rande och lätande, Förf. har visserligen rätt i, attt den, som på sina egor upptäcker ett mergellager, harl! funnit en verklig skatt; men det förhäller sig mer denna som med så mänga andra skatter, att den kar utan urskiljning användas och dä medföra vida mer: . skada än nytta. På vattensjuk jordmän t. ex. medl: få eller inga organiska beständsdelar är detta förhål-1! landet. Men nog härom. Boken har med sina fel: oeh inadvertenser, af hvilka vi anmärkt nägra få. mänga stora förtjenster oeh främst af alla den: atÅ: fästa uppmärksamheten på en mängd smärre, i landtbrukarens lif förekommande förhällanden, som annar: ätt undfalla nybörjaren, och dock på hans framtid: verksamhet och nytta kunna utöfra ett oberäknelig: : inflytande. —E— — t— (Insändt). I hvad afseende är Hegel pantheist? Kritisk betraktelse med anledning af prof. Ribbings) skrift om pantheismen, af Joh. Jac. Borelius. 53 sidd. oct. Upsala 1851. Denna lilla skrift förtjenar onekligen en all-l: männare uppmärksamhet; ty den är, såsom oss synes, både lättfattlig och grundlig. Fö-l: reteelsen är mindre vanlig, att en docens upp-: träder emot sin egen professor, och med svår5 ligen vederläggliga argumenter visar, att professorns filosofi kommit litet på sned och rå-, kat ur det rätta hjulspåret. Hr Borelii sät! att argumentera är mycket humant och hålle sig endast vid saken; men hr Ribbing had: i sin afhandling både häårdt och orättvist behandlat Hegel, och om man äfven antager. att hr Ribbing hade haft rätt på sin sida.l. så förtjente likväl den märkvärdige manner litet mera skonsamhet och öfverseende af er ung tänkare, som ännu icke dokumenterat sig för några lyckade prof på spekulationens bana. Man kan alltför väl lämpa på Hegel Lessings ord om Spinoza: die Leute gehen mil. ihm wie mit einem todten Hunde um. Der mannen har blott sagt galenskaper, om mar : får tro våra upsaliensiska filosofer; likväl torde : det löna mödan att väl begrunda hvad hr Bo-j relius har sagt till hans försvar, och vi skole helt kort göra läsaren reda derför. Prof. Ribbing har förklarat, säger hr Borelius, at, all sann filosofi mäste bestämma det absoluta säsor l: varande utan all väsendtlig relation till det ändliga.l. Sä plausibelt detta yttrande kan synas, sä litet tillfredsställande är det i sina konseqvenser. Prof. Ribbing kan blott fasthälla det så länge som han kriti serar de säsom pantheistiska angifna systemerna. SS: snart han deremot vill framställa ett positivt innehåll. förändras förhållandet, och den förkastade relationer insmyger sig, blott under ett annat namn. Det mäste visserligen medgifvas, att sjelfva uttryeket: det absoluta tillkännagifver ett upphäfvande af relation, och att det oändliga, om det sättes i relation till det ändliga såsom till ett annat, detsamms motsatt, derigenom sjelft förändligas. Men dennel, dess ändlighet upphätves ej derigenom att man sätter det utom all relation till det ändliga. Dä nemli gen all relation innebär ömsesidighet, så är en de ändligas relation till det oändliga ej tänkbar utarl. det oändligas relation till det ändliga; i och med der; sednare måste äfven den förra förnekas. Förnekar man äter det ändligas relation till det oändliga, si är i och med detsamma det ändliga sjelft med allal. sina motsägelser satt såsom absolut och sjelfständigt.. Icke allenast är allt vetande om ett frän det ändliga skildt absolut helt och hället orimligt (helst et: sådant skulle innebära ett det oändligas relativa tilll. menniskans ändliga kunskapsförmäga); utan sjelfvel: antagandet af ett absolut, blir en motsägelse ett hel: och hället grundlöst pästäende. Hvad som, enligt hr Ribbing, föranledde filosofien att antaga ett absolut, var dettas nödvändighet för att begripa den sinn-1, liga verlden. Men nu är ingenting tydligare, än att denna ej kan begripas i sin sanning derigenom, att den sättes i relation till nägot, hvartill den i och för sig sjelf ej stär i minsta relation. Då således antagandet af ett absolut ej uppfyller det behof, som skulle göra detsamma nödvändigt, så är ock all grund till detta antagande helt och hället upphäfd. Men vidare är detta ifrån all relation till det sinnliga afsöndrade absoluta en ren motsägelse. Ty då den ändliga verlden, sävida den är utan all relation till ett derifrån skildt absolut, sjelf måste bestämmas såsom i och för sig varande, så har man i och med detsamma antagit två absoluta, af hvilka hvardera är genom sig sjelft och begripes genom sig sjelft. Mer ett absolut mäste tänkas såsom i sig inneslutande all realitet; följaktligen skulle dessa båda absoluta i sig innesluta all realitet, och säledes vara ett och detsamma.r Det karakteristiska för Hegels filosofi är, att det absoluta ej är för den ändliga verlden likgiltigt, utan endast i och genom det ändliga i sanning absolut.ls Men detta det ändligas väsendtlighet för det oändliga är ej en identitet af bäda, så att det ändliga i sin sammanfattning skulle vara absolut. Detoändliga är evigt närvarande uti det ändliga; men lika sö evigt upphöjdt deröfver, i och för sig varande. Detta ganska slående resonnemang utför sedan hr Borelius vidare i sin framställning af Hegelska filosofien, och resultatet blir, att den icke allenast lärer och bevisar Guds personlighet, utan äfven att denna sednare är upphöjd öfver, men tillika i sig upptager och försonar det ändliga medvetandet. Låt vara, att Hegel icke sjelf måhända tänkt sig allt precist sålunda, så följer det likväl nödvändigt, säger hr Borelius, ur hans system, och dermed är det försvaradt mot beskyllningen för pantheism, som upptändt hr Ribbings rättvisa vrede. Allmänheten väntar med en viss otålighet på hr Ribbings svar, och sedan på en dupplik af hr Borelius, som lofvar att bli en utmärkt tänkare. Det gläder oss, att den abstrakta Boströmska filosofien vid universitetet fått en vederdeloman, som synes oss fullt mäktig att tvinga den att sticka sitt lackerade och med kinesiska hieroglyfer försedda träsvärd i skidan. Ty att hr Ribbing är en elev af hr Boström är allmänt bekant, och han har omfattat sin lärares abstrakta doktrin med en förkärlek, som gör honom alltför sträng mot alla andra åsigter. Riksdagen Diskussionen i Borgareståndet öfver judarne, den 19 Mars 185). Som frågan om judarnes likställande med öfrige samhällsmedlemmar uti medborgerliga rättigheter alltid torde ega intresse, införa vi GH ne — ÖV -— mm VA VI hn rt or I MMMM