H CIUCT JUNE TATL.
I De många anmälda reservationerne kunna icke :;
brist af utrymme meddelas.
I
Norska Stortbingets förhandlingar
uti Judefrågan.
Sedan i gårdagsbladet underrättelse blifvi
meddelad, att Norges Storthing bifallit ute-
islutandet af det moment i grundlagens 2.
som förbjuder mosaiske trosbekännares vi-
stelse i Norge, gå vi nu att meddela en full-
ständigare redogörelse för behandlingen a
denna fråga. Den har nemligen en serskild
märkvärdighet, dels för det att den haft till
följd den första förändring norska folkets re-
Ipresentanter vidtagit uti en grundlag, hvilken
befästat Norges sjelfständighet och norrmän-
nens politiska samt individuella frihet; dels
för det att dess slutliga lösning utvisar en
så vacker hyllning åt den nyare tidens sträf-
I vande att hos jordens folk befordra en upp-
lyst och fördragsam anda, att derigenom på
ett segrande sätt blifvit ådagalagdt, huru sjelfva
den grundlag, som för öfrigt utgör hvarje norr-
mans dyrbaraste egendom, redan lyftat den
morska nationen till en fördomsfrihet och en
iIkänsla för menniskorätt, hvilka måste blifva
en borgen för dess framskridande utveckling,
äfven i andra samhällsvigtiga delar.
I enlighet med storthingets beslut den 15 Febr. d.
är öfverlemnades till dess konstitutionskommitte ett
af flera representanter vid 1848 års storthing afgifvet
förslag till förändring i grundlagens 2, äsyftande
att dettas sista moment så lydande: Judar äro fram
deles uteslutna från allt inträde (adgang til) iriket,
skulle sättas utan kraft. Förslag i samma riktning
hade afgifvits vid storthingen 1839, 1842 och 1845
(det första af Henrik Wergeland och säsom egen mo-
tion upptaget af dävarande storthingsrepresentanten
nu statsrådet Sörensen). Konstitutionskommitteerna
hade tillstyrkt förbudets upphäfvande, men deras be-
tänkanden hade afslagits: är 1842 med 52 röster mot
43; är 1845 med 47 mot 52 (för grundlagsförändrin-
gar erfordras nemligen ?, pluralitet): och är 1848
med 43 mot-59. Saken blef vid de tre sista stor-
och utR af deras utmärktaste ledamöter så grundligt
och utförligt behandlad dels i kommittbetänkandena
och dels under debatterna i thinget, att kommitten
nu sjelf förklarade föga kunna vinnäs genom en af
den företagen ny bearbetning dermed, och åberopade
att pressen hade äfven gjort sitt till, för att hos all-
mänheten sprida ljus i frågan. Af de äldre före-
skrifter rörande judarnes förhällanden i Norge finner
man: att oaktadt judar hafva varit förvägrade att
inkomma i riket; hafva är 1670 de s. k. portugisiske
judar haft tillåtelse dertill, ända till dess grundla-
gens berörde stadgande tillkom; att vidare i det stad-
gandet, ordet framdeles mäste haft afseende på ti-
den och alltså meningen så förstås, att judarnes ute-
slutande äfven för framtiden skulle fortfara, men icke
att göra uteslutningens omfång större; att verkstäl-
lande makten ansett sig berättigad eller nödsakad att
genom lejdebrefs utfärdande gifva dispens från be-
rörde grundlagsstadgande, oaktadt det-vore en stad-
fästelse af den äldre lagstiftningen och grundlagens
S 95 synes utvisa, att dispensationsrätten blott gäller
de äldre, i den nya lagstiftningen icke upprepade, stad-
ganden. Dertill kommer att upphäfvandet af grund-
lagsförbudet var ett nödvändigt vilkor, för att den
om judarnas uteslutande ur riket gällande privatlag-
stiftning skulle kunna upphäfvas, så att rättsenliga
vilkor för deras vistelse i landet mätte kunna genom
ny lag bestämmas. Det är, säger kommitteen, i
syanerhet praktisk hänsyn, som under sakens behand-
ling i storthinget gjort sig gällande. Kommitteen
hade derföre antagit, att högst få voro af theoretiska
grunder emot judarne, och den tog säledes saken vä-
sendtligen från den praktiska sidan samt derjemte
med afseende på formen, Den yttrade derföre ibland
annat följande tänkvärda äsigt:
Då man vill försvara ett så ovanligt statsrättsstad-
gande som ett folks totala uteslutande från en stats
;erritorium, bör man i sanning kunna äberopa myc-
ket starka skäl, derest de, lagde i vigtskälen, skulle
kunna uppväga blott ett enda på andra sidan, nem-
igen det skäl, som hemtas frän naturrätten.
