MURAT. )
AF
ALEXANDRE DUMAS.
Franeeschetti uppgaf ett rop af bestörtning,
då han igenkände Joachim, och han kunde ej
svara arnorlunda än genom att falla på knä
och kysa hans hand. Från detta ögonblick
var genealens hus till Murats förfogande.
Knapp: hade ryktet em konungens ankomst
hunnit sprida sig i den närliggande trakten,
än man såg officerare af alla grader skynda
till Viscovato: veteraner, som hade kämpat
under Murat, och corsikanska jägare, som in-
togos af hans oförvägna karakter; efter få da-
gar hade generalens hus blifvit förvandladt i
ett palats, byn i ett kungligt residens, och ön
i ett konungarike. Sällsamma rykten om Mu-
rats afsigter kommo i omlopp; en arme, be-
stående af nio hundra man, bidrog att gifva
dem någon trovärdighet. Det var då, som
Blancard, Langlade och Donadiere togo af-
sked af honom; Murat ville hålla dem qvar;
men de hade egnat sig åt den landsflyktiges
räddning och ville ej dela konungens öde.
Vi hafva berättat, att Murat ombord på post-
fartyget från Bastia träffat en af sina gamla
mammelucker, vid namn Othello, och att denne
hade följt honom till Viscovato: ex-konungen
af Neapel tänkte nu på att göra denne man
till sin agent. Familjeförhållanden kallade ho-
nom till Castellamare ; Murat befallde honom
att återvända dit, samt anförtrodde honom
bref till de personer, på hvilkas tillgifvenhet
han mest räknade. Othello begaf sig af, an-
lände lyckligt till sin svärfar, och trodde sig
kunna anförtro honom allt; men denne, som
vardt helt förfärad, inrapporterade allt till po-
RR.) Se 4 141—143,