H CIUCT JUNE TATL. I De många anmälda reservationerne kunna icke :; brist af utrymme meddelas. I Norska Stortbingets förhandlingar uti Judefrågan. Sedan i gårdagsbladet underrättelse blifvi meddelad, att Norges Storthing bifallit uteislutandet af det moment i grundlagens 2. som förbjuder mosaiske trosbekännares vistelse i Norge, gå vi nu att meddela en fullständigare redogörelse för behandlingen a denna fråga. Den har nemligen en serskild märkvärdighet, dels för det att den haft till följd den första förändring norska folkets reIpresentanter vidtagit uti en grundlag, hvilken befästat Norges sjelfständighet och norrmännens politiska samt individuella frihet; dels för det att dess slutliga lösning utvisar en så vacker hyllning åt den nyare tidens sträfI vande att hos jordens folk befordra en upplyst och fördragsam anda, att derigenom på ett segrande sätt blifvit ådagalagdt, huru sjelfva den grundlag, som för öfrigt utgör hvarje norrmans dyrbaraste egendom, redan lyftat den morska nationen till en fördomsfrihet och en iIkänsla för menniskorätt, hvilka måste blifva en borgen för dess framskridande utveckling, äfven i andra samhällsvigtiga delar. I enlighet med storthingets beslut den 15 Febr. d. är öfverlemnades till dess konstitutionskommitte ett af flera representanter vid 1848 års storthing afgifvet förslag till förändring i grundlagens 2, äsyftande att dettas sista moment så lydande: Judar äro fram deles uteslutna från allt inträde (adgang til) iriket, skulle sättas utan kraft. Förslag i samma riktning hade afgifvits vid storthingen 1839, 1842 och 1845 (det första af Henrik Wergeland och säsom egen motion upptaget af dävarande storthingsrepresentanten nu statsrådet Sörensen). Konstitutionskommitteerna hade tillstyrkt förbudets upphäfvande, men deras betänkanden hade afslagits: är 1842 med 52 röster mot 43; är 1845 med 47 mot 52 (för grundlagsförändringar erfordras nemligen ?, pluralitet): och är 1848 med 43 mot-59. Saken blef vid de tre sista storoch utR af deras utmärktaste ledamöter så grundligt och utförligt behandlad dels i kommittbetänkandena och dels under debatterna i thinget, att kommitten nu sjelf förklarade föga kunna vinnäs genom en af den företagen ny bearbetning dermed, och åberopade att pressen hade äfven gjort sitt till, för att hos allmänheten sprida ljus i frågan. Af de äldre föreskrifter rörande judarnes förhällanden i Norge finner man: att oaktadt judar hafva varit förvägrade att inkomma i riket; hafva är 1670 de s. k. portugisiske judar haft tillåtelse dertill, ända till dess grundlagens berörde stadgande tillkom; att vidare i det stadgandet, ordet framdeles mäste haft afseende på tiden och alltså meningen så förstås, att judarnes uteslutande äfven för framtiden skulle fortfara, men icke att göra uteslutningens omfång större; att verkställande makten ansett sig berättigad eller nödsakad att genom lejdebrefs utfärdande gifva dispens från berörde grundlagsstadgande, oaktadt det-vore en stadfästelse af den äldre lagstiftningen och grundlagens S 95 synes utvisa, att dispensationsrätten blott gäller de äldre, i den nya lagstiftningen icke upprepade, stadganden. Dertill kommer att upphäfvandet af grundlagsförbudet var ett nödvändigt vilkor, för att den om judarnas uteslutande ur riket gällande privatlagstiftning skulle kunna upphäfvas, så att rättsenliga vilkor för deras vistelse i landet mätte kunna genom ny lag bestämmas. Det är, säger kommitteen, i syanerhet praktisk hänsyn, som under sakens behandling i storthinget gjort sig gällande. Kommitteen hade derföre antagit, att högst få voro af theoretiska grunder emot judarne, och den tog säledes saken väsendtligen från den praktiska sidan samt derjemte med afseende på formen, Den yttrade derföre ibland annat följande tänkvärda äsigt: Då man vill försvara ett så ovanligt statsrättsstadgande som