men om de likväl hafva det.
huru var då ett sådant fall möjligt? Skall man med
skalden förklara det st, att ju högre bergets spets,
dess brantare derunde, eller skall man omfatta Af-
tonbladets förmodan, att A: blifvit besatt at en de-
monisk förvillelse eller monomani, eller skall mar
slutligen antaga, det en högre makt velat gifva en i
vår tid mähända behöflig varning, att menniskan:
egen kraft, den vare aldrig så stor, ej är tillräcklig
hälla henne fast vid det goda och rätta? Kanske
kommer man sanningen närmast genom att antaga
alla tre satserna. Huru som helst, utgör emellertid
denna händelse ett bland de på en gång bedröfligaste
och märkvärdigaste exemplen på den menskliga ofull-
komligheten. — Frän politisk sida sedt, mäste man
med Örebro Tidning instämma deri, att det icke
minst sorgliga i den inträffade händelsen är, att A.
var sedan mänga är tillbaka medarbetare i Aftonbla-
det och en medkämpe för den liberala saken. De
moraliska dödsfall, som inträffat på sednare tide:
bland denna saks försvarare, skulle kunna komma er
menniska att förtvifla om den liberala saken, deres
man ej hade den lefv:ande vissheten, att sanningen
gär segrande fram gemom tiden, äfven om mänga a
dess redskap falla.
Östgötha Correspondenten : v Oaktadt man alltid hög
värderat Almqvists stora och ovanliga stilistiska för
mäga, som gjorde honom till en at Sveriges förnäm.
sia litteratörer, har omdömet om honom säsom men.
niska, framför allt bland dem, som närmare insräng
i hans karakter, alltic varit mindre godt. Det vore
ieke omöjligt, att om 1onom samla en mängd hand-
lingar, af mer eller nindre betydelse, vid hvilka alla
det klibbar någonting dåligt, orent. Hans ställning
inom Sveriges mest spridda tidning, jemte hans egn:
ovanliga författare-egenskaper, äfvensom den jesuitism,
hvarmed han visste att beslöja sig, samt slutligen det
sätt, hvarpå han förstod att förskaffa sig fördelaktiga
omdömen om sina arbeten, upprätthöll hans person-
liga anseende, under det han likväl visserligen fruk-
tades af mängen, aldrig älskades af nägon. Almqvist
var nemligen ibland de få menniskor, som, utan att
man egentligen vet hvarför, man gerna drar sig ifrån,
emedan man af instinkt tror sig befara nägonting :
deras sällskap. Det brott, hvarför han nu anklagås,
är af den mest lugnt beräknade egenskap, ehuru de
hvarken vittnar om skarpsinnighet eller snille. De
var också i spräket, i stilen, som Almqvist säsom för
fattare var störst, i kompositionen var han alltid sämst.
Han är nu afslöjad, det kom sig förmodligen dera
att han nu var mogen.
Vi äro öfvertygade om att kgl.: sekreteraren Hjert:
kände mannen lika väl som författaren till dessa ra
der, oeh ändå bättre; men tro oss äfven veta, att h
Hjerta just derför oeh uti frägor rörande Aftonblade
alltid hade ett vaksamit öga på honom. Atthr Hjert:
för öfrigt ville begagn:a sig af hans obestridliga kun
skaper oeh af hans alltid rörliga och lifliga penn:
kan väl ieke läggas hr Hjerta till last. Sålänge h
Almqvists öfriga operationer inskränkte sig oeh har
bibehöll den almänn: rösten på sin sida, förefanns
ej skäl att afskeda hmom. Säkert är äfven, att hi
Hjerta mindre hyste vinskap för hr Almqvist, än han
hyste den vackra oeh ädla afsigt att rädda honom
ifrån, för att sä uttrycka oss, en dälig konduit, ge
nom att skänka honom lugn och oberoende ekonomisl
ställning. Och ehburuvöl vi, med alla andra, nödvän
digt måste beklaga och fasa för den katastrof, son
nu inträffat -— gratulerra vi Aftonbladet till den för
lust det gjort, emedan,, oaktadt hr Hjertas allvarlig:
uppmärksamhet, ätskillliga artiklar dock tid efter an
nan inlurendrejades dieri af hr A. Vi finna gansk:
naturligt, att Aftonblacdet sökt gifva hr Almqvists dä
en så mild färg som mmöjligt, emedan öfverraskninge
oeh smärtan vid hans fall mäste, under så nära af
färsförhållanden, uttagia sin rätt; men vi äro öfver
tygade om, att då känslan fätt sin tillbörliga offer
gärd, det lugnt oeh rättvist pröfvande omdömet skall
utan alla aberratioaer, fälla den slutliga domen; er
dom, som måste blifva så mycket strängare, som fe.
nomenet är ovanligt, och den allmänna moralen nt
eger större anspråk än i vanliga fall.
Vi böra vid den sednare här citerade arti
keln tillägga, att det ej tillkommer oss när
mare ingå uti upplysning i anledning af d
anspelningar, Östgötha Correspondenten hä
gör, och hvilka vi i allt fall måste förklar
nog hårda, hvad antecedentia beträffar; me;
Östgötha Correspondentens reflexioner i an
ledning af Almqvists förhållande till hr Hjert
torde åtminstone i det afseendet förtjena upp
märksamhet, att hr Ridderstad under en län
e tids vistelse i Stockholm redan för ett pa
år sedan hade tillfälle att se och bedöm
egenskapen af der personliga relation, son
egde rum emellan Almqvist och Aftonbladet
förläggare; en relaton, åt hvilken man efte
Almqvists fall från ett och annat håll försök
att gifva färgen af intim förtrolighet.
ONOREEI