som red främstt, steg af hästen, kastade ty-
geln åt sin följjeslagare, aftog hatten, ehuru
han ännu var mer än femtio steg ifrån man-
nen i trasorna, samt nalkades honom vörd-
nadsfullt. Tiggaren lät honom närma sig,
med en min af dyster värdighet och utan att
göra minsta rörelse; då ryttaren kommit när-
mare, sade tigggaren:
Nåväl, herr: marskalk, har ni erhållit några
underrättelser ?
Ja, siren, svarade den tillfrågade i nedsla-
gen ton.
Och hurudamna äro de? ..
Sådana, att jag hellre sett, det hvilken an-
nan som helst fått öfverbringa dem till ers
majestät . . .
Således vägrar kejsaren att emottaga mina
tjenster; han glömmer då segrarne vid Abou-
kir, vid Eylau och vid Moskwa?
Nej, sire; men han minnes fördraget i Nea-
pel, Reggios imtagande och krigsförklaringen
emot vice-komungen af Italien.
Tiggaren slog sig för pannan,
Ja, ja, i haans ögon har jag kanske för-
tjent dessa förtbråelser; men jag tycker dock,
han borde pånminna stg, att jag i mig för-
enade två perssoner, soldaten, hvilken han gjort
till sin bror, coch hans bror, den han gjort
till konung .... Ja, som bror har jag handlat
orätt emot homom, men som konung har jag,
vid min själ, ej kunnat handla annorluudal...
Jag måste välja mellan min sabel och min
krona, mellan ett regemente och ett folk!...
Hör pj Brune, ni vet ej huru saken förhöll
sig! Det var en engelsk flotta, hvars kanoner
dånade i hanmmen; det var en neapolitansk
befolkning, som vrålade på gatorna. Om jag
hade varit ensam, så skulle jag i en båt ha
begett mig ut mitt ibland flottan, och svängt
min sabel bland folkhopen; men jag hade
hustru och barn. Likväl tvekade jag, tanken