MURAT. ) AF ALEXANDRE DUMAS. Franeeschetti uppgaf ett rop af bestörtning, då han igenkände Joachim, och han kunde ej svara arnorlunda än genom att falla på knä och kysa hans hand. Från detta ögonblick var genealens hus till Murats förfogande. Knapp: hade ryktet em konungens ankomst hunnit sprida sig i den närliggande trakten, än man såg officerare af alla grader skynda till Viscovato: veteraner, som hade kämpat under Murat, och corsikanska jägare, som intogos af hans oförvägna karakter; efter få dagar hade generalens hus blifvit förvandladt i ett palats, byn i ett kungligt residens, och ön i ett konungarike. Sällsamma rykten om Murats afsigter kommo i omlopp; en arme, bestående af nio hundra man, bidrog att gifva dem någon trovärdighet. Det var då, som Blancard, Langlade och Donadiere togo afsked af honom; Murat ville hålla dem qvar; men de hade egnat sig åt den landsflyktiges räddning och ville ej dela konungens öde. Vi hafva berättat, att Murat ombord på postfartyget från Bastia träffat en af sina gamla mammelucker, vid namn Othello, och att denne hade följt honom till Viscovato: ex-konungen af Neapel tänkte nu på att göra denne man till sin agent. Familjeförhållanden kallade honom till Castellamare ; Murat befallde honom att återvända dit, samt anförtrodde honom bref till de personer, på hvilkas tillgifvenhet han mest räknade. Othello begaf sig af, anlände lyckligt till sin svärfar, och trodde sig kunna anförtro honom allt; men denne, som vardt helt förfärad, inrapporterade allt till poRR.) Se 4 141—143,