rande och lätande, Förf. har visserligen rätt i, attt
den, som på sina egor upptäcker ett mergellager, harl!
funnit en verklig skatt; men det förhäller sig mer
denna som med så mänga andra skatter, att den kar
utan urskiljning användas och dä medföra vida mer: .
skada än nytta. På vattensjuk jordmän t. ex. medl:
få eller inga organiska beständsdelar är detta förhål-1!
landet. Men nog härom. Boken har med sina fel:
oeh inadvertenser, af hvilka vi anmärkt nägra få.
mänga stora förtjenster oeh främst af alla den: atÅ:
fästa uppmärksamheten på en mängd smärre, i landt-
brukarens lif förekommande förhällanden, som annar:
ätt undfalla nybörjaren, och dock på hans framtid:
verksamhet och nytta kunna utöfra ett oberäknelig: :
inflytande. —E—
— t—
(Insändt).
I hvad afseende är Hegel pantheist? Kritisk be-
traktelse med anledning af prof. Ribbings)
skrift om pantheismen, af Joh. Jac. Borelius.
53 sidd. oct. Upsala 1851.
Denna lilla skrift förtjenar onekligen en all-l:
männare uppmärksamhet; ty den är, såsom
oss synes, både lättfattlig och grundlig. Fö-l:
reteelsen är mindre vanlig, att en docens upp-:
träder emot sin egen professor, och med svår- 5
ligen vederläggliga argumenter visar, att pro-
fessorns filosofi kommit litet på sned och rå-,
kat ur det rätta hjulspåret. Hr Borelii sät!
att argumentera är mycket humant och hålle
sig endast vid saken; men hr Ribbing had:
i sin afhandling både häårdt och orättvist be-
handlat Hegel, och om man äfven antager.
att hr Ribbing hade haft rätt på sin sida.l.
så förtjente likväl den märkvärdige manner
litet mera skonsamhet och öfverseende af er
ung tänkare, som ännu icke dokumenterat sig
för några lyckade prof på spekulationens bana.
Man kan alltför väl lämpa på Hegel Les-
sings ord om Spinoza: die Leute gehen mil.
ihm wie mit einem todten Hunde um. Der
mannen har blott sagt galenskaper, om mar :
får tro våra upsaliensiska filosofer; likväl torde :
det löna mödan att väl begrunda hvad hr Bo-j
relius har sagt till hans försvar, och vi skole
helt kort göra läsaren reda derför.
Prof. Ribbing har förklarat, säger hr Borelius, at,
all sann filosofi mäste bestämma det absoluta säsor l:
varande utan all väsendtlig relation till det ändliga.l.
Sä plausibelt detta yttrande kan synas, sä litet till-
fredsställande är det i sina konseqvenser. Prof. Rib-
bing kan blott fasthälla det så länge som han kriti
serar de säsom pantheistiska angifna systemerna. SS:
snart han deremot vill framställa ett positivt innehåll.
förändras förhållandet, och den förkastade relationer
insmyger sig, blott under ett annat namn.
Det mäste visserligen medgifvas, att sjelfva ut-
tryeket: det absoluta tillkännagifver ett upphäfvande
af relation, och att det oändliga, om det sättes i re-
lation till det ändliga såsom till ett annat, detsamms
motsatt, derigenom sjelft förändligas. Men dennel,
dess ändlighet upphätves ej derigenom att man sätter
det utom all relation till det ändliga. Dä nemli
gen all relation innebär ömsesidighet, så är en de
ändligas relation till det oändliga ej tänkbar utarl.
det oändligas relation till det ändliga; i och med der;
sednare måste äfven den förra förnekas. Förnekar
man äter det ändligas relation till det oändliga, si
är i och med detsamma det ändliga sjelft med allal.
sina motsägelser satt såsom absolut och sjelfständigt..
Icke allenast är allt vetande om ett frän det änd-
liga skildt absolut helt och hället orimligt (helst et:
sådant skulle innebära ett det oändligas relativa tilll.
menniskans ändliga kunskapsförmäga); utan sjelfvel:
antagandet af ett absolut, blir en motsägelse ett hel:
och hället grundlöst pästäende. Hvad som, enligt
hr Ribbing, föranledde filosofien att antaga ett abso-
lut, var dettas nödvändighet för att begripa den sinn-1,
liga verlden. Men nu är ingenting tydligare, än att
denna ej kan begripas i sin sanning derigenom, att
den sättes i relation till nägot, hvartill den i och för
sig sjelf ej stär i minsta relation. Då således anta-
gandet af ett absolut ej uppfyller det behof, som
skulle göra detsamma nödvändigt, så är ock all grund
till detta antagande helt och hället upphäfd.
Men vidare är detta ifrån all relation till det sinn-
liga afsöndrade absoluta en ren motsägelse. Ty då
den ändliga verlden, sävida den är utan all relation
till ett derifrån skildt absolut, sjelf måste bestämmas
såsom i och för sig varande, så har man i och med
detsamma antagit två absoluta, af hvilka hvardera är
genom sig sjelft och begripes genom sig sjelft. Mer
ett absolut mäste tänkas såsom i sig inneslutande all
realitet; följaktligen skulle dessa båda absoluta i sig
innesluta all realitet, och säledes vara ett och det-
samma.r
Det karakteristiska för Hegels filosofi är, att det
absoluta ej är för den ändliga verlden likgiltigt, utan
endast i och genom det ändliga i sanning absolut.ls
Men detta det ändligas väsendtlighet för det oänd-
liga är ej en identitet af bäda, så att det ändliga i
sin sammanfattning skulle vara absolut. Detoändliga
är evigt närvarande uti det ändliga; men lika sö
evigt upphöjdt deröfver, i och för sig varande.
Detta ganska slående resonnemang utför
sedan hr Borelius vidare i sin framställning
af Hegelska filosofien, och resultatet blir, att
den icke allenast lärer och bevisar Guds per-
sonlighet, utan äfven att denna sednare är
upphöjd öfver, men tillika i sig upptager och
försonar det ändliga medvetandet. Låt vara,
att Hegel icke sjelf måhända tänkt sig allt
precist sålunda, så följer det likväl nödvän-
digt, säger hr Borelius, ur hans system, och
dermed är det försvaradt mot beskyllningen
för pantheism, som upptändt hr Ribbings rätt-
visa vrede.
Allmänheten väntar med en viss otålighet
på hr Ribbings svar, och sedan på en dupplik
af hr Borelius, som lofvar att bli en utmärkt
tänkare. Det gläder oss, att den abstrakta
Boströmska filosofien vid universitetet fått en
vederdeloman, som synes oss fullt mäktig att
tvinga den att sticka sitt lackerade och med
kinesiska hieroglyfer försedda träsvärd i ski-
dan. Ty att hr Ribbing är en elev af hr Bo-
ström är allmänt bekant, och han har omfat-
tat sin lärares abstrakta doktrin med en för-
kärlek, som gör honom alltför sträng mot alla
andra åsigter.
Riksdagen
Diskussionen i Borgareståndet öfver ju-
darne, den 19 Mars 185).
Som frågan om judarnes likställande med
öfrige samhällsmedlemmar uti medborgerliga
rättigheter alltid torde ega intresse, införa vi
GH ne
—
ÖV -—
mm VA VI hn rt or I
MMMM