som red främstt, steg af hästen, kastade tygeln åt sin följjeslagare, aftog hatten, ehuru han ännu var mer än femtio steg ifrån mannen i trasorna, samt nalkades honom vördnadsfullt. Tiggaren lät honom närma sig, med en min af dyster värdighet och utan att göra minsta rörelse; då ryttaren kommit närmare, sade tigggaren: Nåväl, herr: marskalk, har ni erhållit några underrättelser ? Ja, siren, svarade den tillfrågade i nedslagen ton. Och hurudamna äro de? .. Sådana, att jag hellre sett, det hvilken annan som helst fått öfverbringa dem till ers majestät . . . Således vägrar kejsaren att emottaga mina tjenster; han glömmer då segrarne vid Aboukir, vid Eylau och vid Moskwa? Nej, sire; men han minnes fördraget i Neapel, Reggios imtagande och krigsförklaringen emot vice-komungen af Italien. Tiggaren slog sig för pannan, Ja, ja, i haans ögon har jag kanske förtjent dessa förtbråelser; men jag tycker dock, han borde pånminna stg, att jag i mig förenade två perssoner, soldaten, hvilken han gjort till sin bror, coch hans bror, den han gjort till konung .... Ja, som bror har jag handlat orätt emot homom, men som konung har jag, vid min själ, ej kunnat handla annorluudal... Jag måste välja mellan min sabel och min krona, mellan ett regemente och ett folk!... Hör pj Brune, ni vet ej huru saken förhöll sig! Det var en engelsk flotta, hvars kanoner dånade i hanmmen; det var en neapolitansk befolkning, som vrålade på gatorna. Om jag hade varit ensam, så skulle jag i en båt ha begett mig ut mitt ibland flottan, och svängt min sabel bland folkhopen; men jag hade hustru och barn. Likväl tvekade jag, tanken