de landets bästa; men de voro uppväxte under för-
domen. Man troälde att judarne bildade en stat i
staten och ansäg deras närvaro skadlig i ettordnadt
samhälle. Detta :förklarar hvarföre ingen röst höjde
sig till fördel för den förföljda slägten, oaktadt reli-
gionsfrihet var een i bland de antagne grund-
satserna. Imedlerrtid var allt gjordt i bästa mening.
Sedan den tiden har en händelserik menniskoälder
gätt förbi. Civilissationen har gått fram, opinionerna
äro luttrade. — Ettt land som liknar värt, Schweitz
hade ett liknande lagstadgande intill är 1816; sedan
har det lemnat jucden allt större friheter. Det till-
hör säledes den xngre civilisationen att införa för-
mildrande stadganden. - Denna civilisationens gång
mäste nödvändigt verka, äfven på de äldre ibland oss.
Hvad det yngre sägtet angär, har den redan verkat
ännu starkare. Isjelfva saken är föga att säga, då vi
hafva ett så välgrunladt kommittebetänkande. Kommit-
teen har hufvudsazligen betraktat förbudet från den
formella ständpunkten och säsom stridande motstats-.
författningens grumdsatser. Konstitutionen vill ju i
den största möjligaa utsträckning betrygga, säväl nä-
rings- som religionasfriheten. Staten har väl rätt att
utstänga enskildte farlige individer, men kan denna
rätt utsträckas till en hel nation? Det är derpå det
ankommer. Vi haafva förbud mot munkar och jesui-
ter. Men dessa äroo bestämda individer. Förbudet mot
judarne mäste anttingen byggas på förhällandet med
deras religion eller på deras förmodade egoi-
stiska karakter. Men frän dessa hänseenden kan
svär ligen nägot tillräckligt skäl hemtas. Judiska re-
ligionen står ieke i absolut strid med vär. Man har
ju erfarenheten från andra länder. Judens seder äro
ildade efter allmänna europeiska sedebegrepp. Hans
karakter har varit så nedsatt, att man ansett förbu-
det mot hela nationen för en lycka, men det orimli-
ga deri har numera blifvit klart för en hvar. Ingen
nation betraktad i sin helhet, kan vara allmänt dålig.
Motståndarne som äberopa erfarenhet om judarnes
depravation förvexlla orsak och verkan. Der juden
behandlas med humanitet är han god och införlifvar
sig med den öfrigsa delen af befolkningen. Der han
deremot lider förtryck blifver han ond och benägen
att föra ett kastlif. Den gamla fördomen att juden
alldeles icke skulle kunna assimilera sig med det öf-
riga folket, försvinner alldeles vid en lugn betraktelse
af förhållandet i (e länder der han njuter full med-
borgarerätt. Har kan ju dessutom komma in här
i landet genom att förändra sin tro. Men förändras
den nationella egenheten genom sädan öfvergång?
Exemplen från andra länder utvisa, att judarnes der-
varo icke vållat nägon skada och derigenom bortfal-
ler skälet till att widhälla förbudet. I en civiliserad
tidsålder gär sädamt icke an. Man kan ej verkställa
förbudet, utan att på ett farligt sätt stöta den all-
männa humanitetsskänslan. Förbudet var illiberalt
och omöjligt att h:andhafvas, och derföre voro alla be-
räkningar huruvida dess upphäfvande kunde bereda
vinst eller förlust förvillande. Nägon principi sjelf-
va grundlagen rörde saken icke. Ett stadgande som
ditkommit genom en händelse kan icke höra till
grundlagens principer.