Den i allmänna förnuftet och inre känslan grun-
lade naturrätt, hvilkens aftryck hvarje välordnadt
samhälles lagar så vidt möjligt borde vara, bjuder ju
den möjligast största jemlikhet i rättigheter och plig-
ter för alla; sälunda först och främst en i statens la-
gar grundad lika rättighet för alla jordens folk och
slägter, att uppehålla sig på den jord, som är allas
ursprungliga hem och på hvilken de alla i samma
hufvudändamäl äro försatte säsom medborgare.
Vore detta icke fallet skulle sådant medföra, att
så framt samtliga staters grundlagar hade ett sädant
uteslutningsstadgande som norska grundlagen — mä-
ste judarne utrotas frän jorden. Kunde en sädan
princip användas mot ett folk, sä kunde den äfven
uppställas mot andra, som förlorat sitt fädernesland.
Det torde vara nog att endast antyda en sådan orim-
lighet för att visa principens förkastlighet och dess
tridighet med den bekanta moralprincipen, att reg-
en för menniskans handlingssätt skall vara sädan,
utt den kan tänkas säsom allmänt gällande norm för
allas handlingar. Tidsförhällandena, säger kom-
mitteen, leda helt naturligt tankan på uteslutnings
principen tillämpad på oss sjelfva. Vär nation visar
nemligen för det närvarande en icke ringa syftning
att fästa bopälar inom . fremmande länders landamä-
ren. Om nu dessa staters grundlagar spärrade grän
sorna för oss och icke för jordens öfrige nationer,
äå hade vi ett slående bevis för hvad vedergällnings-
ätten har att betyda; vi hade ett exempel på huru-
ida 2 i grundlagen kunde låta försvara sig.
Derefter besvarade kommitteen den vanliga invänd-
ningen, att dä judarne från gamla tider varit ute-
slutna från Norge, men kunde vistas i andra stater
och icke i många äro utsatte för förföljelser, de
nu icke af bara mensklighetskänsla behöfde medgifvas
en fristad der,, med följande erinran: Vi äro icke
endast statsborgare, utan äfven verldsborgare, och vi
hafva säledes pligter äfven utanför det trängre stats-
samhället, till hvilket vi höra. De allmänna men-
niskorättigheternas fordringar kunna icke vara upp-
fyllde endast dermed, att man ej beröfvar någon en
förut innehafd rättighet, utan de kräfva äfven af
staten pligter mot andra -staters medborgare — de
kräfva, att man lika litet bör förmena någon ett godt
vf den här omhandlade beskaftenhet, som att beröfva
någon ätnjutandet deraf —-och den omständigheten
utt nägon icke hittills njutit en sädan fördel, är ett
skäl mera, ätt ju förr desto heldre göra honom deraf
lelaktig. Om man handlade annerlunda mot en främ-
mande stats medborgare, skulle- det i följd af det
positiva rättsbegreppet gifva den en skälig anledning
utt vedergälla med lika mot lika; och hvarest denna
redergällning, under judarnes nuvarande ställning icke
an ega rum, der inträder det obilliga och oädla i
tt sådant handlingssätt, så mycket mer stötande den
noraliska känslan, som det. är. ett väld mot den värn-!
ÖSe.n
Vidare erinrade kommitteen derom, att hvad mo-
alen sälunda . omedelbart: genom menniskans inre
sänsla bjuder, bekräftas af kristendomen, som lärer
oss, att allu menniskor äro lika inför Gud; att de
böra älska hvarandra; att de böra handla mot andra
så som de vilja att dessa skola handla mot dem sjelfve;
och af dessa satser framstär klart att en fullkomlig
religions fördragsamhet är en obestridlig pligt. De
serskilda religionerna äro blott olika former för den
vördnåd, kärlek och lydnad menniskorna visa mot det
högsta väsendet och i en sådan ätskillnad i religio-
nernas utvärtes former lärer väl i vär tid knappast
nägon söka ett giltigt skäl för en stat, att utesluta en
viss religionsbekännelses anhängare frän sina gränser. ,