ett folks totala uteslutande från en stats ;erritorium, bör man i sanning kunna äberopa mycket starka skäl, derest de, lagde i vigtskälen, skulle kunna uppväga blott ett enda på andra sidan, nemigen det skäl, som hemtas frän naturrätten. Den i allmänna förnuftet och inre känslan grunlade naturrätt, hvilkens aftryck hvarje välordnadt samhälles lagar så vidt möjligt borde vara, bjuder ju den möjligast största jemlikhet i rättigheter och pligter för alla; sälunda först och främst en i statens lagar grundad lika rättighet för alla jordens folk och slägter, att uppehålla sig på den jord, som är allas ursprungliga hem och på hvilken de alla i samma hufvudändamäl äro försatte säsom medborgare. Vore detta icke fallet skulle sådant medföra, att så framt samtliga staters grundlagar hade ett sädant uteslutningsstadgande som norska grundlagen — mäste judarne utrotas frän jorden. Kunde en sädan princip användas mot ett folk, sä kunde den äfven uppställas mot andra, som förlorat sitt fädernesland. Det torde vara nog att endast antyda en sådan orimlighet för att visa principens förkastlighet och dess tridighet med den bekanta moralprincipen, att regen för menniskans handlingssätt skall vara sädan, utt den kan tänkas säsom allmänt gällande norm för allas handlingar. Tidsförhällandena, säger kommitteen, leda helt naturligt tankan på uteslutnings principen tillämpad på oss sjelfva. Vär nation visar nemligen för det närvarande en icke ringa syftning att fästa bopälar inom . fremmande länders landamären. Om nu dessa staters grundlagar spärrade grän sorna för oss och icke för jordens öfrige nationer, äå hade vi ett slående bevis för hvad vedergällningsätten har att betyda; vi hade ett exempel på huruida 2 i grundlagen kunde låta försvara sig. Derefter besvarade kommitteen den vanliga invändningen, att dä judarne från gamla tider varit uteslutna från Norge, men kunde vistas i andra stater och icke i många äro utsatte för förföljelser, de nu icke af bara mensklighetskänsla behöfde medgifvas en fristad der,, med följande erinran: Vi äro icke endast statsborgare, utan äfven verldsborgare, och vi hafva säledes pligter äfven utanför det trängre statssamhället, till hvilket vi höra. De allmänna menniskorättigheternas fordringar kunna icke vara uppfyllde endast dermed, att man ej beröfvar någon en förut innehafd rättighet, utan de kräfva äfven af staten pligter mot andra -staters medborgare — de kräfva, att man lika litet bör förmena någon ett godt vf den här omhandlade beskaftenhet, som att beröfva någon ätnjutandet deraf —-och den omständigheten utt nägon icke hittills njutit en sädan fördel, är ett skäl mera, ätt ju förr desto heldre göra honom deraf lelaktig. Om man handlade annerlunda mot en främmande stats medborgare, skulledet i följd af det positiva rättsbegreppet gifva den en skälig anledning utt vedergälla med lika mot lika; och hvarest denna redergällning, under judarnes nuvarande ställning icke an ega rum, der inträder det obilliga och oädla i tt sådant handlingssätt, så mycket mer stötande den noraliska känslan, som det. är. ett väld mot den värn-! ÖSe.n Vidare erinrade kommitteen derom, att hvad moalen sälunda . omedelbart: genom menniskans inre sänsla bjuder, bekräftas af kristendomen, som lärer oss, att allu menniskor äro lika inför Gud; att de böra älska hvarandra; att de böra handla mot andra så som de vilja att dessa skola handla mot dem sjelfve; och af dessa satser framstär klart att en fullkomlig religions fördragsamhet är en obestridlig pligt. De serskilda religionerna äro blott olika former för den vördnåd, kärlek och lydnad menniskorna visa mot det högsta väsendet och i en sådan ätskillnad i religionernas utvärtes former lärer väl i vär tid knappast nägon söka ett giltigt skäl för en stat, att utesluta en viss religionsbekännelses anhängare frän sina gränser. ,