Riksdagen. Diskussionen i Borgareståndet öfver judarne, den 19 Mars 185). Som frågan om judarnes likställande med frige samhällsmedlemmar uti medborgerliga ttigheter alltid torde ega intresse, införa vi här Borgareståndets diskussion den 19 Mars sfver allmänna besvärsoch ekonomiutskots betänkande n:o 53, om utvidgning af de ättigheter, som äro mosaiska trosbekännare vär 1 riket tillerkända. Diskussionen öppnales af hr Sundblad, som anförde: Säsom ledamot uti det utskott, hvarest detta belänkande blifvit afgifvet, får jag, som äfven deltagit i den afdelnings öfverläggning, der motionerna först behandlades, äran för högtärade ståndet gifva tillkänna, att jag uti denna afdelning tillhörde minoriteten, och således iekå godkände densammas beslut. I utskottets plenum tillhörde jag majoriteten, som, efter hvad det tycktes, nästan enhälligt, med undantag af endast nägra få ledamöter, erkände billigheten och rättvisan i motionärernes begäran om rvidsträektare rättigheter för mosaiske trosbekännare. Till och med hedervärda ståndets ledamöter, äfvensom de flesta af högvördiga presteständets, funno skäligt, att bevilja dem frihet till bosättning i rikets städer. Då likväl en del af ledamöterne endast ville medgifva bosättning uti de större stapelstäderna, in träftade, genom en besynnerlig uppställning af propositionerna, att fåtalets mening blef segrande, och man kom till ett resultat, som icke engäng motständarne kunde godkänna, hvarföre också tvä af dem till och med ännu vid betänkandets justering försökte, att ätminstone få så myeket ändradt, att man ieke tog igen med ena handen, hvad man gaf med den undra, hvilket nu är händelsen, För öfrigt äåberovande den reservation, friherre af Ugglas afgifvit, leruti jag till alla delar instämt, anhåller jag nu ödmjukast, att betänkandet måtte till utskottet äterremitteras. Herr Wera: Det sätt, på hvilket utskottet behandlat min ifrågavarande motion, är ieke tillfredsställande för mig och lärer svärligen vara det för nägon annar inom detta stånd. Det kan nemligen ej gerna undgå någons uppmärksamhet, att utskottet föreslagit en inskränkning i Kongl. Maj:ts rättighet att tillåta medlemmar af mosaisk trosbekännelse att bosätta sig i hvilken svensk stad, som helst, i så måtto, att samtycke af städernas borgerskap äfven skulle erfordras. Härigenom komme mosaiske trosbekännares ställning att blifva sämre, än till och med försvarslöse ock vanfrejdade personers. Dessa behöfva blott skaffa sig laga försvar, för att få bosätta sig, hvar dem lyster, avaremot mosaiske trosbekännare skulle blifva underkastade ett godtycke, så mycket obilligare, som det utan all kontroll, skulle blifva beroende af andre medborgares fördomar och enskilda interessen. För min del, är jag visserligen böjd att tro, det den föreslagna förändringen, då man kan förutsätta, att fördomarne emat de mosaiske trosbekännarne mycket försvagats, vid dess tillämpning, skulle kunna medföra någon utvidgning af derss rättigheter, men jag kan, det oakadt, icke godkänna en lag, som gör vissa medborsaros förhållanden beroende af andras blotta ged