på att ordet förrädare och öfverlöpare skulle komma att vidlåda mitt namn, har afpressat mig flera tårar, än förlusten af min thron någonsin kommer att kosta mig, ja, kanske ännu flera, än mina mest älskades död skall aftvinga mig... Med ett ord, han vill icke ha mig, inte så? ... Han nekar att antaga mig som general, som kapten, som soldat?... Hvad återstår mig väl då?) Sire, ers majestät mäste på ögonblicket lemna Frankrike.n Och om jag ej lyder? Då har jag befallning att arrestera er och att inställa er för krigsrätt. Detta skulle du icke göra, inte sant, min gamle kamrat? Jag skulle göra det, och be till Gud, att han måtte låta mig få dö i samma ögonblick, jag utsträckte min hand emot er! Jag känner igen dig, Brune; du har kunnat förblifva tapper och trogen, du! Dig har han icke gifvit ett konungarike, kring din panna har han icke satt den eldring, som kallas en krona och som gör en menniska förryckt; han har icke ställt dig emellan ditt samvete och din familj. Således måste jag då lemna Frankrike, ånyo börja mitt kringirrande lif, och säga farväl åt Toulon, som hos mig återkallat så många minnen. Hör på, Brune — fortfor Murat, stödjande sig på marskalkens arm — äro ej dessa tallar lika vackra som de vid Villa Pamphiglia; likna ej dessa palmträd dem uti Cairo; skulle man ej kunna tro dessa berg vara en bergskedja i Tyrolen? Se der, till venster, har icke detta Cap de Gien, om man undantager Vesuvius, ett tycke af Castellamare och Sorrento? Och se der Saint-Mandrier, som der borta tillsluter viken, liknar det ej min klippa vid Capri, som Lamarque så behändigt fräntog den der uslingen Hudson Lowe? Ack, min Gud! och