itan att någon båt siyntes till; och likväl sågo de vid horisonten den räddande briggen, som . anseende till hafvets djuplek ej kunde kastal ankar, och derföre loverade fram och tillbaka, med fara att genom denna manöver ådraga sig kustbevakningens uppmärksamhet. Vid middagstiden, då komungen, dignaude aftrötthet, upphettad af sollen, låg utsträckt på stranden, anlände en betjjent med några förfriskningar, hvilka fru Mzarouin, som blifvit orolig, för alla händelser skiickade sin man. Konungen drack ett glas viin och vatten, ät en apelsin, samt reste sig wuipp ett ögonblick, för att efterse om han icke: på detta omätliga haf kunde upptäcka den båt, han väntade. Hafvet var öde, och briggen ensam gungade behagfullt vid horisamten, lika otälig att få begifva sig af, som :n häst, då den väntar på sin herre. Konungen upphäfde en suck och lade sig åter ned på sanden. Betjenten återvände til: Bonette, med befallning att man skulle sända herr Marouins bror ned till stranden. En fjerdedelstimma dereifter anlände denne, samt begaf sig nästan i deetsamma till häst på vägen till Toulon, för att af herr Bonafoux erfara hvad orsaken kwvnde vara, att man icke med båten kom och hemtade konungen. Då han anlände till kaptenen, fann han hela huset uppfylldt af soldater; man förrättade en husvisitation, hvars föremål var Murat. Budbäraren lyckades slutligen att midt under tumultet närma sig dea person, till hvilken han var sänd, och han erfor nu, att båten verkligen hade begifvit sig af på utsatt tid, men att den måste ha förirrat sig i näsen vid Saint-Louis och Saimt-Marguerite. Detta hade också 1verkligen varit händelsen Klockan fem meddeldade heir Marouin dess: underrättelser. till sinr bror och till konungen De voro verkligen brydsamma. Konunger