MM UEATT
AF
ALEXANDRE DUMAS.
En afton, under loppet af år 1834, introdu-
cerade lord 5, italienska generalen V. T. hos
den välbekante fäktmästaren Grisier, på hvars
fiktsal, bland andra, äfven jag vid detta till-
fälle befann mig.
Denna presentation väckte ett visst uppsc-
ende. General PT. var en man, utmärkt icke
blott för sina insigter i hvarjehanda, och för
sitt mod; den del han haft i två vigtiga poli-
tiska tilldrageser gjorde honom dessutom till
en historisk personlighet. Dessa tvenne till-
dragelser voro: rättegången emot Murat 1815
och revolutionen i Neapel 1820.
Utnämnd till medlem af den militärdom-
stol, som blifvit nedsatt för att döma ex-
konung Joachim, hade general T., då endast
kapten, blifvit afsänd till Pizzo, och der hade
han, ensam bland alla sina medbröder, vågat
rösta mot dödsstraffet. Detta hans handlings-
sätt ansågs såsom ett förräderi, och nu hotades
äfven kapten T. i sin ordning af en rättegång,
den han knappt lyckades undgå medelst för-
lusten af sin tjenstegrad och med en tväårig
landsförvisning till Lipari.
Tre år efter hans återkomst till Neapel ut-
brast 1820 års revolution. Ian deltog deruti
med hela ifvern af sitt mod och ledd af sin
fulla öfvertygelse. Rikets generalvikarie, prins
Frans, som sedermera efterträdde sin fader
Ferdinand, tycktes helt frivilligt gifva vika för
den revolutiontra rörelsen; och det val han
gjorde då han utsåg kapten T. till anförare
för den division af armtåen, som marcherade
mot österrikarne, hade han till någon del att
tacka för det förtroende, som cen stor mängd
patrioter hyste för honom,