de landets bästa; men de voro uppväxte under fördomen. Man troälde att judarne bildade en stat i staten och ansäg deras närvaro skadlig i ettordnadt samhälle. Detta :förklarar hvarföre ingen röst höjde sig till fördel för den förföljda slägten, oaktadt religionsfrihet var een i bland de antagne grundsatserna. Imedlerrtid var allt gjordt i bästa mening. Sedan den tiden har en händelserik menniskoälder gätt förbi. Civilissationen har gått fram, opinionerna äro luttrade. — Ettt land som liknar värt, Schweitz hade ett liknande lagstadgande intill är 1816; sedan har det lemnat jucden allt större friheter. Det tillhör säledes den xngre civilisationen att införa förmildrande stadganden. Denna civilisationens gång mäste nödvändigt verka, äfven på de äldre ibland oss. Hvad det yngre sägtet angär, har den redan verkat ännu starkare. Isjelfva saken är föga att säga, då vi hafva ett så välgrunladt kommittebetänkande. Kommitteen har hufvudsazligen betraktat förbudet från den formella ständpunkten och säsom stridande motstats-. författningens grumdsatser. Konstitutionen vill ju i den största möjligaa utsträckning betrygga, säväl näringssom religionasfriheten. Staten har väl rätt att utstänga enskildte farlige individer, men kan denna rätt utsträckas till en hel nation? Det är derpå det ankommer. Vi haafva förbud mot munkar och jesuiter. Men dessa äroo bestämda individer. Förbudet mot judarne mäste anttingen byggas på förhällandet med deras religion eller på deras förmodade egoistiska karakter. Men frän dessa hänseenden kan svär ligen nägot tillräckligt skäl hemtas. Judiska religionen står ieke i absolut strid med vär. Man har ju erfarenheten från andra länder. Judens seder äro ildade efter allmänna europeiska sedebegrepp. Hans karakter har varit så nedsatt, att man ansett förbudet mot hela nationen för en lycka, men det orimliga deri har numera blifvit klart för en hvar. Ingen nation betraktad i sin helhet, kan vara allmänt dålig. Motståndarne som äberopa erfarenhet om judarnes depravation förvexlla orsak och verkan. Der juden behandlas med humanitet är han god och införlifvar sig med den öfrigsa delen af befolkningen. Der han deremot lider förtryck blifver han ond och benägen att föra ett kastlif. Den gamla fördomen att juden alldeles icke skulle kunna assimilera sig med det öfriga folket, försvinner alldeles vid en lugn betraktelse af förhållandet i (e länder der han njuter full medborgarerätt. Har kan ju dessutom komma in här i landet genom att förändra sin tro. Men förändras den nationella egenheten genom sädan öfvergång? Exemplen från andra länder utvisa, att judarnes dervaro icke vållat nägon skada och derigenom bortfaller skälet till att widhälla förbudet. I en civiliserad tidsålder gär sädamt icke an. Man kan ej verkställa förbudet, utan att på ett farligt sätt stöta den allmänna humanitetsskänslan. Förbudet var illiberalt och omöjligt att h:andhafvas, och derföre voro alla beräkningar huruvida dess upphäfvande kunde bereda vinst eller förlust förvillande. Nägon principi sjelfva grundlagen rörde saken icke. Ett stadgande som ditkommit genom en händelse kan icke höra till grundlagens principer. Holmboe hoppades sanningens seger, dä för första gången man säg ett enhälligt kommitte-beslut. Det är ett vantrons rmärke, då statsklokheten tror sig vinna uppå att sättta sig upp mot de gudomliga buden, och det var glädjetigt erfara, att man slutligen kommit till en bättre iöfvertygelse. Man har sagt att judarne äro farliga fför det land der de befinna sig, emedan deras tänkkesätt och moralitet skulle vara mindre god. Tal. villle ej inlåta sig på en närmare undersökning, men laigens hotelse