MM UEATT AF ALEXANDRE DUMAS. En afton, under loppet af år 1834, introducerade lord 5, italienska generalen V. T. hos den välbekante fäktmästaren Grisier, på hvars fiktsal, bland andra, äfven jag vid detta tillfälle befann mig. Denna presentation väckte ett visst uppscende. General PT. var en man, utmärkt icke blott för sina insigter i hvarjehanda, och för sitt mod; den del han haft i två vigtiga politiska tilldrageser gjorde honom dessutom till en historisk personlighet. Dessa tvenne tilldragelser voro: rättegången emot Murat 1815 och revolutionen i Neapel 1820. Utnämnd till medlem af den militärdomstol, som blifvit nedsatt för att döma exkonung Joachim, hade general T., då endast kapten, blifvit afsänd till Pizzo, och der hade han, ensam bland alla sina medbröder, vågat rösta mot dödsstraffet. Detta hans handlingssätt ansågs såsom ett förräderi, och nu hotades äfven kapten T. i sin ordning af en rättegång, den han knappt lyckades undgå medelst förlusten af sin tjenstegrad och med en tväårig landsförvisning till Lipari. Tre år efter hans återkomst till Neapel utbrast 1820 års revolution. Ian deltog deruti med hela ifvern af sitt mod och ledd af sin fulla öfvertygelse. Rikets generalvikarie, prins Frans, som sedermera efterträdde sin fader Ferdinand, tycktes helt frivilligt gifva vika för den revolutiontra rörelsen; och det val han gjorde då han utsåg kapten T. till anförare för den division af armtåen, som marcherade mot österrikarne, hade han till någon del att tacka för det förtroende, som cen stor mängd patrioter hyste för honom,