Holmboe hoppades sanningens seger, dä för första
gången man säg ett enhälligt kommitte-beslut. Det
är ett vantrons rmärke, då statsklokheten tror sig
vinna uppå att sättta sig upp mot de gudomliga buden,
och det var glädjetigt erfara, att man slutligen kom-
mit till en bättre iöfvertygelse. Man har sagt att ju-
darne äro farliga fför det land der de befinna sig,
emedan deras tänkkesätt och moralitet skulle vara min-
dre god. Tal. villle ej inlåta sig på en närmare un-
dersökning, men laigens hotelse frän Sinai lyder öfver
judarne: de äro ett lagens folk, hvilket garanterar
att man genom deras insläppande icke uppfyller lan-
det med förbrytare. Man säger att det fattas juden
fosterlandssinne; nen när gaf man honom ett foster-
land? Dä fosterlindet icke erbjuder nägot godt, ut-
vandrar man. Julen har öfverallt varit misshandlad
och dock anklagar man honom. Talaren slutade med
den önskan, att min icke längre måtte utestänga det
förföljda slägtet fän Norge med dess sommardal och
vinterborgar. Mönichen ansåg, hvad frägans praktiska l.
sida angick, att len opinion som vidhäller judeför-
budet alltmer försvinner och icke längre kan uthälla.
Andra stater inrymma ät judarne allt större friheter
och kontrasten skulle blifva allt större till det bestå-
ende förhållandet i Norge, som dock räknar sig till
det civiliserade Europa, Tal. anförde en del nya be-
vis för de skäl som kommitteen redan upptagit och
ansåg att både humanitet och statsklokhet fordrade
att denna fläck på Norges grundlag aftväddes ju förr
dess heldre. Att det mäste ske ansäg han för säkert;
frågan var endast när? och hvarföre icke strax? Öf-
vergången kunde mähända medföra nägra svärighe-
ter; men man må lika gerna hurtigt löpa in i dessa,
som krypa in deri, dä det en gäng mäste ske. Fau-
chald talade äfven för; Ytteborg mot. Hans skäl voro
de vanliga, att judarne skulle kasta sig in i närin-
garne, att skeppsladdningar af schackerjudar skulle
inkomma, men imga kapitalister. Han hade utom-
lands sett judeförfföljelsen ofta framkallas afjudarnes
egna förbrytelser. Förbudet var ingen fläck på grund-
lagen, Hvad som i ärhundraden bestäst kunde gerna
fortfara. Hade stadgandet varit skadligt, hade nog
under danska tiden enväldsregeringen upphäft det.
Genom upphäfvandet af förbudet skulle både borgare
och bonde lida. Man hade fattige nog att under-
hälla utan att indraga flera. Kommitten hade hand-
lat ensidigt och framställt blott sakens goda, icke
dess onda sida, 0. s. v.
Flera talare, som 1845 och 1848 röstat mot, redo-l:
gjorde hvarföre de nu ämnade rösta för förändringen. .
Tönnesen sade sig till och med hafva dä röstat mot,
emedan han ej fann genom förändringen judarne be-l:
tryggade om fullständiga medborgerliga rättigheter,
hvilket kunde leda till idkeliga motsägelser, och Berg
hyste väl nägra betänkligheter, men begge ansägo
sig böra gifva efter för den allt starkare allmänna
opinionen i denna sak; den sednare i sin ställning
såsom prest ansecende sig böra gifva större vigt ät
mensklighetens forrdringar än ät de materiella interes-
sena. Det skeddee i hopp, att efterkommande icke
skulle lida derigemom och att detta steg icke endast
lände till Norges ! heder, utan äfven till dess lycka.
Dahler erinrade mu att början och slutet af 2:a i
grundlagen stodo i den mest skriande motsägelse.
Början innehäller att den evangelisk-lutherska reli-
gionen, som lärer försonlighet och tolerans, skall vara
statsreligion. Slutet innefattar deremot en barbarism,
som stär i strid med kristendomens anda och bud.
Talaren hade dessutom icke kunnat förmärka annat,
än att norska bondeståndet var för upphäfvandet af
förbudet. Holst v:ar emot förändringen och sade sig
grunda sin mening på erfarenheten under ett tvåårigt
vistande i Frankrike ; han ville dock icke anföra be-
visen derpå i församlingen.
Saken upptogs derefter till votering, dä resultatet
blef det förut omtalade, att kommitteens betänkande
antogs med 93 röster mot tio. De tio. voro: Ellef-
sen, Natvig, E. Johnsen, By, Welde, Ytteborg, Dens,
Bertelsen, Holst sch Wenneberg.
Den tillämnade jernvägen emellan Örebrol
och Nora. .
Om detta företag, hvars plan förut varit!
meddelad i Aft:onbladet, och för hvilket ett!