frän Sinai lyder öfver judarne: de äro ett lagens folk, hvilket garanterar att man genom deras insläppande icke uppfyller landet med förbrytare. Man säger att det fattas juden fosterlandssinne; nen när gaf man honom ett fosterland? Dä fosterlindet icke erbjuder nägot godt, utvandrar man. Julen har öfverallt varit misshandlad och dock anklagar man honom. Talaren slutade med den önskan, att min icke längre måtte utestänga det förföljda slägtet fän Norge med dess sommardal och vinterborgar. Mönichen ansåg, hvad frägans praktiska l. sida angick, att len opinion som vidhäller judeförbudet alltmer försvinner och icke längre kan uthälla. Andra stater inrymma ät judarne allt större friheter och kontrasten skulle blifva allt större till det bestående förhållandet i Norge, som dock räknar sig till det civiliserade Europa, Tal. anförde en del nya bevis för de skäl som kommitteen redan upptagit och ansåg att både humanitet och statsklokhet fordrade att denna fläck på Norges grundlag aftväddes ju förr dess heldre. Att det mäste ske ansäg han för säkert; frågan var endast när? och hvarföre icke strax? Öfvergången kunde mähända medföra nägra svärigheter; men man må lika gerna hurtigt löpa in i dessa, som krypa in deri, dä det en gäng mäste ske. Fauchald talade äfven för; Ytteborg mot. Hans skäl voro de vanliga, att judarne skulle kasta sig in i näringarne, att skeppsladdningar af schackerjudar skulle inkomma, men imga kapitalister. Han hade utomlands sett judeförfföljelsen ofta framkallas afjudarnes egna förbrytelser. Förbudet var ingen fläck på grundlagen, Hvad som i ärhundraden bestäst kunde gerna fortfara. Hade stadgandet varit skadligt, hade nog under danska tiden enväldsregeringen upphäft det. Genom upphäfvandet af förbudet skulle både borgare och bonde lida. Man hade fattige nog att underhälla utan att indraga flera. Kommitten hade handlat ensidigt och framställt blott sakens goda, icke dess onda sida, 0. s. v. Flera talare, som 1845 och 1848 röstat mot, redo-l: gjorde hvarföre de nu ämnade rösta för förändringen. . Tönnesen sade sig till och med hafva dä röstat mot, emedan han ej fann genom förändringen judarne be-l: tryggade om fullständiga medborgerliga rättigheter, hvilket kunde leda till idkeliga motsägelser, och Berg hyste väl nägra betänkligheter, men begge ansägo sig böra gifva efter för den allt starkare allmänna opinionen i denna sak; den sednare i sin ställning såsom prest ansecende sig böra gifva större vigt ät mensklighetens forrdringar än ät de materiella interessena. Det skeddee i hopp, att efterkommande icke skulle lida derigemom och att detta steg icke endast lände till Norges ! heder, utan äfven till dess lycka. Dahler erinrade mu att början och slutet af 2:a i grundlagen stodo i den mest skriande motsägelse. Början innehäller att den evangelisk-lutherska religionen, som lärer försonlighet och tolerans, skall vara statsreligion. Slutet innefattar deremot en barbarism, som stär i strid med kristendomens anda och bud. Talaren hade dessutom icke kunnat förmärka annat, än att norska bondeståndet var för upphäfvandet af förbudet. Holst v:ar emot förändringen och sade sig grunda sin mening på erfarenheten under ett tvåårigt vistande i Frankrike ; han ville dock icke anföra bevisen derpå i församlingen. Saken upptogs derefter till votering, dä resultatet blef det förut omtalade, att kommitteens betänkande antogs med 93 röster mot tio. De tio. voro: Ellefsen, Natvig, E. Johnsen, By, Welde, Ytteborg, Dens, Bertelsen, Holst sch Wenneberg. Den tillämnade jernvägen emellan Örebrol och Nora. . Om detta företag, hvars plan förut varit! meddelad i Aft:onbladet, och för hvilket ett!